05 January
2009
Vem ska äga vad vi läser?
I artikeln "Sinuhes väg tillbaka till Egypten" (Hbl 31.12.2008; kultursidan) står följande att läsa: "Den arabiska översättningen av Sinuhe - som offentliggjordes 1955 - var en piratutgåva utan tillstånd från det finländska förlaget Werner Söderström. På den tiden hade Egypten inte undertecknat Bernkonventionen om upphovsrätt, ISBN."
Om inte artikelförfattaren Faruk Abu-Chacra, som otvivelaktigt är en högt bildad person, eller kulturredaktören, som säkerligen också är det, kan skilja mellan ISBN och Bernkonventionen, så är det möjligt, att en del av kultursidans läsare inte heller kan göra det. Därför hoppar jag nu över till året 1970, då International Standard Book Number (ISBN) infördes och Egypten fick ISBN-landskoden 622. Detta går ju i och för sig ihop med att Egypten år 1955 inte ännu hade anslutit sig till "Bernkonventionen, ISBN". Ändå finns här någonting som inte stämmer.
Bernkonventionen är visserligen en betydligt äldre historia. Många länder, däribland USA, vägrade länge att skriva under på detta internationella avtal om upphovsrätt från år 1886 innan de insåg att globaliseringens timme hade slagit och att alla hädanefter måste följa samma grundlagar. Sålunda verkställdes den amerikanska "Berne Convention Implementation Act of 1988" den 1 mars 1989 varvid även USA blev en del av Bernkonventionen, läser jag i allas vår Wikipedia.
När Egypten anslöt sig till Bernländerna kan man kolla upp på WIPOs (World Intellectual Property Organization) hemsidor på nätet där det framgår, att egyptierna så att säga helt lagligt kunde publicera piratöversättningar av Mika Waltaris berömda roman ända fram till 1971, då landet anslöt sig till de övriga Bernländerna. Därefter blev det stopp. Fast Egypten reserverade sig på några punkter. Bl.a. påpekade Egyptens regering, att anslutningen till Bern inte på något vis fick tolkas såsom ett erkännande av staten Israel, vilket för tankarna till det dagsaktuella politiska världsläget.
Men efter världshandelorganisationen WTOs tillkomst (1995) är Bernkonventionen inte längre vad den varit; i och med TRIPS-avtalet (Trade-Related Intellectual Property Rights) tog den anglosaxiska kopieringsrätten definitivt överhanden på de ursprungliga, kontinentaleuropeiska upphovsrättsliga idéernas bekostnad. Hädanefter betraktas alltså inte längre den som skrivit boken såsom dess ägare, och inte heller är det du, kära läsare, som äger vad du läser, utan det gör uteslutande ägaren av rätten att reproducera verket (copyright). Ack ja, konstverket har i reproduktionens tidsålder blivit enbart en handelsvara!
På ett motsvarande sätt blev ISBN-standarden sedermera marknadsvänligare genom att ISBN-numren (år 2007) gjordes fullt kompatibla med streckkoderna.
Så här vid årsskiftet skulle jag vilja ställa ett par motfrågor: Kunde inte rätten att äga vad vi läser en gång för alla ges åt BIBLIOTEKET? Och borde inte bibliotekarierna samtidigt göra anspråk på INTERNET? Ifall Google Inc. lyckas med sin månlandning, dvs digitaliseringen av alla böcker som utgivits, ja då är det ju där det vi läser kommer att finnas.
(Tryckt i papperstidningen Hufvudstadsbladets debattspalt .)
06 January
2009
2009
Vi skal gjøre vårt beste
Jag antar att de vise männen hade svarat "Bra!" på frågan om hur de kände sig i trettondagens gryning. De hade ju ett trevligt uppdrag. Himlen lär ha varit stjärnklar och något mer behövdes knappast.
Vid årsskiftet försäkrade de norska läkarna som rest ned till Gaza: "Vi skal gjøre vårt beste". Men gossebarnets bröstkorg var redan fylld av fragment från statens tunga stenar.
Dr. Mads Gilbert: [...] I can tell you that we have clear evidence that the Israelis are using a new type of very high explosive weapons which are called Dense Inert Metal Explosive (DIME) and are made out of a tungsten alloy [...] I treated a ten-year-old boy. He had his whole chest filled with fragments from the bomb. On his lap was another person's leg that had been cut off. We resuscitated him and did everything we could do to save his life but he died between our hands. (Press TV 5 December 2009.)
André Glucksmann, för vilken paristidningen Le Monde reserverar beteckningen philosophe, tycker inte att Israels pågående militäroperation i Gaza är överdriven. I vilken mån borde Israel reagera på raketangreppen för att förtjäna omvärldens godkännade, undrar han. Det är ingen dum fråga.
Hamas drömmer om att förgöra den hebreiska staten och dess medborgare; ifall Israel verkligen reagerade i proportion skulle det leda till en gigantisk etnisk rensning, resonerar Glucksmann.
Men frågan är om inte Israels politik mot palestinierna är just det.
