15 August
2008
Vad kan vi göra åt den rysk-georgiska konflikten?
Så här kommentarade F. William Engdahl det rysk-georgiska kriget för The Real News Network:
I sitt försök att knyta Ukraina och Georgien till NATO riskerar Washington kärnvapenkrig genom felberäkning, i tron att det ska gå att utmanövrera ryssarna psykologiskt och militärt. Rysslands regering har signalerat att den inte tillåter Georgien att återta Syd-Ossetien och Abchasien, som utkämpade var sitt krig för självständighet från Georgien i början av 1990-talet. Den ifrågavarande regionen, inklusive Georgien, har under de två senaste århundradena ingått i det ryska imperiet. Men i dagens läge kräver ryssarna inte att Georgien, som ju numera är självständigt, åter ska bli en del av ett Stor-Ryssland, utan att landet förblir neutralt i förhållande till NATO. Detta har Ryssland också tydligt visat genom sin militära intervention i Georgien. En amerikansk specialstyrka på över 1000 man var i färd med att skola de georgiska trupperna fram till Georgiens anfall mot Ossetien 8 augusti. I Georgien finns också minst 1000 israeliska soldater samt privata säkerhetsfirmor och militära rådgivare, som deltar i uppgraderingen av Georgiens flygvapen på en militärbas i närheten av Tbilisi, som Ryssland har bombat.
Den rysk-georgiska i konflikten handlar inte minst om kontroll över de stora, fortfarande relativt underutnyttjade oljetillgångarna i Kaspiska havet mellan Kazakstan och Azerbajdjan. Efter Sovjetunionens sönderfall tog British Petroleum och ett antal amerikanska oljebolag genast itu med att kapa åt sig de gamla oljefälten i Baku. Man betalade betydande summor både över och under bordet för att låsa Azerbajdjans regering i en USA-vänlig hållning. För tre år sedan öppnades oljeledningen från Baku via Tbilisi till hamnen Ceyhan i Turkiet. Den lät bolagen bygga för att kringgå Rysslands territorium vid leveranserna av den kaspiska oljan till Väst. Rosenrevolutionen, som förde president Saakashvili till makten i Georgien i början av år 2004 finansierades av amerikanska UD och diverse NGOer, som får sina pengar av USAs regering. Dessa sk färgrevolutioner är en fortsättning på CIAs tilltag i Iran på 1950-talet och mot Arbenz i Guatemala. Saakashvili är en ställföreträdare för Washington. Han har föresatt sig att att göra Georgien till NATO-medlem, vilket provocerar Ryssland i allra högsta grad. (Fri översättning av Mika)
På NATO-mötet i Bukarest i början av april lyckades de europeiska medlemmarna av försvarspakten skjuta upp Ukrainas och Georgiens NATO-medlemskap åtminstone till december, då frågan ska tas upp igen på NATOs utrikesministermöte.
Tonfallen i massmedia tyder för närvarande på att en ny period av kallt krig har inletts. Därmed tonas "kriget mot terrorism" kanske ned, vilket är lika så bra. Men USAs missilsköld i Tjeckien och Polen är en tydlig påminnelse om det kalla krigets nukleära grundstruktur och parternas strävan efter förstaslagskapacitet. Därmed återvänder terrorbalansen och hotet mot mänsklighetens överlevnad.
I längden kan ett scenario, som liknar liknar det kalla krigets uppdelning av världen mellan två antagonistiska militärblock, inte heller uteslutas. Mot det expanderande NATO tar en östlig pakt redan form, dvs Shanghai Cooperation Organization (SCO), som tillsvidare består av Ryssland, Kina, Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgizistan.
Presidenter, utrikesministrar och diplomater måste fortsätta att göra sitt bästa, men det står knappast i deras makt att hejda den oroväckande trenden. Vad kan vi göra? I detta läge blir kravet om nukleär nedrustning i Europa viktigare än någonsin. Endast en mycket bred opinion och folkrörelse kan ge göra detta krav till en ohejdbar kraft.
Barack Obama må vara en stor orator, men vad har han haft att säga om den rysk-georgiska konflikten? USA håller på att förlora greppet. Men den globala trenden pekar - förr eller senare - mot en ny storkonflikt (det 3. och sista världskriget). Vem är i stånd att bryta trenden?
