Mikas blogg

05 April
2008

Hur duktig var Kanerva egentligen?

Utan journalisternas drive hade Kanerva inte måst lämna utrikesministerposten. I det här fallet agerade pressen faktiskt i någon mån som den fjärde statsmakt den förutsätts vara. Medierna förtjänar kort sagt en eloge.

Men det finns ett aber. Var Kanerva faktiskt så duktig - bortsett från det omdömeslösa smsandet - som man har påstått? Skötte han i övrigt ministerarbetet så bra som man har sagt?

Det är svårt att säga. Undertecknad känner sig inte speciellt väl informerad för att ta ställning.

För en månad sedan läste jag IIta-Sanomats artikel "Före detta sändebud plattar till Ilkka Kanerva" (Ex-lähettiläs lyttää Ilkka Kanervan, IS 5.3.08). Artikeln är ett referat av en kolumn, som Richard Müller, Finlands fd ambassadör i Washington, har publicerat i Turun Sanomat.

Müller, som tillsammans med amerikanska bekanta åhörde det föredrag, som Kanerva höll på Woodrow Wilson-institutet i Washington 11.2. , är för det första chockerad över Kanervas skrala engelska uttal (ministern hade läst upp ett skrivet anförande).

Mer graverande är emellertid Müllers kritik mot den intellektuella substansen i Kanervas föredrag. "Det sämsta jag har hört på det här stället", kommenterade enligt Müller en av Kanervas amerikanska åhörare.

En av de amerikanska gråa eminenserna som bevistade tillställningen hade noterat om Kanerva: "att döma av hur ofta han använder ordet jag är han tydligen en novis på den här posten". Kanerva framhävde enligt referatet i synnerhet sin egen roll som ordförande för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) i anknytning till valen i Ryssland.

Hade det inte varit - och är det inte fortfarande - en sann uppgift för "fjärde statsmakten" att kontrollera hur befogad Richard Müllers kritik är?

(publicerad i Hufvudstadsbladets insändarspalt)

06 April
2008

Massmedierna bäddar för ett tredje världskrig (forts.)

Före detta hallåmannen i Finlands television, samlingspartisten och för närvarande ordförande för riksdagen utrikesutskott Pertti Salolainen anser, att Finland "under Boris Jeltsins tid skulle ha kunnat bli NATO-medlem hur lätt som helst".

Idag är situationen en en annan, menar Salolainen, eftersom "Rysslands ledning upprepade gånger konstaterat att det upplevs som ett hot mot landet om vilket som helst grannland blir Natomedlem". (Hbl 6.4.2008)

Ja, denna Salolainens bedömning är antagligen riktig. Och inte bara det. Den är klok.

Salolainen avser uppenbarligen att med sitt uttalande gjuta lite olja på vågorna. Förhoppningarna om ett snart förestående finländskt Natomedlemskap är höga inte minst inom Salolainens eget parti. Uttalandet kan också tolkas som en diplomatisk markering vid Alexander Stubbs tillträde som utrikesminister.

På sitt sätt logisk är också Salolainens åsikt att "alla EU-länder borde bli Natomedlemmar för att skapa balans inom organisationen i förhållande till USA". Så kan man tänka och så argumenterar man, ifall man delar Salolainens syn på världsläget och kolartro på Västvärldens ekonomiska, militära, politiska, kulturella och framför allt moraliska överlägsenhet.

Salolainens tänkesätt motsvarar den härskande ideologin, för att använda det gamla och slitna uttrycket. Det är följdriktigt att en gammal hallåman tänker på det viset. Samma tänkesätt råder i massmedierna.

Här kommer vi nära ett cirkelresonemang. Att det tänkesätt som råder i massmedierna och som alltså intutas i publiken är den rådande ideologin, det är väl närmast en truism? Ifall massmedierna gick ut med någonting annat än de förhärskande dogmerna och fördomarna, ja då skulle ju rådande tänkesättet bytas ut. I så fall skulle vi stå inför vad Antonio Gramsci kallade en hegemonisk kris, samt ett förverkligande av en alternativ hegemoni. Och detta vore onekligen, för att fortsätta med Gramsci, "en stor metafysisk händelse".


