Mikas blogg

01 October
2008

(Inte) ett ord om Europeiskt socialforum (fortsättning 2)

Europeiskt socialt forum i Malmö 17-21 september får idag 1 oktober ett (första?) omnämnande i Hufvudstadsbladet i och med att mitt inlägg blir publicerat på debattsidan.

ESFs nordiska arrangörskommitté lämnade för sin del igår in en anmälan av Dagens Nyheter till pressombudsmannen i Sverige.

ESF begär att pressombudsmannen ska pröva om en artikel införd på Dagens Nyheters ledarsida den 25 september bryter mot de pressetiska reglerna. Det gäller sakfel, som enligt ESF skapar en ogrundat negativ bild av det Europeiska Sociala Forumet.

ESF - närmare bestämt ESFs nordiska organisationskommitté - understryker, att anmälan inte vänder sig mot Dagens Nyheters åsikter.

A propos DN hade professorn i sociologi vid Göteborgs universitet Håkan Thörn en lång essä om ESF under rubriken Världsdemokrati på tidningens kultursida den 17 september. Thörn berättade bl.a. att det bara i år har hunnit utkomma tre doktorsavhandingar i Sverige om det sociala forumet.

Thörn gör en genomgång av av litteraturen om socialforumets process och kommer fram till att " vi [har] att göra med en global demokratirörelse.

... de senaste decenniernas globala spridning av den parlamentariska demokratin har skett parallellt med en urholkning av de politiska institutionernas beslutsmakt, vilket också har underminerat deras folkliga legitimitet. Vi upplever inte demokratins triumf, utan dess kris. I detta tillstånd ekar de globala eliternas festtal till demokratin alltmer ihåligt. "Demokrati" är i dag också ett etablerat utrikespolitiskt påtryckningsinstrument som kan användas för att legitimera krig. "Demokratisering" har dessutom blivit ett obligatoriskt villkor som vidhänger den rika världens bistånd till den fattiga.

skriver han. Gemensamt för böckerna om socialforumet är enligt Thörn att de

utmanar och omdefinierar det etablerade demokratibegreppet - den kanske viktigaste skärningspunkten för dagens globala ideologiska strider.

DN:s Stefan Jonsson refererar för sin del till ESF i sin kommentar till den pågående finanskrisen. Jonsson deltog själv i ESF med ett föredrag under rubriken Finns det en kosmopolitisk kultur?, arrangerat av Världsbiblioteket i Stockholm.

Sammanbrottet i USA var givetvis det stora ämnet på European Social Forum som ägde rum i Malmö i förra veckan. Tiotusentals personer i världens utomparlamentariska vänsterrörelser diskuterade en alternativ globalisering och hur man bäst kan påverka toppmötet om klimatförändringen i Köpenhamn nästa år.

skriver Stefan Jonsson, men tillägger:

Jag ska erkänna att jag fylldes av tomhet när jag i Malmö läste slutdokumentet från årets European Social Forum. Det är en intetsägande deklaration. Inte ett ord om det ekonomiska sammanbrottet i USA. Inget om dess orsaker. Ingenting om hur en hotande depression ska bemötas. Deklarationen rymmer allmänna fraser samt kraftfulla uppmaningar till nya aktioner, möten och demonstrationer.

Det "slutdokument" som Jonsson här refererar till är förmodligen resolutionen från "The Assembly of the Social Movements" (de sociala rörelsernas församling), som brukar sammankomma på forumets sista eller nästsista dag. Ifrågavarande resolution är onekligen ett dokument, men det måste tilläggas att sociala forum inte som sådana fattar några beslut och följaktligen inte heller enas om några "slutdokument". Detta har Jonsson inte begripit. Därmed har han missat socialforumets form.

Det är i och för sig vanligt att journalister begår detta misstag. De vill att vi ska vara lika klara som Lenin över vad som bör göras. Ack, om vi bara vore det! I så fall skulle de väl publicera precis det som vi vill att de ska säga. Men nu, när vi bara är ett öppet och demokratiskt forum med mångahanda åsikter och inriktningar, tröttnar de på oss. Detta kan sedan resutera i att tidningarna inte skriver ett endaste ord om sociala forum... utan föredrar att hålla sig till sina gamla och säkra kort, dvs herr Vanhanen, herr Bush, fru Merkel, monsieur Sarkozy, osv. Men frågan är om ens dessa herrar och fruar längre vet vad som bör göras för att lösa Krisen.