Ryssar, tyskar, fransmän, engelsmän, georgier, finnar, m fl - kort sagt européerna - kan göra det. Att avskaffa kriget mellan nationerna var den ursprungliga tanken med EU och det bör återigen bli EUs främsta ändamål.
PS Läs kartan över olje- och gasexploateringen i och kring Kaspiska havet.
18 August
2008
2008
Det ska inte bli något nytt kallt krig
President Sarkozy varslar idag om ett extraordinarie EU-toppmöte om hur Ryssland ska tvingas att dra sig ur Georgien. Ukraina öppnade för USAs robotsköld i Östeuropa. Rysk militär överväger att bestycka östersjöflottan med nukleära stridsspetsar. Och så vidare. Nedan ett gensvar till den ryska statsvetaren Alla Glinchikova, som nyligen skrev till europeiska sociala forums epostlista: what was done to break this tendency by all of us? Was it estimated as high priority not in words, but in actions? Is there a strategy of developing of civil diplomacy to enhance civil trust in Eastern Europe?:
Det ska inte bli något nytt kallt krig
Återgår stormakterna till det kalla krigets politik? I så fall tonas "kriget mot terrorism" kanske ned, vilket är lika så bra. Dessvärre återvänder terrorbalansen. USAs missilsköld i Tjeckien och Polen är en tydlig påminnelse om att det kalla krigets nukleära grundstruktur finns kvar och att parterna nu som då eftersträvar förstaslagskapacitet.
NATOs expansion fortsätter. Ett tecken på att en motsvarande östlig pakt redan håller på att ta form kom år 2001då Ryssland och Kina samt Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgizistan bildade Shanghai Cooperation Organization. SCO-samarbetets militära dimension kan komma att förstärkas och ytterligare länder kan tänkas vilja ansluta sig.
Ett scenario, som innebär en ny uppdelning av världen mellan två antagonistiska militärblock kan alltså inte uteslutas, trots fortgående globalisering av produktion, handel och finanser. Den ekonomiska utvecklingen och säkerhetspolitiken styrs dessvärre fortfarande av militärindustriella intressen.
Behovet av en säkerhetspolitisk omvärdering är uppenbart. Men behöver vi ökade militäranslag och modernisering av förintelsesystemen på jorden, i haven och i yttre rymden? I vilken mening ökar vår säkerhet ifall vi besluter att binda oss till militärpakter mellan stater som hotar varandra med massförintelsevapen?
Döm själv vad de säkerhetspolitiska papegojornas prat är värt och vart det leder oss!
Vem är i stånd att bryta ett världsläge, som i själva verket alltmer liknar det som rådde under åren före första världskriget?
Presidenter, utrikesministrar och diplomater må gärna fortsätta att göra sitt bästa, men det står knappast i deras makt att hejda den oroväckande trenden. De står för ett förlegat politiskt världssystem, som sägs bygga på suveräna nationalstater, men som i verkligheten bara kan ge upphov till hierarkiskt ordnade militärblock.
Därför bör Europas folk, till vilket även ryssarna räknas, vända ryggen åt sina regeringars säkerhetspolitik. Så sker också. Folken i Europa samarbetar bl a i sociala forum, på internationella festivaler (typ Faces) och med hjälp av internet för att riva ner hindren för en ny säkerhetspolitik, som är värd sitt namn.
Vi har också ett utmärkt exempel från det senaste kalla kriget på vad alleuropeisk medborgardiplomati kan åstadkomma. Därmed avses 1980-talets END-rörelse (European Nuclear Disarmament), som förenade miljoner människor från Atlanten till Ural under det gemensamma kravet om obetingad nukleär nedrustning.
Inte bara i Västeuropa, utan också i Tjeckoslovakien, Ungern, Polen, DDR och Sovjetunionen växte det fram oberoende fredsgrupper och -rörelser, som samarbetade över blockgränserna mot de ryska (sovjetiska), västeuropeiska och amerikanska regeringarnas nukleära militarism.
Utan denna rörelse hade t. ex. INF-avtalet mellan Reagan och Gorbatjov (1987) och den därpå följande avspänningen säkerligen inte kommit till stånd. Men END lämnades på hälft, alldeles som om någon hade signalerat "Faran över"!
