Mikas blogg

12 September
2008

Samma på finska

Idag ska filmen ZERO visas i rysk TV på bästa sändningstid. Filmen presenterar en alternativ syn på 9/11. Europarlamentarikern Giulietto Chiesa, som medverkat vid filmens tillkomst, uppskattade i förrgår i en intervju för Tyska nyhetsbyrån DPA, att ca 30 miljoner ryska TV-tittare kommer att se filmen. 9/11-skepsisen sprider sig.

En del av det jag skriver här i denna blogg brukar jag skicka till tidningar - ibland även finska tidningar på finska, typ Helsingin Sanomat, som är störst, och Kansan Uutiset, som antas vara vänster, såsom jag själv.

Nåväl, det händer naturligtvis också att tidningarna inte tar in mina juttur, eftersom de inte har utrymme för dem, som redaktörerna förklarar, eller av andra skäl, som det är onödigt att gå in på här. Nedan två artiklar, som av någon anledning inte blivit publicerade. För den som läst i min blogg torde de inte just innehålla någonting nytt. I den första artikeln menar jag att det nu är hög tid att dra fram Altiero Spinellis och Ernesto Rossis manifest från Ventotene ur glömskan. Ventotenemanifestet (1941) är förresten värt att ihågkommas i många sammanhang; det var ju startskottet för EU, vilket bl.a. förklarar varför Europaparlamentets byggnad i Bryssel bär Spinellis namn. (Ventotenomanifestet kan f.ö. läsas på svenska, men däremot inte - såvitt jag vet - ännu på finska.)

Ventotenemanifestets grundtanke är helt enkelt, att Europa bör bli en demokratisk förbundsstat. Jag skulle vilja tillägga, att EU just därför bör avrusta nukleärt, eftersom demokrati och atombomber inte alls passar ihop. 1980-talets END-rörelse borde med andra ord återupplivas. (Det är inte minst därför jag vill fara till Europeiska socialforum i Malmö nästa vecka, för att se efter, om där syns några nya livstecken i END-rörelsen.)

Den andra artikeln sammanfattar några av de tankar jag redan har presenterat i denna blogg och i Huvfvudstadsbladet om missilförsvaret. Som avslutning på artikeln summerar jag min försvarspolitiska åsikt i tre principer: 1) Finland bör forsätta att upprätthålla sitt territoriella försvar till EU har fått en egen armé, som bygger på en territoriell försvarsstrategi; 2) EU bör avskaffa sina, dvs Frankrikes och Storbritanniens, atomvapensystem; Finlands regering bör kräva, att kärnvapenfriheten skrivs in i EUs konstitution; 3) Vi bör arbeta målmedvetet och långsiktigt för att få med Ryssland som medlem i EU.

De två ifrågavarande artiklarna följer nedan, på finska alltså. Det här är alltså närmast ett sätt för mig att spara mina texter på finska. Och ifall det finns någon som råkar föredra att läsa vad jag skriver på finska, så har den alltså tillgång till dessa texter här. En tredje artikel på finska, som jag publicerade igår dvs 11.september (och som handlar om 9/11) finns att tillgå på tidskriften Ydins webbplats. Där kan man också läsa freds- och konfliktforskaren Pertti Joenniemis mycket aktuella och inträngande resonemang Georgian sota ja ajan suunta. Rekommenderas!

END ja Ventotenen manifesti

V. 1941 nuori Altiero Spinelli laati yhdessä Ernesto Rossin kanssa manifestin "yhdistyneen ja vapaan Euroopan puolesta". Heidät oli tuohon aikaan monien muiden Mussolinin vastustajien joukossa karkoitettu Ventotenen saarelle.

Ventotenen manifesti oli EU:n lähtölaukaus. Siksi Euroopan parlamentin rakennus Brysselissä on nimetty Altiero Spinellin nimen mukaan.