07 October
2008

Lehdistötiedote - Pressmeddelande

LOVIISA-LIIKE HAASTAA KUNNALLISVAALIEHDOKKAAT KERTOMAAN JA KESKUSTELEMAAN UUSIA YDINVOIMALOITA KOSKEVISTA NÄKEMYKSISTÄÄN JA KANNOISTAAN - LOVISA-RÖRELSEN UTMANAR KOMMUNALVALSKANDIDATERNA IFRÅGA OM DE PLANERADE KÄRNKRAFTSPROJEKTEN I LOVISANEJDEN

Dragon Librarians

På (eller borde man skriva i?) Facebook fungerar gruppen Dragon Librarians, som till helt nyligen hade bara en medlem. Nu har gruppen fått en ny medlem i och med att också undertecknad har anslutit sig.

Därförinnan studerade jag Petter Naess artikel "Vaeksten må stoppes".

Naess' artikel är sannerligen aktuell. "Dematerialisering" är ett av hans tänkvärda ord.

Teknologie doktor Nisse Husberg, som är bosatt i Lappfjärd, en kommun i Lovisanejden, menar att tyngdpunkten i en nära framtid kommer att ligga på videokonferenser. Sådana blir möjliga då det optiska fibernätet har byggts ut till hemmen och företagen (Nisse Husbergs specialitet är just datateknik och datanät). Genom att människor möts på videokonferenser i stället för att resa till mer eller mindre avlägsna mötesplatser möjliggörs, så tror jag att Nisse tänker sig framtiden, ekonomiska inbesparingar och en livsstil som är skonsammare mot naturen.

Videokonferenser kunde kanske bli ett viktigt exempel på "dematerialisering" - men bara om vi i likhet med Naess vågar och vill förändra de nuavrande samhällsstrukturerna. Mer videokonferenser kan ju också betyda mer konsumtionskapitalism.

En, som det frefaller, viktig princip hos Husberg (jag utgår ifrån hans disposition) är, att (fiber)nätets ägare inte får sälja tjänster. Jag antar att det enligt hans mening är staten som ska äga (fiber) nätet -- fast exakt hur han skulle vilja organisera ägandet och förvaltandet av nätet är jag inte klar över.

Vad som menas med att "sälja" är däremot någorlunda klart. Det innebär penningtransaktioner. Mycket svårare är att definiera "tjänster" och därför också att slå fast vad det betyder att "sälja tjänster". Får (fiber)nätets ägare sprida information, t ex i form av avgiftsfria elektroniska böcker?

Videokonferenser kan vara en tjänst som säljs och köps för pengar. Enligt Nisses princip skulle (fiber)nätets ägare alltså inte inte ha rätt att sälja videokonferenser. Men kanske nätfövaltaren trots allt skulle ha rätt att erbjuda gratis videokonferensutrymme åt till exempel kommunalvalskandidater och medborgarorganisationer?

Som jag ser det borde Biblioteket ta över det formella ägandet av de fysiska datanäten. Problemet är, tror jag, att detta inte låter sig göras nationellt -- i en nation efter en annan. Övertagandet måste ske globalt och sammanfalla med upprättandet av en global "biblioteksmakt", som till åtskillnad från vår nuvarande politiska maktstruktur är självreglerande (cybernetisk; dvs som är "cyberspace"). -- (Den nuvarande maktsrukturen regleras ju, ifall nu någon skulle ha missat det, av mer eller mindre regionala militärmakter, som bildar hierarkiskt organiserade militärblock, vilka hotar varandra -- och därmed hela mänskligheten -- med atombomber och andra massförintelsevapen.)

Min sambo, som är författare, har inte sällan tackat nej till erbjudanden att hålla föredrag i hem- eller utlandet. Hon brukar säga, att hennes böcker får resa i stället för henne.

Måste vi verkligen hålla videokonferenser? Räcker det inte med böcker? I och med internet kan ju även böcker förflytta sig med ljusets hastighet över jordklotet och därifrån ut i rymden... med Dragon Librarians!.

08 October
2008

En komisk utväg

"As anti-intellectualism grows ever more profound, only the comic can get away with being smart (everyone else is a pointy-headed elitist)." – John Feffer

Försök till översättning: "När en gång antiintellektualismen har slagit rot är det bara komikern som får fortsätta att vara klok (alla andra är elitister.)"