Tiden är tydligen mogen för ett återupptagande av END-rörelsen. Eftersom ett nytt kallt krig inte kan accepteras är det också dags att förverkliga det ursprungliga EU-projektet, dvs att ersätta de krigiska nationalstaterna (inklusive kärnvapenmakterna Storbritannien, Frankrike och Ryssland) med en fredlig förbundsstat. Ska alltså Ryssland ingå i EU? Ja, om en gång turken ska vara med så ska väl ryssen också kunna vara det?
Mikael Böök
En längre version av min artikel (på engelska) citeras i ESFs blogg, där också Glintchikovas text står att läsa.
20 August
2008
2008
Fortsättning av samma ämne
Mn artikel publicerades i dagens Hufvudstadsblad (debattspalten) under rubriken "Inte ett nytt kallt krig". Redaktionen strök satsen Döm själv vad de säkerhetspolitiska papegojornas prat är värt och vart det leder oss! Kanske red. trodde, att jag syftade ensidigt på Kokoomus' ledare? Det gjorde jag i alla fall inte. För att utkämpa kalla krig, som i första hand är ett slags degenererad andarnas kamp, behövs minst två parter. Ifall det kalla kriget utmynnar i ett nukleärt krig spelar det inte längre någon roll vad den ena eller den andra säkerhetspapegojan har tjattrat.
En del av problemet är att dessa människor, som beter sig som papegojor, inte begriper vad de talar om, dvs vad det egentligen innebär att mänskligheten delas i antagonistiska läger, som rustar upp med massförintelsevapen. Detta tenderar ju att överstiga såväl de ryska atomgeneralernas förstånd som hattarna i Svenska Dagbladet.
En ytterligare del av problemet, kanske i grunden samma sak, är våra illusioner om makt och kontroll. Vi tenderar att tro, att statscheferna, regeringarna, diplomaterna och de stora bolagens direktörer har läget (som kallas för "kriget mot terrorism", alternativt för ett "kallt krig") under kontroll. Insikten om att så inte är fallet leder lätt till depression eller helt enkelt till att man mister den lilla gnutta förnuft man kanske har lyckats bevara. Därför tycks merparten av mänskligheten föredra att låta sig ryckas med i dessa sk. kalla krig. Som desutom tenderar att gynna tidningsförsäljningen.
Den filosofiskt intresserade Hannes Nykänen från Åbo har också lyckats få in en skrivelse i dagens (20.8.) Hufvudstadsblad. Nykänens artikel är utmärkt. "Nu tutas det ut att Ryssland har blivit en säkerhetsrisk medan den angripande - och provocerande - parten, Georgien, välkomnas i NATO", skriver han bl. a. Ett uppenbart motiv är att ett nytt kallt krig skulle göra gott åt vapenindustrin" , påpekar Nykänen också.
Några tillägg till dessa funderingar (men på engelska) finns - eller kommer - som sagt i Spinelli's Footsteps.
- Det är trevligt att se att John Palmer, veterankorrespondent i engelska The Gaurdian (som man minns från 1980-talet då han brukade kommentera END-rörelsen), hyser något liknande tankar som jag själv om EUs och Rysslands gemensamma framtid. Palmer skriver:
In this situation, however, the EU could yet make a real difference to the long-term future for Russia and for Russia's relations with its neighbours and with Europe as a whole. But for this to happen the EU will have to show far greater unity in deciding and executing its "common foreign and security policy". It will also have to come up with a long-term strategy for bringing the EU, its eastern neighbours (including Ukraine and Georgia) and Russia into some wider pan-European community based not just on traditional cooperation but some forms of collective, democratic decision-making as pioneered by the EU itself.Man kan bara beklaga, att Palmer inte till dessa i och för sig kloka idéer begriper att foga kravet om europeisk nukleär nedrustning. EU kan endast bygga en gemensam och fredlig utrikes- och försvarspolitik på icke-nukleär bas, dvs genom att avveckla sina egna massförintelsevapen. Stater, som bygger massförintelsevapen och riktar missiler innehållande dessa vapen mot varandra, kan inte vara goda grannar.
One idea I have proposed in a recent paper for Sussex University's European Institute is for a "United European Commonwealth" which would commit all interested members of the current non-EU Council of Europe to collective decision-making on a limited range of key issues. These might be based on the proposed agenda for the badly stalled EU/Russia cooperation agreement: a common economic area, common standards of justice and freedom, common research policies and closer cooperation over energy and security.