"L'homme n'est ni ange ni bête, et le malheur veut que qui veut faire l'ange fait la bête." [Människan är varken ängel eller vilddjur och den som spelar ängel blir olyckligtvis vilddjur]Glucksmann citerar detta tänkespråk av Pascal i sin insändare. Men hur ska det tillämpas på Israels aktuella krigshandlingar i Gaza? När har Israels regeringar och militär försökt göra sig änglalika?
Det bästa européerna kunde göra vore att omdimensionera sin egen våldsapparat. På 1980-talet hörde Glucksmann till de mest högröstade försvararna av Frankrikes kärnvapenstyrka, enligt mig ett bevis på bristande sinne för proportioner.
07 January
2009
2009
Fortsättning av samma ämne (Vi ska göra vårt bästa)
Israel-Palestina
Idag berättar min norska kollega: Mads Gilbert [den norska läkaren, som jag nämnde i föregående inlägg] bruker sms aktivt for å bryte journalistblokkaden til Israel. Med oppfordring om å videresende. Søndag fikk "alle" i Norge denne fra ham:
"Takk for all støtte. De bombet det sentrale grønnsakmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadde, 20 drept, alt kom hit til Shifa. Hades! Vi vasser i død, blod og amputater. Massevis av barn. Gravid kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig. Nå hører vi tanks. Fortell videre, send videre, rop det videre. Alt. GJØR NOE! GJØR MER! Vi lever i historieboka nå, alle! Mads Gilbert 3.1.09 13:50,
Gaza, Palestina."
* * * * * *
Människan är varken ängel eller djur; och olyckan är, att den som vill bli ängel blir ett djur (Pascal, Tankar och smärre skrifter, del 2, s 105. Övers. Richard Hejll). — Menade Glucksmann att detta ska tillämpas på Hamasledningen och inte (som jag spontant antog) på Israels regering? I så fall har Glucksmann en poäng. Men frågan om naturen av Israels regerings krigshandlingar kvarstår. Gör inte Israels regering, under förevändning av att försvara sitt folk, sig skyldig till etnisk rensning i stor skala? Och innebär inte detta, dvs att sätta "försvaret av det egna folket" över alla andra hänsyn, att man förklarar sina egna krigshandlingar vara heliga, dvs att också Israels regering spelar ängel?
* * * * * *
Men i stället för att skylla på den ena eller den andra parten i denna utomeuropeiska konflikt borde européerna se om sitt eget hus. Pascal insåg redan på 1600-talet att människan inte bör göra sig till en straffande ärkeängel. Ändå låter Nicolas Sarkozy och Tony Blairs efterföljare som bäst bygga nya atombomber och nya kärnvapenmissiler (M51 och Trident). Förklaringen är den samma som Israels regering ger när den låter bomba palestinierna: "att försvara det egna folket". Dessa människor har låtit sig förblindas av myten om den nationella suveräniteten.
* * * * * *
Frågan är aktuell, eftersom Sarkozy på torsdag och fredag innevarande vecka (dvs i morgon och i övermorgon) ska stå värd för konferensen "Nouveau monde, nouveau capitalisme" i Paris. Konferensen ska enligt uppgift handla om etik och nya värden. Många misstänker att det egentliga syftet är att bädda för valet (som inte kommer att vara demokratiskt; det är ju ingalunda folket som väljer) av Tony Blair till EU:s första president.
08 January
2009
2009
Fortsättning av samma ämne (Mer från Mads Gilbert)
Mer från Mads Gilbert:
Igår deltog ett tusental personer i en solidaritetsdemonstration för palestinierna, som anordnades i centrum av Helsingfors. Vi marscherade från Kiasma till Järnvägstorget, tog in på Alexandersgatan och fortsatte upp längs Esplanaden, där vi stannade framför EU-kommissionens och -parlamentets representation för att bua en liten stund. Många av demonstranterna var utlänningar, invandrare, afrikaner och palestinier. Det gladde mig att få gå bland dem. Några unga damer från Svenska folkpartiet visade upp en banderoll med texten "Schools and playgrounds are not warzones" åt gatupubliken vid Svenska Teatern. Jag hejade på dem. Några ropade Allahu akbar (Arabiska: الله أكبر), vilket lär vara titeln på Libyens nationalsång. På svenska betyder det Gud är den störste och är ett vanligt uttryck inom islam.“Det stilnet nå. Nesten som en hvisken lister natten seg på oss i kveld - plutselig uten den konstante bombingen.
Måtte alle gode makter samle seg som et skjold over alle skjelvende, sørgende, livredde palestinere i Gaza og alle de istykkerrevne som våkner av enkel narkose og grov kirurgi.. Måtte de få en eneste natt uten helvetesmaskinenes drønn -
Idag ble 160 palestinere drept i Gaza og 400 skadd. I Al-Phakora-skolen ble 43 massakrert og 100 skadd.
Hvordan kan vi la fortellingene herfra bli fattbare og brukbare, slik at vi beveger oss nærmere forsoning og bort fra mørket?