17 October
2008

Rösta via dator? Nej tack!

Det tekniskt möjliga är långt ifrån alltid socialt önskvärt — inte ens om det tycks vara ekonomiskt motiverat.

Vilka argument ges för att övergå till röstning via dator i allmänna, politiska val? Att det är en elegant teknisk lösning? Att det finns människor, som kanske annars skulle låta bli att rösta?

Som stöd för det första argumentet anförs, att det inbesparar mänsklig arbetskraft. Vallokalerna behöver inte längre någon personal för rösträkningen. Låt datorn räkna röstsedlarna i deras ställe! Ja, då behövs inte längre några vallokaler överhuvudtaget. Bär vallokalen med dig i din mobiltelefon!

På en sådan blind rationaliseringsiver vill jag helt enkelt svara: Det är bra att vi har offentliga rum där vi möts ansikte mot ansikte utan förmedling via bildskärmar, datorer och internet. Det är önskvärt att människor - gärna många människor - aktivt deltar i valarrangemangen och rösträknandet på de orter där röstningen sker, dvs lokalt. Den tid och de pengar som går åt till att arrangera valen är väl använda. Om vi vill bygga ett demokratiskt samhälle ska vi inte spara på mänskliga resurser och fast kapital för att uppnå vårt mål.

Nog med hypen! Vid det här laget har många av oss hunnit vänja sig vid datorerna. Det är ypperliga uppfinningar. Kanske internet kan hjälpa människorna att bygga ett fredligare och mer ekologiskt samhällsystem, som inte brakar ihop vart femtionde år pga av världskrig eller Kondratieffs långa cykler. Men vi behöver inte använda just dessa uppfinningar i precis alla sammanhang. Låt oss alltså hålla kvar vallokalerna och valpersonalen.

Det andra argumentet, att röstning via dator kunde höja röstningsprocenten, är faktiskt bara ett löst påstående. För att sätta punkt för ytterligare spekulation meddelar undertecknad, att jag ämnar sluta rösta helt och hållet i allmänna val, ifall jag ombeds rösta via dator. Förutom vad jag redan anfört ovan har jag ett avgörande tekniskt argument mot datorröstning. Valpersonalen är tillförlitligare än datorn. Detta gäller särskilt ifall rösterna måste räknas om. Det politiska djuret är visserligen lättlurat , men hans maskiner är trots allt långt mer manipulerbara än han själv.

Mikael Böök
Nätbyggare

Fortsättning av samma ämne. Bibliotekens framtid | Fortsättning av samma ämne. Internet och demokrati

18 October
2008

Fortsättning av samma ämne. Bibliotekens framtid

Precis som vi bör fortsätta att rösta i vallokaler, som övervakas av lokala valnämnder bör samhället också i fortsättningen hålla sig med offentliga biblioteksbyggnader. I Finland har praktiskt taget alla kommuner ett eller flera folkbibliotek, som förestås av en eller flera yrkesbibliotekarier plus biblioteksassistenter av olika slag. Själva existensen av detta bibliotekssystem är en stor vinning för nationen Finland. Men i alla länder genomgår biblioteksväsendet för närvarande en stor omvandling. Biblioteket har alltid varit och förblir också hädanefter en informationsteknologisk inrättning. Genom datorernas, mjukvarans och internets blixtsnabba intåg på världshistoriens scen skakas den urgamla sociala biblioteksinstitutionen oundvikligen i sina grundvalar.

När man i fortsättningen planerar och bygger nya folkbibliotek, bör man betänka, att innehållet i alla böcker och övriga trycksaker numera (eller inom en snar framtid) kan få rum på skivminnet i t.ex. en mobiltelefon. Musiklitteraturen och de olika inspelningarna av de musikaliska verken ryms också med, och det gör även filmerna. Detta möjliggörs genom den vidare utvecklingen av spintronik och övrig nanoteknologi.

Här föreligger starka skäl att hålla Wittgensteins Nestroy-citat i minnet: "Med framsteget är det överhuvudtaget så att det ser mycket större ut än det verkligen är" (Überhaupt has der Fortschritt das an sich, dass er viel grösser ausschaut, als er wirklich ist.). Men bibliotekets och bibliotekariens uppgifter kommer i alla fall att förändras, om inte helt, så åtminstone i någon mån och på olika sätt som antagligen berör oss alla oberoende av nation, hudfärg eller tro.