22 August
2008
2008
Maginotlinjerna i skyn
"Varför skulle Förenta Staterna satsa på ett missilförsvarssystem som inte fungerar", frågar Henrik Meinander (Hbl 22.8.).
Bra fråga, men den brukar lämnas obesvarad. Så även i den aktuella diskussionen..
Har professor Meinander någonsin tagit sig en funderare över vem som fattar beslut om missilförsvar, det må sedan vara i väster eller i öster, och på vilka grunder? För att inte tala om vad det kostar att genomföra dem.
Ett exempel är ALTBMD, ett system som fn planeras för att skydda NATOs styrkor i Europa mot nukleära angrepp. "Science Applications International Corporation"(SAIC) har erbjudit sig att under sex år bygga ett experimentellt ALTBMD för 75 miljoner euro. ( Se Rättelse 24.8.). Någon konkurrerande offert torde inte ha lämnats eller begärts. SAIC består nämligen av [bör vara: SAIC leder ett konsortium bestående av - MB 31.8. jfr blogg 207] den amerikanska och europeiska krigsindustrins ledande bolag: Raytheon (USA), EADS Astrium (EU), Thales /Frankrike), Thales Raytheon, IABG (Tyskland), TNO (Nederläderna) Quinetiq (England), Datamat (Italien) och Diehl (Tyskland).
Beslutsfattarna har tagit fram en omfattande studie, som ska bevisa, att ALTBMD behövs. Men vem har skrivit den ifrågavarande 10.000-sidiga rapporten? Jo, SAIC har också ombetts att leverera motiveringarna och kostnadskalkylen. Till yttermera visso är uppgifterna i SAICs rapport så hemliga, att inte ens alla medlemmar av Europaparlamentsts försvarsutskott har fått läsa den. Exemplet säger kanske något om hur brett och demokratiskt underlaget är för besluten om vår så kallade säkerhet.
ALTBMD är tänkt att utgöra en del av en större helhet där bl.a. också USAs ballistiska missilförsvarssystem och den nya missilskölden i Tjeckien och Polen ingår.
Hur som haver: "Dessa system är alltjämt lika tekniskt utopistiska som på 1980-talet president Reagan lanserade sitt strategiska försvarsinitiativ SDI, bättre känt som Star Wars", påpekar kärnvapenexperten Stefan Forss (se fotnot) (Hbl 22.8.).
Jag är av samma åsikt. Missilförsvaren - och det gäller natutligtvis såväl östliga (se fotnot 2) som västliga system - är bara nya Maginotlinjer i det blå. (Frankrikes befästningar längs gränsen mot Tyskland och Italien före andra världskriget uppkallades efter krigsminster André Maginot.)
Varför byggs då dessa system? Vem vinner på att de byggs ut? Kom ihåg vad systemen kostar! Det handlar om stora pengar, dvs om militärindustrins intressen. Tänk om folken i EU vore modiga nog att ensidigt besluta om europeisk nukleär nedrustning! Vad skulle i så fall Raytheon, EADS, IAGB m fl ta sig till? Värdet på Raytheons aktier skulle rasa och Kimmo Sasi skulle med ens ha mindre pengar att röra sig med (det har ryktats om att han äger aktier i nämnda bolag).
Rustningsindustrins intressen förklarar mycket, men inte allt. Missilförsvaret är också en fråga om politisk makt och kontroll. Ja, rentav om sex appeal: "Jag vill ha en man som har den nukleära makten", sade Sarkozys flickvän och nuvarande fru Carla Bruni. Dessutom är beslutsfattarna både i Öst och Väst djupt insyltade i krigsindustrin. Ja, dess direktörer och styrelsmedlemmar brukar förr eller senare bli vicepresidenter eller chefer i försvarsdepartementet, och vice versa. I Washington kallas detta fenomen för 'svängdörren'.
Avslutningsvis finns det skäl att nämna ännu en viktig del av svaret på professor Meinanders fråga, nämligen nationalismen, som det talas för lite om nuförtiden. Fast Pär Stenbäcks kolumn om konflikterna i Georgien (Hbl 22.8) var en ljuspunkt. Mot den pyrande nationalismen och det latenta nukleära vansinnet kan och bör vi ställa en demokratisk och kärnvapenfri europeisk union.