Jeg vet ikke. Kanskje er det viktigste at vi sier klart, høyt og tydelig hvordan vi ikke vil behandle hverandre - uavhengig av religion, politikk, rase og kjønn, fattig eller rik.
Jeg tror vi må løfte dette over den politiske retorikken - og ja - jeg er en retoriker og godt kjent med politiske revkroker.
Men jeg orker ikke leve i en verden der ondskapen får utvikle seg, og nå forankres dypt i “vestlig” kulturs politiske maktelite - de som faktisk legitime midlene. Jeg tror det er en linje fra Irak-invasjonen til Au Graib til Afganistan-invasjonen til overfallet på Gaza. Maktmenneskene er fjernere og fjernere fra den varme huden til et barn som våkner uten bein eller det spørrende blikket til en palestinsk 70 års bonde med ansiktet full av splinter som vi skal amputere arbeidsneven på. Det kan ikke fortsette slik. De må få vite hva vi mener. Du kan si fra, alle kan si fra. Og mange sier fra over hele verden nå. Jeg tror det er det viktigste. Alle må finne sin måte, sin stemme og sin mottaker. Men jeg tror alle må sende et budskap et sted, så vi ikke omsluttes av mørket.
Sov nu barn og sov soldater, vi er venner og kamrater - som Monica Z sang så vakkert.
Ikke lett å tenke det ikveld, men vi må videre.
Vi kan ikke fortsette slik -
Mads
Shifa Hospital
Gaza, Palestina”
On n'entend rien aux ouvrages de Dieu si on ne prend pour principe qu'il a voulu aveugler les uns et éclaircir les autres. (Pascal, Pensées. (Extraits) s 124 [Man förstår ingenting av Guds verk om man inte utgår ifrån principen att han har velat förblinda en del och upplysa de andra.])
13 January
2009
2009
Nalle Puh kommer igen
(Det här publicerades i Hufvudstadsbladet 13.1.2009. Fast tråkmånsarna på Hbl ändrade rubriken till Nya ramavtal behövs. Dessutom strök de bilden och bildtexten. )
Medan jag funderar på vad och hur jag ska svara på Vilhelm Schröders inlägg "Rätt att reproducera eller äga?" (Hbl 10.1. ; jfr sid 231nedan) kommer nyheten om att Nalle Puh ska göra come back.
”Så gick de sin väg tillsammans. Men vart de än går, och vad som än händer dem på vägen, så kommer alltid en liten pojke och hans Nalle Björn att leka på den förtrollade platsen högt uppe i skogen”,skrev den ursprungliga författaren, som hette A.A.Milne.
Det har visserligen gått 80 år sedan Nalle Puh och Nalle Puhs hörna gavs ut. Men nu skriver nya författare alltså en fortsättning.
Design for the cover to The Christopher Robin Story Book, E. H. Shepard, about 1928. Museum No. E.723-1973. (Museum of Childhood) – På bilden som E H Shepard ritade av det förtrollade stället läser Nalle Puh själv en bok, fast det är kanske en ren tillfällighet. Nalle Puh handlar ju inte om en mossig filosofi som står i böcker, utan om något som våra prestationsinriktade västerländska själar hungrar efter – enligt förlagsreklamen för boken Tao enligt Puh av Benjamin Hoff, som härmed rekommenderas för de vuxna.
Sinuhe egyptiern får kanske också en ny upphovsman – i sinom tid. För att inte tala om På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust - där har skyddstiden (som numera är 70 år efter författarens död) redan gått ut. Fast tillsvidare tycks de nya auktorerna bara ge sig på barnböcker.
Å andra sidan är den amerikanska firman Google redan i full färd med att förse hela biblioteket med sin vattenstämpel. På den punkten har bibliotekets användare och bibliotekarierna själva all anledning att skärpa sig.
Nalle Puhs återkomst blir knappast någon betydande litterär händelse. Däremot är det sannolikt en god affär. Disney har naturligtvis redan förtjänat miljoner på filmrättigheterna, men nu har själva upphovsrätten överlåtits till David Benedictus och Mark Burgess (så heter de nya upphovsmännen), som har har åtagit sig att ta fram en ny produkt för att att medvetandeindustrins kassaflöde inte ska sina. Enligt BBCs nyhet 10.1.2009 tror man sig på förlagen Egmont Publishing (UK) och Dutton Children's Books (USA) ha "lyckats fånga originalens anda och kvalitet" i denna "första auktoriserade uppföljning".
Ordet auktorisera bygger på auctor, latin för upphovsman. Men vilket är auktoritetens eget upphov i det här fallet? Genom att överta upphovsrätten auktoriserar medvetandeindustrin bokstavligen sig själv. Det leder till en ond cirkel.
Vi kan bryta denna onda cirkel genom att göra biblioteket till ägare av den intellektuella egendomen. Detta förutsätter en bibliotekslagstiftning som klarare än den nuvarande definierar och skyddar de intellektuella allmänningarna (commons; public domain) och ger biblioteket äganderätt. Det är inte nog med nationell lagstiftning. Sålunda bör TRIPS-avtalet skrotas och ersättas av nya internationella ramavtal om bibliotek, internet och gemensam intellektuell egendom. Uppgiften är omfattande och krävande men världens läsare, användare och konsumenter torde stöda tanken – särskilt i Asien, Afrika och Latinamerika.