Biblioteket blir i en ny bemärkelse allestädes närvarande. Den som bär biblioteket med sig var han går befinner sig också ständigt i det. Bibliotekiseringen av vår värld tar ett jättekliv framåt. Men det är trots allt bara ett nytt steg på den väg, som mänskligheten beträdde redan genom att uppfinna och lära sig bruka skrivkonsten.

Genom den pågående informationsteknologiska utvecklingen kan biblioteket få mer politisk makt än det har haft under den period, som i Europa brukar kallas Nya Tiden. Egentligen har en maktförskjutning redan skett till förmån för världsbiblioteket, dvs för internet. Varken nationalstaternas regeringar eller de kapitalistiska korporationerna förmår längre behärska och manipulera informationen som hittills. Detta har tydligt visat sig i samband med utredningen av vad som egentligen hände i New York och Washington den 11. september 2001. Också den pågående bank- och finanskrisen handlar i hög grad om makten över informationen. Alla finansiella transaktioner är nämligen dokumenterade, och kan blixtsnabbt hämtas fram från datorernas skivminnen, men vem har, eller rättar sagt, vem har bemäktigat sig insynen? (Se artikeln om "Världens största tvättmaskin").

Följden av bibliotekets och internets utveckling är att vi håller på att få en världsregering. Men till åtskillnad från nationalstaternas hierarkiska maktorgan bygger den nya biblioteksmakten inte på våldsmonopol. Biblioteksmakten är en cyberrymd, ett globalt självstyre, som inte längre är underkastat den nationella egennyttan och de privata, korporativa affärsintressena. Dess princip är att bevara mänsklighetens minne för att därur leverera all behövlig information till oss och våra efterkommande. Biblioteket blir det främsta uttrycket för världssamhället och makten hos världens folk. Sålunda kommer det att bilda grundval för en global demokrati.

Vi kommer inte att välja någon världsregering eller något överhuvud för en "världsstat" i allmänna val. Biblioteksmakten innebär visserligen en komplettering av Montesquieus klassiska triad. Den bildar en fjärde statsmakt vid sidan av de verkställande regeringarna, de lagstiftande församlingarna och domstolarna. Och precis som Montesquieu tänkte sig maktfördelningen såsom ett sätt att öka människornas frihet bör vi tänka oss ändamålet med denna nya informationella makt: det består i att balansera och kontrollera de övriga tre statsmakterna.

Traditionellt har pressen tilldelats rollen av en "fjärde statsmakt". Pressen utgörs emellertid av en samling privata affärsföretag medan biblioteken är public service, dvs en offentlig tjänst. Och medan t.ex. rundradiobolag i stil med YLE också är public service-företag är de inte kosmopolitiska såsom biblioteket, utan strängt bundna till de nationella regeringarna och underkastade dessas vilja.

Kännetecknande för biblioteksmakten är dess kosmopolitiska, överstatliga natur. Biblioteksmakten behöver behöver inte "försvara" sig med atombomber. I stället hjälper den oss att ställa dem som gör det till svars för sina lögner och brott.

Biblioteksmaktens teknologiska förutsättningar är numera synliga i form av internet, fri och öppen mjukvara, skivminnen, processorer och allehanda utrustning. Men ett svårt moment i biblioteksmaktens uppbyggnad återstår, nämligen att åstadkomma ett formellt maktövertagande och att stadfästa den nya makten i en grundstadga (grundlag; konstitution). För detta behövs vad H.G.Wells i slutet av 1920-talet kallade en öppen konspiration. Det krävs med andra ord en kollektiv politisk vilja. Denna vilja måste emellertid utgå ifrån biblioteket och organiseras enligt bibliotekets grundläggande informationella princip, dvs informationsfriheten.

Bibliotekets uppgift är inte (och bör inte heller i fortsättningen vara) att ställa upp något politiskt program. I stället - och i motsats till de politiska partierna - ska biblioteket nu och framledes erbjuda ett öppet rum för många olika politiska program. Men samtidigt kan och bör biblioteket vara en ordnande och organiserande kraft, som vakar över kontinuiteten i det mänskliga tänkandet och handlandet. Detta förutsätter att bibliotekarierna identifierar mänsklighetens viktigaste praktiska existensproblem och bidrar till deras lösning.