PS. Jag brukar vanligen hålla paus mellan mina inlägg i Hbls debattspalt, men denna gång har jag skickat in ett nytt inlägg (dvs ovanstående) bara några dagar efter det föregående. Sifferuppgifterna om ALTBMD är hämtade ur Ian Davis' artikel On the other side of defence i Guardian 27.2.2007. Ytterligare uppgifter om hemlighållandet av SAICs rapport har jag fått av tyska forskare och politiker.
Rättelse: Under ett par dagar stod här felaktigt, att SAIC erbjudit sig att bygga ALTBMD för 75 miljarder ( i st f miljoner) euro. Men ALTBMD är tydligen tillsvidare på experimentstadiet. Ian Davis, vars artikel (se ovan) jag baserar mina uppgifter om ALTBMD på, skriver:
"Described by Nato's assistant secretary general, Marshall Billingslea, as an "excellent example of transatlantic armaments co-operation", this missile defence test bed [dvs ALTBMD] is also expected to serve "as important building blocks for extending our defences to give even broader protection of Nato nations in the future". In short, Nato is exploring the possibility of turning this limited missile defence system to protect troops in the European theatre into a more expansive programme to protect alliance population centres."I detta sammanhang förtjänar det påpekas, att USAs missilförsvar (BMD) har kostat minst 90 miljarder dollar sedan år 1985 (fortfarande enl. samma artikel av Ian Davis.) - Rättelsen införd på söndag 24.8. kl 7.30.
Fotnot 1: Dr Stefan Forss har fungerat (fungerar?) som docent vid finska Försvarshögskolan och forskare vid Statens tekniska forskningscentral VTT.
Fotnot 2: Undertecknad (mika) saknar närmare uppgifter om de ryska, kinesiska osv missilförsvarssystemen. Medlemmar av en äldre generation erinrar sig dock den sovjetiskaSputnik, veterligen världens första rymdsatellit. I SIPRI Yearbook 2002 skriver John Pike:
" At present no country can rival or contest US space dominance or the advantages that this provides to its terrestrial military operations. At the end of 2001, the USA had nearly 110 operational military-related satellites, accounting for well over two-thirds of all military satellites orbiting the earth; Russia had about 40 and the rest of the world about 20."Ovanstående bör ställas i samband med USAs ensidiga upphävande (2001) av ABM-avtalet från år 1972.
"While it is difficult to overstate the singular advantages of US military space systems relative to those of the rest of the world, it would be a mistake to underestimate the rapidity with which other states are beginning to use space-based systems to enhance their security."
23 August
2008
2008
Fortsättning av samma ämne
Missilförsvar kan inte hålla tillbaka Rysslands väldiga arsenal
("Missile defences cannot fend off Russia's huge arsenal"), konstaterar även The Economist ("Behind America's shield", 21.8).
Länder som tar emot delar av USAs missilförsvar "ställer sig under det amerikanska paraplyet och ingår därmed i försvaret av det amerikanska fosterlandet" ("place themselves under America's umbrella, in effect becoming part of the defence of its homeland"), påpekar The Economist vidare.
Det gäller att välja sida. The Economist väljer uppenbarligen Amerika. Jag väljer Albert Camus' parti. Camus' första reaktion på Hiroshima förtjänas att upprepas:
"Amerikanska, engelska och franska tidningar breder ut sig i eleganta betraktelser över framtiden, det förflutna, uppfinnarna, kostnaderna, det fredliga syftet och följderna för kriget, de politiska efterverkningarna och till och med atombombens självständiga karaktär. Vi sammanfattar: den mekaniska civilisationen har nått sitt yttersta stadium av barbari" (Camus i Combat 8 augusti 1945)
Nedanstående bild är länkad från The Economists webbplats. Den är ett försök att åskådliggöra hur missilskölden i Tjeckien och Polen tänks avvärja ett eventuellt framtida missilangrepp från Iran:
26 August
2008
2008
Om expertis och självständigt tänkande
Genom att lyssna på expertisen lär man sig nytt. Informationen må sedan vara relevant eller inte, den har i alla fall en stimulerande verkan. Därför lönar det sig att lyssna på t ex - jag hämtar mitt exempel från en pågående diskussion - dr Stefan Forss, som äger teknisk och politisk-historisk specialkunskap om kärnvapensystem.