Googla med sökordet 'public domain'. Det ger 65.400.000 träffar. Håller det på att uppstå ett kritiskt medvetande om medvetandeindustrin bland internetanvändarna?
Vari skulle nakna hot bestå i Gazakonflikten?
"Carl Bildt visar nu äntligen att han är landets första utrikesminister sedan Anna Lindh som verkar förstå Palestinakonflikten", skriver Per Wirtén i sin ledare "Hård press, tvång, nakna hot" i Dagens Arena. Nedan en bearbetad version av två spontana reflexioner som jag lade in i Dagens Arenas kommentarspalt. Men först Wirténs slutsatser:
"Om galenskapen plötsligt spricker och vapnen tystnar räcker det inte med att ge ömsesidig trygghet med olika arrangemang runt Gazas gränser. Bombvågorna, de döda barnen, alla minnen, all skräck ställer två frågor så svåra att ingen ännu orkat tänka dem: Hur bemöter man det ännu mer uppskruvade, och berättigade, hat mot Israel som kommer att välla fram ur ruinerna? Hur ska Israel betala av skulden för de massiva brotten mot människors rättigheter?
Båda frågor måste besvaras. De leder mot konfliktens djupare kärna: ockupationen, koloniseringspolitiken, den möjliga lösningen med två oberoende stater. Om de tas på allvar kan Gaza bli den vändpunkt alla längtat efter, men ingen längre verkar tro på. Punkten där man återigen säger: Enough is enough. Inget kommer komma utan hård press, tvång, kanske nakna hot, och allt måste ske under minutiös övervakning från omvärlden. Parternas trovärdighet är noll. Uppdraget är skräckinjagande, men nödvändigt.
Jag håller med om det mesta i Per Wirténs ledare – men i vad skulle nakna hot bestå? Vem skulle hota vem och med vad? När man funderar över dessa frågor måste också kärnvapenhotet nämnas, inte minst för att Israel är en kärnvapenstat. Vi kommer då in på frågan om hur kärnvapenhotet kan avvärjas. Svar: genom nukleär nedrustning. Men hur åstadkomma nukleär nedrustning? Det vanligaste svaret på denna fråga lyder: genom multilaterala förhandlingar och avtal.
Den palestinsk-israeliska konflikten måste förvisso lösas både bilateralt och multilateralt, dvs. omvärlden måste vara införstådd och överens om en bestående lösning.
Kärnvapennedrustningen kan och bör däremot ske unilateralt. Det multilaterala spelet om kärnvapennedrustningen (för att citera Alva Myrdal) hjälper ingen. Allra minst hjälper det palestinierna i Gaza, som just nu behöver vår solidaritet och hjälp.
Men om européerna ensidigt gjorde sig av med "våra", dvs Frankrikes och Englands, kärnstridsspetsar och rustade ned "vår" egen industri för tillverkning av kärnmissiler och rymdförsvar, dvs bolaget EADS, då skulle hela världen ta ett stort steg i rätt riktning. Det skulle sätta hård press på de kvarvarande kärnvapenstaterna inklusive Israel och öka EU:s trovärdighet, inte minst i Mellanöstern.
Multilaterala förhandlingar om nukleär nedrustning bygger på tanken att atombomber utgör ett nationellt eller regionalt försvar. Det är fel tänkt. Många atomfysiker försökte på sin tid förgäves förklara detta för politikerna, dvs att kärnvapen inte utgör något försvar utan tvärtom hotar hela mänskligheten (jfr anekdoten om Niels Bohr och Winston Churchill i Starkare än tusen solar, Robert Jungks bok om atomfysikerna). Mahatma Gandhi och Albert Camus begrep också omedelbart att kärnvapenupprustingen bara kan leda till ett kollektivt självmord. På 1980-talet hade vi också en mycket bred medborgarrörelse för European Nuclear Disarmament (END). Det var en rörelse för ensidiga nedrustningsåtgärder. Men vem talar för END i dagens läge, i samband med Gazapalestiniernas lidande?
E.P.Thompson. Mary Kaldor m.fl som publicerade END-manifestet i april 1980 utgick ifrån att européerna inte behöver be amerikanerna om lov för att rusta ner våra egna domedagsvapen. Men under det kalla kriget kunde END fortfarande te sig som en utopi. Efter det kalla krigets slut är END däremot den enda realistiska möjligheten, eftersom en värld och ett EU som fortsätter kapprustningen med kärnvapen inte kan vara någonting annat än en dystopi.
Igår satte den finländska teaterregissören Kristin Olsoni upp en svensk översättning av uppropet "Ärende:Gaza" (från Ligue des droits de l'Homme i Frankrike) på adressen www.adressit.com/arende_gaza , där det också går att underteckna.