Inledning: Rösta per dator? | Fortsättning av samma ämne. Internet och demokrati

19 October
2008

Fortsättning av samma ämne. Internet och demokrati

Internets (liksom tidigare bibliotekets) utveckling är av avgörande betydelse för demokratin. Demokrati, dvs folkmakt, förutsätter för det första republik. Republik i sin tur är liktydigt med en laglig samhällsordning där makten är fördelad mellan olika institutioner. Maktfördelningen garanterar en frihet, som gör det möjligt för folket att utöva makt.

För det andra måste vissa grundläggande fri- och rättigheter garanteras. Till dessa hör inte minst tros-, åsikts- och yttrande- och pressfriheten.

En tredje förutsättning för demokratins förverkligande är det allmänna biblioteket. Utan denna institution, som har till uppgift att bevara all information och att ständigt göra den tillgänglig för medborgarna (folket), kan folket inte befästa och utöva sin makt. Om detta finns mycket att tillägga, men jag håller mig här till det som ur rent politisk synvinkel är mest relevant.

Det allmänna biblioteket har under bara två, tre decennier utvidgats genom internetutvecklingen. Utvecklingen har gått så snabbt att människorna, inklusive bibliotekarierna, har haft och har svårt att hänga med. På ett dunkelt plan inser väl de flesta, att internet faktiskt är ett väldigt, nytt världsbibliotek. Men färre är tillsvidare de, som vågar dra den politiska slutsatsen, att internet därmed också lägger grunden för en utvidgning av demokratin till globalplanet. Det är inte svårt att förstå varför. På globalplanet råder nämligen inte republik, utan djungelns lag. När vi ser till hela världsläget är ju den politiska makten fortfarande lika oregelerad som de kapitalistiska finansmarknaderna. Närmare bestämt usurperas den globala makten av imperialistiska statsblock, som under ömsesidiga hot med massförintelsevapen ägnar sig åt att exploatera naturliga och mänskliga resurser i enlighet med sin respektive Staatsräson. När de finner för gott att bruka våld gör dessa stater och regeringer också gärna just det. Exemplen är legio: Irakkriget, Afganistankriget, Tjetjenienkriget, våldet mot tibetanerna osv. Eftersom dessa stater och regeringar först och främst är militär-industriella-akademiska komplex är krig och våldsanvändning för dem en lönande affär, åtminstone på kort sikt. Sålunda anslås i dagens värld ca 1 biljon (miljon miljoner) dollar per år på det så kallade försvaret, samtidigt som man ordar om klimatkris och halvering av fattigdomen. Störst bland dessa hycklare och lögnare är Västerlandets, dvs "våra egna" stater och regeringar.

Biblioteket och dess förlängning, alltså internet, håller emellertid på att utveckla sig till en allvarlig konkurrent till detta transitoriska (förgängliga) system av mer eller mindre industriellt utvecklade nationalstater. Som rätt många, inklusive undertecknad, redan har insett, förlorar staterna och korporationerna gradvis sin makt över informationen. Hyckleriet och lögnerna avslöjas, även om avslöjandena inte tutas ut i maktens egen offentlighetssfär, som tillsvidare domineras av massmedier typ statlig och korporativ television och radio samt t ex Rupert Murdochs och Berlusconis mediakonglomerat. Genom internet har folket kort sagt skaffat sig ett medium för direkt, ocensurerad informations- och åsiktsförmedling på globalplanet. Internet är det öppna rum utan vilket varje tanke på gobal demokrati måste förbli en utopi.

Frågan är nu hur vi ytterligare ska stärka och befästa detta embryo till global demokrati. Ja, omedelbart gäller det ju också att befria internet till den del regeringar och mediakonglomerat fortfarande håller det i sitt grepp. Internet är hela mänsklighetens bibliotek. Ifall internet behöver ha en ägare, i ordets formella, juridiska mening, då bör det ägas av biblioteket. Internet är till sin natur ett självstyrande, cybernetiskt system. Det behöver därför inte - och får absolut inte - styras av någon regering eller korporation. Inte heller är Förenta Nationerna, eller någon mosvarighet till FN (som ju till syvende och sidst är ett mellanstatligt organ) lämpligt såsom ett styrorgan för internet. Internet bör, i den begänsade utsträckning det överrhuvudtaget behöver styras, styras av sig självt, dvs av biblioteket. Sålunda bör, för att konkretisera och precisera förslaget, de begränsade, men trots allt nödvändiga åtaganden som idag sköts av ICANN (Internet Corporation for Assigned Names and Numbers) omhändertas av IFLA (International Federation of Library Associations and Institutions).