On aika kaivaa esiin Ventotenen manifesti ja soveltaa sen pääajatusta nyky-EU:hun. Pääajatus on rauhallinen ja demokraattinen liittovaltio, joka vie kansallisvaltioilta mahdollisuuden keskinäiseen sodankäyntiin. Nykyaikaan sovellettuna tämä ajatus merkitsee, että myös Venäjä ja Kaukasian kansakunnat on saatava mukaan EU:n jäseniksi. Jotta tämä olisi mahdollista, EU:n ja Venäjän on kuitenkin ensiksi luovuttava toisiaan vastaan tähtäämistään joukkotuhoaseista.

Euroopan tulevaisuus riippuu enemmän kansalaisdiplomatian ja END-liikkeen elpymisestä kuin presidenteistä, ulkoministereistä ja virallisista diplomaateista. 1980-luvulla miljoonia kansalaisia tavoittanut END (European Nuclear Disarmament; Euroopan ydinaseriisunta) on herätettävä henkiin. Euroopan sosiaalifoorumi Malmössa 17-21 syyskuuta voi olla tärkeämpi kuin seuraava Euroopan Neuvoston kokous.
(Kansan Uutiset har faktiskt sedermera publicerat ovanstående.)

Uusi Maginot-linja

Ennen toista maailmansotaa Ranskan poliitikot ja sotilasjohto luottivat ns. Maginot-linjaan, ts. Saksan ja Italian rajaa pitkin rakentamiinsa linnoituksiin. Nimensä kyseinen puolustusjärjestelmä sai maan entiseltä puolustusministeriltä André Maginot.

Kuten tiedämme, Maginot-linja luhistui muutamassa viikossa Saksan hyökättyä panssarijoukkoineen Ranskaan touko-kesäkuussa 1940.

Niihin harvoihin, jotka olivat tajunneet strategisen tilanteen muuttuneen perusteellisesti, kuului panssarieversti Charles de Gaulle. Häntä ei kuitenkaan kuunneltu ajoissa.

Nykyiset Maginot-linjat on vedetty avaruuteen. Niitä kutsutaan ohjuspuolustukseksi. Niiden olemassaolo ja kehittyminen johtuu ennen muuta sotateollisuuden intresseistä, sillä järjestelmät ovat kalliit, ja siten erittäin "tuottoisat" niitä valmistavien yritysten osakkeiden omistajille. Esim. USA on investoinut yli 100 miljardia dollaria ohjuspuolustukseen 1980-luvun alusta lähtien, jolloin "Tähtien sota" käynnistettiin.

Ohjuspuolustusjärjestelmät eivät puolusta Suomea, riippumatta siitä onko Suomi NATO:ssa vai ei. Teoriassa USAn järjestelmät kuten Puolaan ja Tsekkiin rakenteilla oleva ohjuskilpi voisivat puolustaa USA:ta mikäli ohjuspuolustus olisi riittävän tehokas. Sitä se ei kuitenkaan ole, kuten esim. strategian dosentti Stefan Forss on tähdentänyt.

Mikäli Suomi liittyy NATO:on, maamme ryhtyy puolustamaan USA:ta tai oikeastaan ohjuksia ja ohjuspuolustusjärjestelmiä valmistelevien teollisuuspiirien etuja.

Suomen puolustuksen ei tule rakentua ohjuspuolustukseen. Sama koskee EU:n turvallisuusstrategiaa, jota parhaillaan ollaan uudistamassa.

Charles de Gaulle ansaitsee tulla muistetuksi myös siitä, ettei hän sodan jälkeen madellut USA:n edessä. Hän ei myöskään uskonut USAn puolustavan Ranskaa Neuvostoliittoa vastaan vaan hän katsoi, että ranskalaisten ja eurooppalaistenon kyettävä puolustamaan itseään myös ilman USAn apua ja erillään NATO:sta.