I uppropet står bland annat:
"Vi kräver att Europeiska Unionen uppskjuter samarbetsavtal med den israeliska staten och avbryter allt militärt samarbete med denna."Det är ett rimligt krav, som antagligen också skulle få en god effekt ifall det förverkligades. Men, för att fortsätta resonemanget om nakna hot: egentligen borde vi också kräva att EU avbryter sitt militära samarbete med USA, eftersom USA samarbetar intimt med Israels militär.
Europeisk nukleär nedrustning (END)innebär:
- att den franska force de frappe nedmonteras samt att den pågående produktionen av M51 (Frankrikes nya kärnmissiler och -stridsspetsar) avbryts;
- att "moderniseringen" av de motsvarande brittiska ubåtsbaserade Trident-missilerna avbryts och de brittiska kärnvapnen nedmonteras;
- att EU-länderna gör sig av med USAs kärnvapenbaser;
- att projekten inom området missilförsvar stoppas
- och att European Aeronautic Defence and Space Company (EADS) [1]konverteras till en rent civil verksamhet.
Det förhandenvarande världspolitiska systemet hålls tillsvidare ihop av kärnvapenhotet. Ta bort kärnvapenhotet och vi kan få ett nytt system. Men européerna kan varken rusta ner USAs, Israels eller Rysslands kärnvapen. Låt oss börja med kärnvapnen i EU, som absolut inte försvarar Europa. Däremot förslavar kärnvapnen i EU europeérna mentalt, politiskt och ekonomiskt.
Påminner detta resonemang om forna tiders ivriga socialister, som i tid och otid yrkade på en revolution? Först efter revolutionen vore det möjligt att ta itu med alla konkreta dagsfrågor, så tänkte de! Ja, visst finns här en likhet. Med den skillnaden att europeisk nukleär nedrustning inte är ett dimmigt allmänbegrepp utan ett konkret politiskt krav. Låt oss göra det kravet till "ett naket hot".
I förlängningen hägrar ytterligare "ett naket hot" mot vår nuvarande permanent krigiska ekonomiska och politiska världsordning och dess makthavare: EU kan äntligen bli den demokratiska och fredliga förbundsstat som de ursprungliga EU-federalisterna med Altiero Spinelli i spetsen avsåg att skapa.
Jag låter Jan Viklund få sista ordet i denna utläggning med ett citat från 2002:
"Dagens intifada i Palestina, är också det ett exempel på ickevåldsmotstånd, även om det bara är våldet som rapporteras i medierna. Mestadels i form av bojkott, strejker eller vägran till arbetskraft. Men också i form av utvecklandet av palestinsk självförsörjning och lokala kooperativ" (Jan Viklund: Abdul Ghaffar Khan - ISLAMS GANDHI (http://gandhitoday.org/index.php?id=111)
Fotnot:
[1] Wikipedia: "EADS skapades 10 juli 2000 genom en fusion av tyska DASA (DaimlerChrysler Aerospace), franska Aérospatiale-Matra och spanska CASA (Construcciones Aeronáuticas S.A.). EADS är världens näst största luft- och rymdfartskoncern efter Boeing. EADS har 113 000 anställda på 70 olika produktionsorter i Europa. Koncernen omsätter 34,2 miljarder euro." EADS tillverkar för närvarande bl.a. nya franska M51-kärnvapenmissiler med multipla stridsspetsar som avfyras från ubåtar.
16 January
2009
2009
Vari skulle nakna hot bestå i Gazakonflikten? (Fortsättning av samma ämne)
Atomåldersvapen. USA fraktade vapen till Israel via grekisk hamn. Märkesåren 1945 och 1809
Israels armé och regering sätter tydligen in atomåldersvapen mot palestinierna i Gaza. Dessa vapen utnyttjar egenskaper hos utarmat uran, som är en restprodukt från framställning av kärnbränsle för atomkraftverk. Det utarmade uranet används i bomber med speciellt stor förmåga att genomtränga betong och pansar (sk "bunker busters"). I Gazakonflikten rör det sig om bomber av typ GBU-39, som Israels armé har köpt av USAs vapenfabrikanter, och som fälls eller snarare avfyras från det likaledes amerikansktillverkade F5-jaktplanet. Möjligen används utarmat uran också i DIME-vapen (jfr den norska läkaren Mads Gilberts uttalande, som jag citerade i ett tidigare blogginlägg.), även om det tunga och i detta fall dödande pulvret i dessa vapen också kan vara volfram (eng. tungsten).
ACDN publicerade igår en dossier om utarmat uran och dess användning i Gaza: "Genocide by Depleted Uranium in Gaza: the dossier"(http://acdn.france.free.fr/spip/article.php3?id_article=475&lang=en), i vilken det poängteras att användningen av utarmat uran är förknippad med betydande ekonomiska intressen. Det är kanske inte minst därför vi
får höra så litet om saken i massmedia. En annan orsak till tystnaden kring det utarmade uranet är att sakkunskapen fortfarande tvistar om dess hälsovådlighet.