Summering av det som hittills sagts om internet och demokrati: internet är av största betydelse för demokratin eftersom det äntligen möjliggör en utvidgning av demokratin till globalplanet. Men vi ska inte tro att demokratin förverkligas bara för att des förutsättningar stärks och/eller synliggörs. Verklig demokrati kan trots allt endast förverkligas på lokalplanet. Demokratin måste vara närvarande i vår vardag och i vår näromgivning. Därför är kommunalvalen de allra viktigaste valen. Globala val är övrhuvudtaget inte att tänka på - på globalplanet ska vi inte ha en "regering" i ordets traditionella betydelse; där bör vi i stället ersätta "regeringen" med bibliotekets självstyrande cyberrymd.

Men för att arrangera och genomföra lokala val - inklusive nationella val och val av t.ex. europaparlamentets ledamöter - behöver vi faktiskt varken datorer eller internet. I den mån dessa uppfinningar kan hjälpa oss att informera oss om världens och lokalsamhällets frågor och (efter det att valpersonalen har räknat våra röstsedlar i vallokalerna) att summera röstningsresultaten kommer de naturligtvis till stor nytta också i samband med valen. Men, som sagt, låt oss avstå ifrån att rösta per dator!

Inledning. Rösta per dator? | Föregående del: Bibliotekens framtid

28 October
2008

Förlåt, kära K., men du har låtit dig hjärntvättas

Och allihop är vi skrämda råttor
som girigt knaprar i livsens bod,
och allihop är vi undermåttor
och ärligt värda en syndaflod.

— Nils Ferlin

Kära K.,


igår hade några äldre konstnärer som du själv och en del andra artister (ganska många faktiskt) en annons i Hufvudstadsbladet (liksom även i Helsingin Sanomat) där ni krävde att beslutsfattarna i Finland ska "stöda EU-kommissionens förslag om en förlängning av skyddstiden för inspelningar".

Enligt vad ni påstår skulle det vara "livsviktigt för våra finländska artister" att den nuvarande skyddstiden på 50 år förlängs till 95 år!

Förlåt, kära K., men du har låtit dig hjärntvättas. Du är tydligen omedveten om att du springer i storkapitalets ärende. Er annons är ju bara ett led i en centralt planerad affärsstrategi, som medvetandeindustrins lobbare i Bryssel har genomdrivit via EU-kommissionen. Jag läser just idag i Le monde diplomatique - kvalitetstidskriften, som förresten nyligen har börjar utkomma på svenska; rekommenderas! - att copyrightindustrin håller på att införa samma förtryck av konsumenterna och internetanvändarna också i Frankrike. Man har rentav lyckats få regeringen att inrätta la Haute Autorité pour la diffusion des œuvres et la protection des droits sur Internet (Hadopi) . Hadopi ska få rätt att stänga upp till 1000 internetförbindelser per dag ifall innehavarna av kopieringsrätten så kräver. [1] .

Det är inget ovanligt i det. EU-kommissionen ställer ju villigt upp på allt som finanskapitalisterna, krigssindustrin och atomkraftsbolagen önskar. Ja, och så på medvetandindustrins önskningar, förstås.

Undrar förresten vad Hans Magnus Enzensberger tänker idag; han börjar väl närma sig de nittio? Det var, som du minns, Enzensberger som lancerade begreppet medvetandeindustri någon gång på 1960-talet. Kanske också han har låtit sig omvändas till copyrightfanatiker, vem vet.

Enligt min mening beskriver i alla fall ordet medvetandeindustri fortfarande, ja bättre än någonsin, vår kulturella belägenhet. Det uttrycker, för det första, att vår kultur är genomkommersialiserad; för det andra, att vi i stor utsträckning låter våra medvetanden (och sålunda våra beteenden) styras av dem, som dagens storföretag i mediabranschen (som vanligen är integrerad med krigsindustrin; så t ex i USA och Frankrike) avlönar för precis det ändamålet, dvs reklamfolket, lobbarna, de köpta journalisterna, politikerna, musikerna ( bl a Bono) och konstnärerna.