Jag skrev tidigare, att dagens massmedier bäddar för ett tredje världskrig. Mitt påstående inspireras av ett hopp, som antagligen saknar grund. Det är ett hopp för dem som egentligen inte längre hyser något hopp. Men jag tänker mig kort sagt att det ändå finns en liten möjlighet att hallåmännen och -kvinnorna kommer att bryta sig ut ur den rådande ideologin. Denna lilla möjlighet kan mätas mot forskaren Heikki Patomäkis framtidsscenarier (jfr inlägget "Statsvetaren som framtidsmålare"), t ex "B1) Proaktivt händelseförlopp: det globala civilsamhället reser sig och bildar en spontan förändingskraft", eller - mer pessimistiskt - "C2) Massförintelsevapen kommer till användning vilket utlöser globala förändringar" förverkligas. (jfr det tidigare inlägget Statsvetaren som framtidsmålare)

När Sovjetunionen förändrades till det nuvarande Ryssland med sina nuvarande grannländer uppstod vad amerikanska presidenter och militärrådgivare brukar kalla a window of opportunity'. Då, under Jeltsinåren, gavs ett utmärkt tillfälle att fortsätta den nukleära avrustning, som miljoner medborgare hade önskat och krävt i 1980-talets Europa och som faktiskt hade kommit igång genom INF-avtalet (om avskaffande av mellandistansmissilerna i Europa) i samband med Reagans och Gorbatjovs möte i Reykjavik i december 1987.

Salolainens uttalande är, nota bene ett exempel på sk kontrafaktuell historieskrivning. Han talar om saker som kunde eller borde ha inträffat men som inte hände i verkligheten.
Problemet är att han enbart talar om vad Finland och inte alls om vad NATO borde ha gjort vid övergången från det kalla krigets låsta strukturer till en ny världsordning.

Tänk om massmedierna vore kapabla att anlägga ett lite större och mer generöst perspektiv på utvecklingen av världsläget än Salolainens!

Det som borde ha hänt kan sammanfattas i de tre orden European Nuclear Disarmament (europeisk nukleär nedrustning). Att idag påpeka, att Finland borde ha gått med i NATO då när det begav sig, är när allt kommer omkring bara en trångsynt och nationalistisk form av efterklokhet.

(Utsänd till atomvapenavskaffarnas epostlista)

16 April
2008

"Jag ska hämta en leopard åt dig / Jag ska hämta en hare"

"Jag ska hämta en leopard åt dig / Jag ska hämta en hare" är två rader i Tua Forsströms diktbok "Sånger" (Söderströms 2006) som jag inte kan förstå men nog läsa och känna. Leopard får mig förresten att associera till en tidigare bok av samma författare (Snöleopard, 1987), som jag nu ska försöka leta reda på för att läsa på nytt om jag nu någonsin läst den.

Att läsa "Sånger" mellan verserna är riktigt givande. Det kommer förstås rader som dessa som man bara inte förstår. Men det mesta är begripligt och, som det har sagts, fördjupande. Som att dyka med cyklopöga i det klara havet.

Jag har bara kommit till ungefär hälften av bladen i boken (från början räknat) så att något omdöme har jag knappast på länge. Här är en som jag fäste mig vid:

Men det måste ju inte vara bra utan
renhjärtat och regnet är renhjärtat, regnet sköljer
bort damm och flagorna av dålig målarfärg och det dånar
i stuprännorna och om det inte fanns galvaniserad plåt och
takrännor och stuprännor skulle huset ruttna ner

Kunskapen (nåja, tekniken) stöder dygden genom att låta den rinna ut i sanden! Vilken filosof skulle inte vara stolt över sådana dialektiska snilleblixtar?

PS. Man kunde eventuellt tänka sig att meningen är att leoparden ska få haren. Haren skulle i så fall bara vara ett attribut till leoparden. Men så är det inte. Ty: "Haren lyser vit som snö och torkar med en / trasa all världens tårar och regn".

18 April
2008

Känn dig själv (3)

Pekka-Eric Auvinen uppfattade sig själv som en terrorist. Att han också var det är någonting man - journalisterna, publiken - inte riktigt vill erkänna.

En terrorist defineras av ordboken som 1. [n] a radical who employs terror as a political weapon ('en radikal, som använder terror som politiskt vapen'). Svenska Akademins ordbok anför följande definition: "TERRORIST [...] anhängare l. utövare av terrorism, urspr. använt ss. benämning på anhängare av skräckregimen i Frankrike åren 1793--94, numera nästan bl. om person som i politiskt syfte använder sig av våldshandlingar".