Underligt nog bör man också akta sig noga för att tro på expertisen. Eller kanske detta när allt kommer omkring
inte är så konstigt. För det första är ju experterna fackidioter. De kan förvisso sina saker, men bortom dessa saker finns andra saker, som experterna kanske inte ens har kommit att tänka på. Låt alltså experten breda ut sig om sitt ämne och ta vara på allt han eller hon säger, men reservera alltid en god portion skepsis och var mån om att bevara ett visst utrymme för ditt eget omdöme.
Minns också den gamla filosofiska debatten om intelligens och intuition.
Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte känner, ungefär så uttryckte sig Blaise Pascal, den store matematikern. Man kan väl inte direkt bevisa att Pascal hade fel. Eller kan man?
Jag är inte expert på någonting överhuvudtaget, men fortsätter i alla fall att undra varför USAs regeringar har satsat över 100 miljarder dollar
på Star Wars (sedan Reaganadminsitrationen startade projektet i början av 1980-talet) ifall systemen är så hopplöst otillräckliga mot Rysslands anfallskapacitet som Stefan Forss påstår.
Jag tycker att Stefan Forss undviker frågan. I ställer levererar han en förklaring, som i och för sig låter bestickande, av motiven bakom missilskölden i Tjeckien och Polen. Enligt Forss (Hbl idag) skulle skölden faktiskt kunna visa sig vara effektiv mot angrepp från Iran, vars militärteknologiska potential inte kan mäta sig med Rysslands. (Att skölden ska vändas mot Iran, och inte mot Ryssland, är ju också vad dess tillverkare påstår.)
Men den aktuella missilskölden förklarar inte hela den enorma, fortgående transatlantiska satsningen på missilförsvaret.
De ekonomiska intressena är, som (inte bara) jag redan har påpekat, en mycket viktig ingrediens i denna "magiska pudding"
som i fråga om korruption och slöseri med statsmedel redan har antagit "rent nigerianska proportioner" ( Georges Monbiot i Guardian 19.8.)
Intuitivt tycker jag vi också ska lyssna på vad den ryska experten - och fd statsschefen -- Michail Gorbatjov sade när Clinton tog itu med att utvidga NATO österut:
"Det är inte bara fråga om huruvida tjecker, ungrare och polacker ska ansluta sig till NATO. Problemet är allvarligare: förkastandet av en strategi för ett nytt europeiskt system, som jag själv och alla västliga ledare kom överens om när vi avslutade det kalla kriget... Jag känner mig lurad av Väst. Vi grep chansen att uppnå fred, men nu har vi åter förlorat den. Hela idén om en ny världsordning har fullständigt övergetts" (cit ur "Hang Separately" av Leon V. Sigal, 2000; enligt The Real News Network 21.8.)
Tyvärr har åtminstone USAs makthavare hållit fast vid sin idé om en pax americana. I öster avtecknar sig däremot konturerna av en ny rysk-kinesisk militäpakt (Shanghai Cooperation Organization). Sålunda fortsätter vi alla - men särskilt de ansvariga beslutsfattarna och experterna - att sitta med våra ludna ben i spenaten. Såvida vi inte återupplivar END - European Nuclear Disarmament.
30 August
2008
2008
Från missilförsvar till nanoteknologi och kontrollerad demolering via SAIC
Science Applications International Corporation (SAIC), Internationella Bolaget för Tillämpning av Naturvetenskap, grundades år 1969 i Kalifornien. Med sin årsvinst på 8,9 miljarder dollar rankas SAIC i år (2008) som nummer 285 på tidskriften Fortunes lista över USAs 500 största bolag. SAIC har personal i 150 städer i USA, Europa, Indien och på andra håll i världen.
En stor del av SAICs ca 43.000 anställda är delägare i företaget. Bolagets ledning anser att den speciella ägarstrukturen är en viktig del av förklaringen till den ekonomiska framgången. En annan nyckel till föreståelse av varför SAICs affärer går så bra är dess feta statskontrakt. SAICs största kunder återfinns i USAs försvarsdepartement och underrättelseväsen, och numera också inom det år 2003 grundade terrorismbekämpningsdepartementet Homeland Security.