Kära K., hur mycket jag än motsätter mig din och de andra artisternas annons (som ni kanske rentav själva har betalt — om så är fallet har industrin lyckats göra ännu ett genidrag!), så älskar jag ju flera av dina sånger. Jag har också själv försökt sjunga och spela några av dem, och det tänker jag fortsätta med. Ja, när jag träffar mina barnbarn nästa gång, så ska ja sjunga dem, för jag hoppas faktiskt att dina sånger ska leva vidare, inte minst för att de handlar om kärlek, rättvisa och fred. Och när min gamla vän snart fyller 70, då ska jag försöka sjunga för honom några dikter av författaren L., som du har tonsatt.

Men egentligen borde du med flera (vi, alla) kräva, att copyrightterminerna förkortas. Det är uteslutande medvetandeindustrins shareholders (som hoppas få utdelning på bolagens vinster), som har intresse av deras förlängning. Det här gäller såväl musik (noter, inspelningar) som film, bildkonst och litteratur. Och det handlar i högsta grad om biblioteket. Biblioteket är den samhälleliga institution, som bör "äga" vår kultur, i den mån vi i detta fall överhuvudtaget bör tala om ägande i en liknande mening, som då vi talar om att äga ett hus eller en cykel. I ekonomisk bemärkelse innebär att "äga" andliga, icke-materiella ting såsom musikaliska verk och inspelningar, detsamma som att inneha rätten att kopiera dem för att sälja kopiorna, någonting som ju idag låter sig göras digitalt och över internet.

Jag ska återkomma till frågan om förlängning av kopieringsrättens termin (den sk skyddstiden). Låt mig här ställa frågan: vem ska få kopieringsrätten efter terminens slut? Jag undrar om du inte håller med mig i min åsikt på den punkten.
Jag anser nämligen, att kopieringsrätten (copyright) automatiskt bör övergå till biblioteket.

Eftersom det redan har gått ett bra tag sedan du, kulturarbetaren K., och jag passerade femtioårsstrecket (!) så känns det litet underligt att behöva påpeka det, men i alla fall: i detta så kallade informationssamhälle är det hemskt viktigt att utveckla det allmänna folkbiblioteket. Det är biblioteket och ingen annan som i längden bör vara informationens rättmätiga ägare, dvs i ordets ekonomiska mening. Biblioteket är som känt mänsklighetens minne. Det är med andra ord bibliotekarierna som bör ha till uppgift att bevara, organisera, pesentera och leverera allt det som vi med ett samlande begrepp kallar för information. Men, nota bene, de rövarkapitalister som styr vår värld idag, vill ha sönder biblioteket. I deras medvetandeindustri är nämligen biblioteket en anomali, som hotar deras äganderätt till informationen, kulturen och kunskapen. Och nu vill de alltså än en gång förlänga sin kopieringsrätt för att behålla sin juridiska och ekonomiska äganderätt.

Under 1990-talet lyckades de multinationella bolagen, inte minst inom områdena media, information och affärsmässigt lönande vetenskaplig forskning med hjälp av sina regeringshantlangare genomföra en stor kupp. Det var då de bildade Världshandelsorganisationen WT0, vars främsta, nyliberala principer är följande:

• alla tjänster, inklusive skola, hälsovård, kultur och bibliotek bör "liberaliseras" dvs privatiseras; detta står i klartext i GATS-avtalet (General Agreement on Trade in Services);
  
• i längden bör all andlig egendom (intellectual property) komma att bli en handelsvara, som kan säljas och köpas för pengar. Detta är i klartext vad som stipuleras i TRIPS-avtalet (Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights).
  

När jag påpekar att du, kära K., har låtit dig hjärntvättas, så utgår jag ifrån att dessa nya pseudogrundlagar för handel och kommunikation, inklusive människornas andliga, immateriella (språkliga, musikaliska, litterära osv.) kommunikation, har slagit rot i ditt tänkande. Du har inte förmått genomskåda dem, inte ens nu, när det nyliberala korthuset rasar. Måhända tycker du nu att jag inte håller mig till saken; er annons gällde ju bara den sk skyddstiden för musikaliska inspelningar, invänder du kanske?