Idag når oss via europeiska sociala forums epostlista nyheten att demonstrerande medborgare har lyckats rikta offentlighetens ljuskägla mot pågående amerikansk vapenfrakt till Israel genom en grekisk hamn:
Massive demonstrations in the small citadel Astakos (2.500 inhabitants), in mid-west Greece, whose PRIVATE port, "has facilitated", obviously many times, movements of munitions to Israel. There were demonstrations on Wednesday, Thursday (500 participants) and one for coming Saturday, all of them with local participation and from many other parts of Greece. The Greek minister of foreign affairs, ms. Bakoyannis, denied there was movement of american munitions to Israel through this particular Greek port on Monday, but the spokesman of the Pentagon said the next day the cargo would take another route, thus admitting the accusation made by the citizens and proving the lie of ms. Bakoyannis. We consider a victory of the movement, the change of route of the american ship, and we believe such cargoes should not find any port available anywhere. This would be a good assistance to the Palestinian struggle. The Greek Social Forum participated in Thursday's demonstration in Astakos, and is also participating in the ARION ship of the Free Gaza Movement, which was sailing to Gaza with humanitarian assistance, and was forced by Israel Navy's pirate action in international waters to turn back to Cyprus by a threat of sinking on the 15th of January, in the middle of the night. The international mission to Rafa, in which we also participate, is not allowed by the Egyptian authorities to pass the crossing into Gaza, "for their own security". The mission wants to break the isolation, and is still trying to pass.rapporterar Sissy Vovou från Greklands sociala forum.
Nu tillbaka till ämnet i mitt föregående blogginlägg, som ju kommenterade Per Wirténs ledare om hur Israels armé och regering borde bemötas av Sverige och EU. Lars Rudström kommenterade i sin tur mina kommentarer genom att fråga: "Gör det mindre ont att träffas av en TNT-bomb än en nukleär bomb? Vad spelar det för roll vilket sprängämne som används? Att de nukleära bomberna/stridsspetsarna dödar fler människor än ett konventionellt sprängämne har väl inte något att göra med problemet? Har jag missförstått dig totalt?". Efter att jag besvarat frågan genom att understryka skillnaden mellan TNT (trotyl) och TNO (dvs beteckningen på de nya kärnstridspetsar, som Frankrikes regering fn låter tillverka för den nya kärnmissilen MN-51), påpekad e Rudström, att han är teknologie licenciat och således mycket väl förstår skillnaden mellan konventionella och nukleära vapen, och att hans fråga om vad som gör mera ont, trotylbomb eller atombomb, hade varit "aningen sarkastisk".
Här följer mitt svar till Lars Rudström:
Bäste Lars Rudström,Nu är ju Horace Engdahls tal den 15 januari 2009 tal på 200-årsjubiléet i Stockholm ingalunda någon kommentar till dagspolitiken och det aktuella världsläget. Eftersom talet är så rikt på historiska referenser och tänkvärda citat från våra nationalskalder Esaias Tegnér och Johan Ludvig Runeberg är det ändå en intressant bredvidläsning när vi funderar på vad det ska bli av Gazakonflikten och vad vi bör göra.
Du skriver att din fråga var aningen sarkastisk men jag skulle snarare vilja kalla den aningen sadistisk. Jag vill dock helst undvika att skämta om atombomben, vars verkningar överstiger vårt förstånd och vår inlevelseförmåga. Vi kan inte föreställa oss allt det lidande som den förorsakar. Och inte bara det. Kärnvapnen ställer, eller borde ställa oss alla, inför frågan: Skall människosläktets historia sluta i kollektivt självmord? Året 1945 var ett ödesår efter vilket ingenting längre är sig likt i människornas värld.
Jag vet att detta har sagts flera gånger tidigare. Vi brukade ju definiera vår egen tid såsom atomåldern. Men nu verkar det såsom också våra måhända något dimmiga begrepp om atomåldern har fallit om inte i glömska så åtminstone ur våra dagliga tankar. Per Wirténs ledare i Dagens Arena är ett exempel. Annars hade han väl tagit upp kärnvapnens problematik, eller berört den på något sätt, i sin ledare om hur omvärlden nu borde bemöta Israels regering och armé. Eventuellt borde Israel bemötas med "nakna hot", skrev han. Men vad innebär "nakna hot", speciellt med tanke på att Israel faktiskt också är en kärnvapenstat?
Läste (eller åhörde) du Horace Engdahls tal om året 1809 på 200-årsjubiléet? Det är mycket läsvärt. Jag fäste mig särskilt vid satsen: "i ett pacifistiskt sinnat Sverige av år 2009 påminner år 1809 helt enkelt om fel saker!".
Det ska jag fundera vidare på i min blogg http://blogi.kaapeli.fi/book
Med vänlig hälsning,
-Mikael Böök
"Europas gamla form ej längre hålla vill" , skaldade Tegnér."Förtrycket näms försvar, och rätt är det som lyckas./ Tror du dig ensam trygg? Så är ej våldets art , citerar Horace Engdahl. Detta känns faktiskt rykande aktuellt. *
En väsentlig del av kärnvapnens problematik kunde sammanfattas i detta tegnérska uttryck ifrån Napoleontiden – våldets art. För Esaias Tegnér (och möjligen även för Horace Engdahl) rör det sig väl här främst om det berättigade och lovvärda i att använda våld för att försvara sig mot förtryckaren eller erövraren. "Pacifist" är den som svarar nekande på denna fråga, såsom Leo Tolstoj i sin essä Guds rike finns inom dig.