Mutta presidentti de Gaulle teki pahan virhearvion: hän uskoi ydinaseiden puolustavan Ranskaa ja Eurooppaa. Niinpä Ranska de Gaullen presidenttikautena rakennutti kansallisen ydinaseen, force de frappen.

Ranskalaiset tai muut eurooppalaiset ydinaseet eivät kuitenkaan, nekään, tule koskaan puolustamaan Eurooppaa. Ydinaseet voivat ainoastaan tuhota koko ihmiskunnan. Itse asiassa ne raukat, jotka tänä päivänä jatkavat ydinasejärjestelmiensä ylläptämistä ja "modernisointia", ovat todelliset vihollisemme. Heitä vastaan meidän on puolustauduttava, heidän raukkamaisuutensa meidän on kukistettava.

Suomalaisesta näkökulmasta puolustuspoliittista realismia edustavat nykytilanteessa seuraavat kolme periaatetta:

1) Suomen aluepuolustuksen jatkaminen kunnes EU saa oman armeijan ja aluepuolustusjärjestelmän;

2) Europan ydinaseriisunta; Suomen hallituksen tulee vaatia, että ydinaseettomuus kirjataan EU:n perustuslakiin;

3) määrätietoinen toiminta Venäjän saamiseksi mukaan EU:n jäseneksi.

Mikael Böök
VTM

23 September
2008

(Inte) ett ord om Europeiskt socialforum

Medan undertecknad deltog i Europeiska sociala forumet (ESF) i Malmö 17-21 september fortsatte min kära dagstindning att utkomma och bäras ut till min postlåda.

Efter resan läste jag som vanligt alla olästa nummer. Jag kunde emellertid inte finna ett endaste ord om att över 13.000 personer från EU:s alla hörn samt från Norge, Georgien, Ryssland och Vitryssland, Nord- och Sydamerika, Asien och Afrika m fl länder och världsdelar hade samlats i Malmö i syfte att möjliggöra en annorlunda värld. Hufvudstadsbladets nya chefredaktör hoppas tydligen att allt under NATOs kärnvapenparaply och storbankernas ledarskap ska fortsätta som hittills.

Apropå banker har Attac - en av de organisationer som grundade det sociala forumet år 2001 - fått rätt. Som känt ville ju Attac i likhet med Nobel-ekonomen James Tobin slänga några sandkorn i det internationella finanssystemets alltför fort snurrande hjul genom att införa en liten skatt på de övernationella finansiella transaktionerna. Detta var närmast tänkt som en förebyggande åtgärd.

Fast nu, när neoliberalismens finansbubbla har spruckit, behövs det förstås kraftigare ingrepp. Ja, patienten har redan tagits upp på operationsbordet. Kommer han att överleva?
()

Citat från några andra bloggar:

Petter Larsson: Forumet var som helhet oerhört lyckat. Allt det stora fungerade. 280 seminarier och över 400 kulturaktiviteter kunde hållas i stort sett som planerat. De var mycket välbesökta. Jag har inte hört att det skulle varit lite folk eller tomt nånstans. Demonstrationen i lördags blev också en fantastisk framgång. 15 000 personer från hela världen deltog i en entusiastisk, glad och fredlig manifestation, som antagligen var en av de största som vi haft i Malmö på många årtionden.
De kommentarer jag fått från ESF-deltagare och utländska journalister har gått ut på att detta var ett av bäst organiserade forumen någonsin och att de är väldigt nöjda. De enda större problemen gällde att tolkningen på seminarierna inta alltid fungerade och att en del hade svårt att få någonstans att bo – eller inte hittade den plats de blivit tilldelade. Men detta verkar ha löst sig.

Tord Björk: Tvärtemot flera förutsägelser blev ESF i Norden inte en organisatorisk framgång och inte ett politiskt bakslag eller avradikalisering av ESF. Många av de vanligtvis mest kritiska rösterna menar att det politiskt var det bästa ESF hittills.