Då svarar jag: er annons är bara det senaste och inte alls speciellt "livsviktiga" uttrycket för en mycket allmän trend. Det är också ett av de fånigaste uttrycken på länge. Ja,de som närmast representerar folken i EU, dvs europaparlamentets ledamöter, har ju också med stor majoritet röstat emot det där speciella förlängningsdirektivet. [2] . De europeiska bibliotekens egen lobbybyrå (de har gudskelov också en sådan!), som heter EBLIDA, har också med bestämdhet motsatt sig ifrågavarande direktiv.[3]

Att du med flera har låtit er luras till att stöda detta direktiv, som jag skulle vilja kalla prilligt, ifall det inte samtidigt vore ett farligt prejudikat för liknande, ytterligare begränsningar av informations- och yttrandefriheten (t.ex. försöker de största bok- och tidskriftsförlagen i världen genomdriva motsvarande förlängningar av kopieringsrätten till böcker och tidskriftsartiklar), beror inte minst på en ständigt återkommande sammanblandning av kopieringsrätt och upphovsrätt.

Upphovsrätten (fr. droit d'auteur; ty. Urheberrecht; eng author's right) är bunden till en person, eller till en skapande ensemble, och kan inte överföras eller säljas. Den är en moralisk i motsats till ekonomisk rätt. Och den rätten skiter medvetandeindustrin blankt i.

Du ska alltså inte vänta dig att innehavaren av din förlängda sälj- och köpbara kopieringsrätt kommer att respektera, att det är du, kära K. som har skapat dina verk eller spelat in en skiva där dina verk framförs. Din upphovsrätt kan nämligen i längden bli ett hinder för medvetandeindustrins profitjakt. Till din upphovsrätt hör ju inte bara rätten att bli ihågkommen som verkets skapare, utan också rätten att bevara ditt verks integritet, dess konstnärliga helhet. Men som du naturligtvis av lång erfarenhet är väl medveten om, är det inte alltid lönsamt (i pengar räknat) att bevara sin egen, eller sitt eget verks integritet.

Ja, människorna har ju också lått sig intalas att deras nationer måste "försvara" sig med atombomber. EU:s höga militära tjänsteman, herr Robert Cooper, har t o m nyligen yttrat att "vi" (dvs EU) kanske måste vara de första att använda kärnvapen mot "våra" (dvs EUs) fiender. [4] Så varför skulle inte finländska kompositörer, musiker och rocksångare (obs. jag är också en gammal rockare!) kunna fås att tro att medvetandindustrins urfåniga direktiv är "livsviktigt"?

Broder, nu ska jag sluta klandra dig, som vilse vandrar. Om inte Gud förlåter oss somliga rader, så ska åtminstone jag göra det. Världen krisar. Se upp för syndafloden!

Förkorta kopieringsrättens terminer! Stöd och utveckla biblioteken och internet så att alla konstnärliga verk och inspelningar garanterat förblir tillgängliga och presenterade i bästa möjliga, integrala skick. Se till att internet utvecklas till hela mänsklighetens bibliotek, vilket det redan i någon mån börjar likna. Men biblioteket ska inte vara reklamfinansierat, som Google! När kapitalismens finanser kraschar, då kraschar även reklamfinansieringen. Inför en allmän skatt på finanstransaktioner; använd inkomsten på att stöda offentliga tjänster, inte minst biblioteket. Kräv nukleär nedrustning av Europa. Det är livsviktigt.

SKÅL!

- Mikael

PS Brev brukar väl inte inte ha fotnoter. Här kommer i alla fall några:

Fotnoter

[1] Loi « Création et Internet »Répression des internautes ou rémunération des artistes ?, Le monde diplomatique 27.10.2008.

[2] I europaparlamentets omröstningden 24 september 2008 ville 88% av ledamöterna lägga till en klausul, enligt vilken ingen begränsning av informations- och yttrandefriheten får göras utan tillstånd av rättsmyndigheterna.

[3] "The EBLIDA Expert Group on Information Law (EGIL) has this week [juni 2008 -mb]written to five European Commissioners, saying that we strongly disagree with Internal Market Services Commissioner Charlie McCreevy's proposals to extend the term of copyright protection in sound recordings (and performances in them)from the current 50 years to 95 years." Cit. enl. meddelande på EBLIDAs epostlista.

[4] "Maybe we are going to use nuclear weapons before anyone else, but I'd be wary of saying it out loud", sade hr Cooper till "The Guardian" i januari. Jfr . min artikel There shall be no cold war (Part 3).

30 October
2008

Om skatt på finansiella transaktioner

Mitt inlägg om skatt på finansiella transaktioner (FTT) är på engelska, inte minst för att FTT för att få önskade effekter borde införas globalt -- till en början evt av ett antal länder tillsammans.

Inlägget finns på sajten CTT Campaigns Info

och i Spinelli's Footsteps .