Men den som säger NEJ till alla kärnvapen och underkänner kärnvapnen såsom en del av ett försvar behöver inte vara pacifist i denna tolstojanska mening, även om det naturligtvis kan underlätta saken. Pacifisterna säger ju nej till alla vapen, således även till kärnvapnen.
För att kunna gå vidare och djupare med lösningen av världspolitiken problem, inte minst Israel-Palestinakonflikten, bör EU rusta ned sina kärnvapen. "Vårt land" måste äntligen bli Europa och det kan inte ske ifall vårt europeiska "vi" fortsätter med sin nukleära upprustning. Sådan är det nukleära våldets art.[1]
Eftersom jag inte är pacifist i den tolstojanska meningen anser jag att EU bör ha ett militärt försvar, dvs en övernationell europeisk armé. Den europeiska försvarsgemenskapen är en gammal tanke, framlagd av bland andra Frankrikes konseljpresident René Pleven år 1950. Men så länge de gamla kolonial- och imperiemakterna Frankrike och England rustar med kärnvapen förblir det gemensamma europeiska försvaret en omöjlighet. I stället sitter vi alla fast i NATO-samarbetet under USAs så kallade kärnvapenparaply.
Det skulle vi inte behöva göra. Det bör vi inte heller fortsätta att göra efter det kalla krigets slut. Atomåldern bör hädanefter präglas av internet, inte av "nakna hot" med kärnvapen.
PS Adressen Ärende:Gaza , som tar fasta på EU-Israel-relationerna, finn nu också på finska. Underteckna appellen och sprid dess budskap via http://www.adressit.com/arende_gaza
* Tillägg 17.1. Med sitt prisbelönta skaldestycke Svea från år 1811 riktade Esaias Tegnér en uppmaning till Sveas folk att
[...] inom Sverges gräns eröfra Finland åter!Men det som gör att Tegnér kan kännas aktuell också i atomåldern är inte hans politiska program utan hans märgfulla språk och diktens rytm, som fortfarande förmår drabba en läsare med yrsel.
19 January
2009
2009
Vari skulle nakna hot bestå i Gazakonflikten? (forts.)
"Jag tillber pacifisternas grundsatser!", försäkrar Lars Rudström i sin kommentar. [Kommentaren ingår bland de övriga kommentarerna till Per Wirténs ledare i "Dagens arena" 13.1.: http://www.dagensarena.se/text/2009/01/hard-press-tvang-nakna-hot.] Må var och en tillbe vad han vill men nu talar vi om ett krig i MÖ där den ena parten har kärnvapen och om huruvida EU eller dess medlemsländer vilka också, om än mera indirekt, är parter i denna konflikt, borde använda sig av "nakna hot" (som Per Wirtén skrev i Dagens Arena 13.1.).
Min åsikt, som knappast är särskilt kontroversiell, är att man i utrikespolitiken inte längre bör tala om nakna hot utan att tydligt skilja mellan hot om massförintelse (särskilt då nukleär deterrens) och övriga hot. Men man ska inte heller bortse från någondera slaget av hot.
Vidare anser jag att EU bör bli kärnvapenfritt genom att ensidigt göra sig av med de franska och brittiska nationella kärnvapnen och USAs kärnvapenbaser i Europa samt det med kärnvapnen sammanhängande, mycket kostsamma och överflödiga missilförsvaret. Jag undrar om t ex Lars Rudström med sina pacifistiska grundsatser håller med om detta, eller om han tvärtom tycker att EU bör ha kärnvapen eftersom Ryssland har det? Jag är också intresserad av hur andra svenskar tänker i denna fråga. I synnerhet skulle jag vilja höra Per Wirténs åsikt.
Själv menar jag att denukleariseringen av EU - trots att så många inte vill erkänna det, eller ens våga tänka på det - är en av förutsättningarna för att EU verkligen ska motsvara sitt namn och sitt syfte, dvs bli en union av europeiska stater. I motsats till Lars Rudström, som tycks anse att Sverige inte behöver någon armé överhuvudtaget, tror jag att EU behöver skapa en gemensam, övernationell armé som bygger på allmän värnplikt och den territoriella försvarsprincipen. Men oberoende av hur EU och dess eventuella armé utvecklar sig bör alla länder välja såsom Sverige faktiskt har valt, dvs avstå från att hota sina verkliga eller imaginära fiender med utrotning.
Den egentliga grunden för kärnvapnen i Europa är vår egen rasism och imperialism. Det är dem vi till att börja med måste rusta ned.
"Givetvis kommer människan att utplåna sig själv!", utropar Lars Rudström. Människans öde står säkert skrivet i stjärnorna, skulle jag vilja svara. Men hur kan du vara så säker på att just du förmår tyda skriften?