Lasse Karlsson: På Youtube kan man följa hur det första all-europeiska nätverket för offentlig vattenförsörjning bildades under ESF i Malmö. (När jag skrev European Social Forum Malmö i sökrutan på Youtube fick jag 45 svar)

24 September
2008

Stärk gemenskapen! Vilken gemenskap?

Statsministern sade i går att det enda som hjälper är att stärka gemenskapen. Det låter som en klyscha men är rena rama sanningen. -- Hufvudstadsbladets ledare 24.9.2008

Tryckpressen gav oss nationalstaterna. Internet bör kunna hjälpa oss att bygga en gemensam förståelse och ett gemensamt samhälle för mänskligheten.

Nationen är och förblir en av våra gemenskaper. Men tidningarna, radion och televisionen överdriver nationsgemenskapen på bekostnad av den universella, mänskliga gemenskapen.

Massmedia är nationens kitt som håller den samman. Att bekräfta och stöda nationens gemenskap har blivit deras primära uppgift vid sidan av det som redan på 1960-talet (med Enzensbergers uttryck) kallades för mevetandeindustrin. Västerländska massmedia bidrar förvisso även till att skapa och återskapa Västerlandets vidare gemenskap. Nyheten, informationen, är däremot av allt mer sekundär betydelse i massmedia. När det gäller nyheter, informationssökning och kunskapsinhämtning har det övernationella internet redan lämnat de nationsbundna massmedia bakom sig. Biblioteket och den bokliga litteraturen - såväl skönlitteraturen som kunskapslitteraturen - har också bevarat sina roller som förmedlare av kunskaper, information och nyheter. Men så är också biblioteket och den bokliga litteraturen långt mer kosmopolitiska än tidningarna, radion och televisionen.

När tidningen idag upplåter hela sin första sida åt skolmassakern i Kauhajoki är denna sålunda inte längre någon nyhet. Det enda vi får veta är att också tidningen flaggar på halvstång.

Är dessa otaliga upprepningar i etermedia och tryckta tidningar, denna massmediala hysteri, bara ett surrogat för en en gemenskap som egentligen borde höra till det förgångna?

Förklaringen till Matti Juhani Saaris (och tidigare Pekka-Eric Auvinens) terroristdåd står inte att finna i bristande nationell gemenskap. Dessa händelser är inte unika för Finland. Chansen att hamna in på rätt spår i sökandet efter förklaringar minskar ifall man fokuserar på specifikt finländska förhållanden.

Större möjligheter att begripa vad som skedde i Tusby och nu igen Kauhajoki har den som tar utgångspunkt i världsläget och det som massmedia tutar ut. De unga massmördarna har insett att vi alla är mer eller mindre insnärjda i ett nät av lögner och hyckleri. Den officiella historien om 9/11 och det sk kriget mot terrorism, som Västerlandet har låtit sig dras in i, är i detta avseende grundläggande. Massförintelsevapnen - våra massförintelsevapen - är en annan grogrund för nihilismen.

Att våra stater förbereder massförintelse (och kallar det försvar) och att massmedia fegt och lojalt accepterar detta berättigar naturligtvis på intet sätt de unga finska terroristernas fruktansvärda handlingar. Men om vi vill undvika fler nihilistiska massmord bör vi se till att öppna alternativa handlingsperspektiv i rikning mot en annorlunda värld.

Ett annorlunda Hufvudstadsblad är kanske trots allt möjligt. Jämför föregående inlägg.

26 September
2008

(Inte) ett ord om Europeiskt socialforum (fortsättning)

Attac Finland citerar i sin blogg purje's Channel på YouTube där Susan George framhåller att finanssystemets kris också kan medföra någonting gott:

Inte heller i Sverige står det väl till med pressens rapportering av ESF. Nedan ett epostmeddelande från ESF-organisatörerna:

Dagens Nyheter och ESF

Den 24 september publicerade Dagens Nyheters ledarsida en artikel med rubriken ”Lära av fotbollen”

I artikeln gjordes ESF och Sara Andersson medansvariga för skadegörelsen under Reclaim the Streets.