Bland de som under årens lopp har medverkat i SAICs styrelse finner man Melvin Laird, försvarsminister under president Nixon; William Perry, försvarsminister under Clinton; John Deutsch, direktör för CIA under Clinton; amiral Bobby Ray Inman, som hade höga uppdrag inom NSA och CIA under Ford, Carter och Reagan; samt David Kay, chefen för Pentagons och CIAs Iraq Survey Group, som skulle bevisa att Irak hade massförintelsevapen innan USA inledde sitt angrepp år 2003.
Som ett exempel på vilket slags jobb SAIC utför kan nämnas ALTBMD, ett planerat missilförsvar för NATOs trupper i Europa, varom NATO-ledarna fattade beslut på sitt möte i Riga i november 2006.(1). SAIC leder ett konsortium, bestående av
Raytheon (USA), EADS Astrium (EU), Thales /Frankrike), Thales Raytheon, IABG (Tyskland), TNO (Nederläderna) Quinetiq (England), Datamat (Italien) och Diehl (Tyskland), som under sex år ska ta fram "en arkitektur" för ALTBMD. Kontraktet är värt 75 miljoner euro, och mer ska det väl bli ifall världen, som det nu ser ut, går in i en ny period av kallt krig. (jfr Det ska inte bli något nytt kallt krig och Maginotlinerna i skyn).
Men SAIC deltar också i en mängd civila projekt. Bolagets grundare och dess direktör fram till år 2003, atomfysikern Robert Beyster, skriver i sin bok "The SAIC Solution" (2007):
" Det kalla krigets slut medförde en bestående förändring i affärslandskapet. Många försvarskontrakt och federala kontrakt skalades ned eller avslutades. Kontraktorerna vände sig till den privata sektorn och icke-försvarssektorn (the non-defence sector)."SAIC levererade exempelvis informationsteknik åt arrangörerna av olympiaden i Aten år 2004. "Kriget mot terrorism" har också skapat nya affärsmöjligheter för SAIC. Huruvida dessa är att betrakta som försvarsrelaterade eller civila kan vara svårt att avgöra. År 2002 startade USAs militära underrättelsetjänst NSA Trailblazer-projektet, som handlar om att analysera och övervaka kommunikationen på internet och andra datanätverk år 2002. Kontraktet (värt 280 miljoner dollar) för att bygga en "demonstrationsplattform" för Trailblazer gavs åt ett SAIC-lett konsortium, i vilket även Boeing och Computer Sciences Corporation ingår.
SAIC dyker också upp i undersökningen av 9/11. Kevin Ryan skriver:
Science Applications International (SAIC) is the DOD and Homeland Security contractor that supplied the largest contingent of non-governmental investigators to the NIST WTC investigation. SAIC has extensive links to nano-thermites, developing and judging nano-thermite research proposals for the military and other military contractors, and developing and formulating nano-thermites directly (Army 2008, DOD 2007). SAIC’s subsidiary Applied Ordnance Technology has done research on the ignition of nanothermites with lasers (Howard et al 2005).
In an interesting coincidence, SAIC was the firm that investigated the 1993 WTC bombing, boasting that -- “After the 1993 World Trade Center bombing, our blast analyses produced tangible results that helped identify those responsible (SAIC 2004).” And the coincidences with this company don’t stop there, as SAIC was responsible for evaluating the WTC for terrorism risks in 1986 as well (CRHC 2008). SAIC is also linked to the late 1990s security upgrades at the WTC, the Rudy Giuliani administration, and the anthrax incidents after 9/11, through former employees Jerome Hauer and Steven Hatfill.
Två goda 911-nyheter idag:
- Christer Bruuns kolumn om "Konspirationer" i Hbl 30.8.2008.
- De finska sanningssökarna har översatt artikeln Fourteen Points of Agreement with Official Government Reports on the World Trade Center Destruction av Steven E. Jones, Frank M. Legge, Kevin R. Ryan, Anthony F. Szamboti, James R. Gourley i The Open Civil Engineering Journal, Volume 2 Issue 1, pp.35-40, till finska (WTC:N TUHOUTUMINEN: 14 KOHTAA, JOISTA OLEMME YHTÄ MIELTÄ HALLITUKSEN VIRALLISTEN RAPORTTIEN KANSSA - länkad här).