Mot invändningen att Auvinens syfte inte var politiskt kan genmälas, att avgränsningen av politikens område är en maktfråga. Politikens område bestäms av den rådande makten. Den som utmanar makten utmanar maktens definition av politik.

Hur onödig, tragisk och brottslig Auvinens revolt än må ha varit, så var den just det, dvs ett uppror. Medan han planerar sitt terrordåd antecknar Auvinen i sin dagbok (mars 2007):

"Jag är beväpnad med hagelgevär, karbin och pistol och jag skjuter på allt som rör sig. Jag ska kasta Molotov-cocktails och rörbomber och sprida förödelse. I bästa fall uppstår massiv förstörelse och kaos eller till och med revolution. Jag vill i alla fall att detta koms ihåg för alltid och att det fortsätter påverka hela världen. Kanske jag även får en efterföljare, jag är ju en övermänniska, nästan Gud." (Citatet är hämtat från Hufvudstadsbladets reportage 18.4.08 om polisens utredning, som blivit klar drygt ett år efter skjutningen i skolcentret i Jokela i mars 2007.)

Varför kan det vara viktigt att låta Auvinen gå för det han verkligen var, dvs en terrorist? Därför att 'terrorist' och 'terrorism' hör till samtidens flitigast använda och minst genomtänkta begrepp. I världspolitiken genomlever vi, sedan terrordåden 11 september 2001, en period som kallas för kriget mot terrorism. Periodens namn är, som alltid, fastslaget och definerat av världens mäktigaste män.

Att dessa män också själva är terrorister är svårare att upptäcka och medge. De har nämligen lyckats ge orden en innebörd, som ställer dem själva på på den goda och rätta sidan. Detta kan exemplifieras med Storbritanniens nuvarande försvarsminister Des Brownes argumentation för att det är moraliskt rätt att tillverka nya, modernare och effektivare atombomber.

Vad är Auvinens 'hagelgevär, karbin och pistol' mot de nya skräckvapen, som vi för närvarande låter bygga i vårt EU?

Auvinens terrordåd var liksom övriga terroristdåd ett brott, som måste fördömas (vilket knappast behöver påpekas). Urskiljningslösheten - avsikten att döda så många gymnasister som möjlighet - är dessutom en försvårande omständighet.

Det politiska innehållet i Auvinens övermänniskoideologi, sådan den ter sig i hans dagboksanteckningar och övriga alster, påminner om nazismen. Nihilism och hat mot "humaniteten" är också påfallande beståndsdelar i hans tankevärld.

Hbls fetstilsrubrik på paradsidan lyder Auvinen svårt mobbad - modern anade oråd. Men i detta reportage - och i vad som tidigare framkommit - finns inte några klara belägg för att Auvinens skolkamrater skulle ha behandlat honom som hackkyckling. Därför kan jag inte utan vidare hålla med det första av dessa påståenden. Vad menas egentligen med detta, att Auvinen "var svårt mobbad"?

Mobbningstesen förefaller mig vara ett halmstrå som man griper till för att slippa gå in på djupare förklaringar, vilka kanske skulle leda till självrannsakelse. Hur är det möjligt att allmänheten och dess tongivande opinionsbildare accepterar Des Brownes resonemang om våra nya atombombers moraliska godhet, eller åtminstone stillatigande finner sig i det? Varför är inte nedrustning en central fråga i debatten om EUs grundlag eller Finlands NATO-medlemskap? Vad återstår av humaniteten ifall terror-vapnen kommer till användning? "Modern anade oråd." Ja, men det gör de som skriver om om fallet Auvinen tydligen inte i någon större utsträckning.

Fallet Auvinen borde hos varje medborgare väcka frågan om vad terrorism är för någonting och varför den fortsätter att breda ut sig.

Anmärkningsvärt är, att denna ynglings dagböcker upptar hela två tusen sidor. Även om Hbl:s reportage inte beskriver dagboken i större detalj tyder det stora sidantalet på ett stort behov av att synliggöra sina känslor och tankar för sig själv och för omvärlden. Det är klart att han inte var klok. Visst fan var han rubbad och galen. Men galenskapen begränsar sig tyvärr inte till denna individ och varken skolpsykologerna eller läkemedelsindustrin kommer att kunna bota den. Vi måste själva göra någonting åt terrorismen i våra samhällen - och vi måste börja med oss själva.