Samma dag ringde jag upp DN och talade med Hanne Kjöller, som skrivit artikeln. Jag förklarade att ESF inte haft något med gatufesten att göra och begärde att få inkomma med en replik. Efter en vis betänketid, då Kjöller enligt egen utsago skulle kontrollera mina uppgifter med polisen i Malmö, medgavs vi en kort replik. I detta samanhang begärde Kjöller också att få sig tillsänd forumets principförklaring, vilket hon också fick.

Dagen därpå, den 25 september publicerades Sara Anderssons replik.

Den löd så här:

”Dagens Nyheter diskuterar (24 september) den polistaktik som enligt vår bedömning fungerade mycket väl i Malmö. Tyvärr kopplar DN också samman mig och Europeiska Sociala Forumet (ESF) med vandalism. Men ESF hade inget med gatufesten att göra och är inte ansvarigt för den oacceptabla skadegörelse ett fåtal av festdeltagarna stod för. På ESF förekom inget bråk.

DN drar också paralleller till fotboll och föreslår att ”Precis som på arenorna borde bråkstakarna kunna svartlistas.” Men både ESF:s framgångsrika parad och gatufesten var grundlagsskyddade politiska sammankomster. En polisiär ”svartlistning” vore därför en allvarlig inskränkning av de liberala rättigheter DN annars brukar förespråka. Att motivera ett sådant slag mot demokratin med ett begränsat fall av skadegörelse är långsökt till och med för en ledarsida.

Sara Andersson, organisatör ESF”

Dagens Nyheter svarade direkt i sin tur på denna replik, med följande text.

”Det är bra att ESF nu tar avstånd från vandalism. Det gör rörelsen nämligen inte i det principprogram som deltagande organisationer måste skriva under. Det enda våld man där är emot är ”det statliga”. Några demokratikrav reses inte heller. En av deltagarna i år är exempelvis Afa, en militant vänstergrupp som både i teori och praktik visat sig förtjust i våld. Reclaimarnas ”gatufest” var ingen lagskyddad politisk sammankomst. Något tillstånd hade de som vanligt inte brytt sig om att söka.”

På dessa korta rader gör sig DN skyldigt till ytterligare tre felaktigheter, som tillsammans avser att smutskasta ESF.

Demokratikrav.  I den principförklaring DN hänvisar till står under punkt 10 bland annat följande: ”Forumet upprätthåller respekt för mänskliga rättigheter, praktiserandet av verklig demokrati, deltagande demokrati, fredliga relationer…

Afa. Antifascistisk aktion är inte medlem i arrangörsföreningen och har inte medverkat som deltagande organisation på ESF. 

(Det är däremot naturligtvis möjligt att medlemmar i Afa besökt forumet och deltagit i den offentliga demonstrationen. Tack och lov görs ju ingen registrering av organisationstillhörighet av privatpersoner.)

Lagskyddet. Regeringsformens demonstrationsrätt gäller lika för tillståndsgivna och icke tillståndsgivna demonstrationer. Gatufesten omfattas därför av samma lagskydd som alla andra demonstrationer, fram till den punkt där skadegörelsen tar sin början. I det läget har polisen rätt att upplösa demonstrationen med hänvisning till ordning och säkerhet.

På den sista punkten gäller det att backa ett steg i tanken. Anledningen till att DN här återkommer till frågan om lagskydd är att vi påpekat att sådant förelåg för gatufesten och att det därför vore ett mycket allvarligt att PÅ FÖRHAND (alltså innan något hot mot ordning och säkerhet föreligger) ”svartlista” medborgare och hindra dem att delta.

Samma dag, den 25 september, ringde jag till chefen för DN:s ledaravdelning, Niklas Ekdal. Jag berättade om dessa tre felaktigheter och frågade om DN själva ville göra en rättelse, eller i alla fall låta oss replikera på dessa nya påståenden.

Ekdal befann sig på väg till bokmässan i Göteborg och hade tillfälligt överlämnat ansvaret för sidan till Johannes Åhman. Ekdal sa att han inte ansåg att detta var tillräckligt solklara sakfel för att DN själva skulle göra en rättelse, utan hänvisade mig till Åhman för att diskutera en eventuell replik.

Under eftermiddagen försökte jag nå Åhman. Istället fick jag återigen tala med Hanne Kjöller.

Jag la återigen fram våra tre kritikpunkter.

Kjöller undrade var i principprogrammet skrivningarna om demokrati fanns. Jag guidade henne rätt och hon sa då att det här med ”verklig demokrati” inte betydde demokrati. Jag sa att det nog finns olika uppfattning av demokratibegreppet bland rörelserna, men att jag tolkar skrivningen just som ett demokratikrav.

Kjöller berättade också att uppgiften om Afas medverkan kommer från samma poliskälla som dagen innan dementerat att ESF skulle haft med gatufesten att göra.

Och hon insisterade på att lagskyddet för en icke tillståndsgiven demonstration skulle vara mindre än för en tillståndsgiven, med hänvisning till att hon själv skrivit en bok om Göteborgshändelserna 2001 och där skrivit att det var så.

Slutligen erbjöd hon att DN skulle kunna göra ett slags halv rättelse vad gäller Afa, med innebörden att ESF dementerar detta, medan en poliskälla påstår motsatsen och att DN inte kan ta ställning till påståendena. 

Jag sa att detta inte är tillräckligt och hon hänvisade då till Åhman.

Lite senare på dagen ringde Åhman äntligen upp.

Jag drog återigen våra synpunkter och sedan följde i stort sett en repris på samtalet med Kjöller, med den skillnaden att Åhman verkar ha förstått att lagskyddet omfattar alla demonstrationer. Han försökte därför få det till att DN i sin skrivning syftat på gatufesten i sin helhet, dvs även efter att skadegörelsen börjat.

Eftersom frågan om lagskyddet har sin upprinnelse i DN:s idé om svartlistning PÅ FÖRHAND, ser jag detta som en ren efterhandskonstruktion i syfte att skyla över en felaktighet.

Också Åhman var för övrigt mycket skeptisk till ESF:s skrivningar om demokrati. ”Det vet jag väl vad NI menar med demokrati” sa han. Jag frågade vad han menade och han sa att han inte trodde skrivningarna innebar att stöd för den typ av liberal demokrati vi har.  

Jag fick intrycket av att han trodde att ESF var något slags stalinistisk sekt.

Åhman erbjöd samma delvisa rättelse av en av de tre punkterna som Kjöller och nekade oss replik.

Jag sa samma sak: att detta inte vore tillräckligt för att rätta tre fel.

Jag ringde då upp Torbjörn Larsson, som är DN:s ansvarige utgivare. Jag fick tala med hans sekreterare och berättade att vi ha en konflikt med ledarsidan och att jag haft kontakt med Åhman och att jag vill bli uppringd i detta ärende. Detta skulle sekreteraren vidareförmedla.

På morgonen dagen därpå, den 26 september, får jag av Larssons sekreterare besked att Larsson ”satt sig in i ärendet” (utan att ha haft kontakt med mig) och inte hade något att tillägga, utan står bakom ledarredaktionens bedömning.

Därmed är våra möjligheter att få till en rättelse eller replik via dialog med Dagens Nyheter uttömda.

Jag har därför tagit kontakt med pressombudsmannen (PO) för att förbereda en anmälan dit.

Utöver relevanta artiklar och en beskrivning av våra kontakter med DN vill PO ha kopia på styrelsebeslut på att anmälan ska göras och på vem som i denna fråga ska företräda ESF.