- - -
Tidigare Känn dig själv-inlägg, se 157 och 158.

28 April
2008

Anden ur flaskan

Lagom till 40-årsminnet av revoltåret 1968 utkommer Ulf Modins historiska studier i Tysklands, Rysslands och Frankrikes studentrörelser. Att ämnet fortfarande intresserar såväl gamla fd studentradikaler som unga globaliseringskritiker visade sig i samband med Immanuel Wallersteins föreläsning på Gamla Studenthuset i Helsingfors för några veckor sedan då den rymliga salen än en gång fylldes till sista plats.

Wallerstein anser, att sextiotalets studentrevolter innebar ett "geokulturellt" genombrott för nya strömningar, vilkas ände vi ännu långtifrån har sett.

Också för Ulf Modin är 1968 året då "anden kom ur flaskan". Modins undersökning av studentrörelserna kan visserligen inte mäta sig med Wallersteins utforskning av det ekonomiskt-politiska världssystemet, men även hos Modin skönjer man ansatser till ett intressant teoribygge på makroplanet.

Modins centrala begrepp är "den vetenskapligt-tekniska revolutionen", "statsmonopolistisk kapitalism" samt "intelligentian", vilken enligt hans åsikt är på väg att ersätta arbetarklassen som historisk förändringskraft och revolutionärt subjekt.

Modin försöker sig m a o på en vidareutveckling av tankar som florerade under 1970-talet. Det handlade då ofta främst om att legitimera och modernisera realsocialismen i Sovjet, DDR och Tjeckoslovakien, men också om att kritisera och övervinna denna genom att skapa en socialism med mänskligt ansikte. Författaren levde f.ö. själv några år i DDR, vilket han har berättat om i sin självbiografiska bok Tankar kring landet som icke längre är (1994).

Varför Modin eller förlaget har gett boken titeln "Det är rätt att göra uppror" är lite konstigt eftersom det häftiga påståendet inte förekommer och än mindre tas upp till diskussion på bokens sidor. En vän påpekar att upplysningsfilosofen John Locke hävdade detsamma och jag erinrar mig att Rabelais låter Gargantua säga så, att också Mao var av samma åsikt och att André Glucksmann tog denna sats till utgångspunkt för sin (självkritiska) kritik av Mästertänkarna (Les maitres penseurs, 1979).

Jag håller hur som helst med Ulf Modin om att det är rätt att göra uppror. Dock behöver påståendet alltid kvalificeras och preciseras. Idag är det t.ex. rätt att göra uppror mot alla regeringar och stater som fortfarande håller sig med ABC-vapen trots att kalla kriget tog slut.

Modins bok innehåller fyra bastanta historiska uppsatser: om de tyska Burschenschaften under 1800-talets förra hälft; om ryska studenter, universitet och narodniki (folkvänner) under perioden från livegenskapens avskaffande (1861) till rysk-japanska kriget (1904-05); om Tyskland igen efter andra världskriget och särskilt då Sozialistischer Deutscher Studentenbund (SDS) som leddes av Rudi Dutschke i 1960-talets Västberlin; samt, sist men inte minst om maj-68 rörelsen bland studenter och arbetare i Paris och Frankrike. Lägg därtill en liten skiss av den amerikanska SDS (Students for a Democratic Society) samt bokens sammanfattande, framtidsinriktade slutessä om den vetenskapligt-tekniska intelligentian, så har stommen i det drygt trehundrasidiga verket blivit beskriven.

Jag finner Ulf Modins stilistik njutbar. Han har späckat sin bok med intressanta sakuppgifter, läsfrukter och provokativa påståenden. Boken är försedd med en litteraturförteckning, men eftersom essäerna behandlar historiska skeenden grips man av längtan efter ytterligare dokumentation. Fotnoter eller slutnoter hade gett läsaren bättre möjlighet att kontrollera fakta och författarens beroende eller tolkningar av källmaterialet.

Men en text som väcker frågor om sin egen riktighet kan också förmedla intellektuell öppenhet och reflexiv omdömesförmåga. Så är också fallet här. Boken rekommenderas. Jag tror att varje student vinner på att bli medveten om sina föregångare. Dessutom ligger det mycket i bokens sista sats: "Studenterna har alltid varit den bästa samhällsbarometern."

Mikael Böök

Hbl 28.4.2008