23 January
2009
2009
Ahtisaari i Gaza
Ahtisaari säger till FNB att parterna – israelerna och palestinierna – måste visa sin beredskap att helt och fullt samarbeta med utredningsgruppen innan ett sådant uppdrag kan inledas. (Hbl 22.1.2009)
Gazaborna är i Gaza. Vi andra är inte i Gaza men Gaza är i oss. Gaza är vårt problem. Det är inte vårt fel. Men det finns ett samhälle och ett samvete.
Nationen och samhället är inte längre ett och detsamma. Samhället håller på att bli ett enda fast nationerna fortsätter att existera. Låt oss kalla vårt samhälle för Gaza. Då är Ahtisaari redan i Gaza. Men är Ahtisaari rätt person för att leda utredningen av krigsförbrytelser? Borde han få uppdraget?
Ahtisaari säger att parterna måste visa sin beredskap att helt och fullt samarbeta med utredningsgruppen, vilket onekligen är riktigt. Men Ahtisaari är inte nödvändigtvis en lämplig utredare av Israels krigsförbrytelser. Jag tror att Mary Robinson skulle ha bättre chanser som sanningsutredare därför att hon inte går USA-regeringens ärenden. Av ingendera skulle jag ändå vänta mig att reda ut sanningen. Till det behövs oberoende, grävande journalister, som inte tror på någonting innan det har förnekats från officiellt håll, för att citera en av skribenterna i antologin Tell me no lies, redigerad av John Pilger. Staternas maktpolitik och sanningen är inkompatibla storheter.
Men eftersom massmedierna ägs av staten och/eller kapitalet är det ofta omöjligt för grävande journalister att få sina rön publicerade i den nationella och internationella medieoffentligheten. Internet fungerar lyckligtvis som ett korrektiv. Det är bra om journalisterna samarbetar mera med bibliotekarierna än med mediebossarna och bibliotekarierna borde för sin del satsa ännu mer på internet än de hittills gjort. De måste inse att internet är världssamhällets allmänna bibliotek som de, bibliotekarierna, följaktligen bör ta ansvar för.
Ifall man hittar några sanningar i Gaza* bör bibliotekarierna se till att hålla dem tillgängliga via internet.
tillägg: Om ordets och bibliotekets makt.
* (fotnot) Och inte bara i Gaza. Journalisten Gunn Gestrin i Paris rapporterar idag om direkta återverkningar i Frankrike av den katastrofala israeliska offensiven i Gaza (Hatet från Gaza är smittsamt Hbl 23.1.; i samma nr av Hbl ingår Mats Gezelius' rapport Hatet gror mot Israel. Palestinierna återvänder till vardagen .)
26 January
2009
2009
Realism och European Nuclear Disarmament (END)
Nedan följer ett utdrag ur ett brev till vännen K:
[...] Men jag är inte ense med de gamla generalernas åsikt att Frankrike,
Storbritannien eller de övriga EU-länderna behöver hålla sig med kärnvapen
i avskräckningssyfte och för att vid behov kunna vara de första att
använda kärnvapnen preventivt för att förhindra sin egen
utplåning. Ska det bli någon nukleär nedrustning så måste någon börja.
Kanske Obama åtminstone vågar dra bort USAs kärnvapen från Europa. Därmed
skulle förutsättningarna för en diskussion om fransk och brittisk nukleär
avrustning förbättas.
Tillsvidare fortsätter dessvärre den europeiska tillverkningen av nya
atomstridsspetsar, nya atomubåtar (som drivs med atomkraft och är
bestyckade med atommissiler), bärraketer och flygplan för att kasta
bomberna på de som inte bor i Väst samt nya spaningsystem, rymdsatelliter
och missiler för att stoppa deras missiler. Medan upprustningens lönsamma
business fortsätter 'as usual' mognar hela mänsklighetens ekologiska,
ekonomiska och etiska kris.
Ändå säger våra vänner liksom i förbigående (inom parentes) att europeisk
nukleär nedrustning är orealistiskt. Sålunda bidrar också våra vänner till
att avfärda saken från den europeiska politiska agendan. Det går vi inte med på. Tänk att miljoner européer ännu på 1980-talet och mitt under
det kalla kriget engagerade sig för European Nuclear Disarmament!
När jag själv läste ovanstående på nytt blev jag missnöjd med mina egna formuleringar. Så skrev jag om texten men förlorade den nya versionen p g a något konstigt
tekniskt fel när jag skulle klistra in uppgifter om den europeiska
militärindustrin från ett dokument på nätet. Jag ville kolla t ex att det
faktiskt byggs nya militära flygplan i Europa med kapacitet för att
leverera (!) kärnvapen. Och det gör det. Åtminstone de nya franska
Rafale-planen (en flottilj torde ha blivit färdig 2008) är utrustade för
att stå till tjänst med "nukleär avskräckning".
Försökte igår också sätta mig in i den europeiska rymdindustrins och EUs
"dual-use"-politik, som innebär att de stora rymdprojekten har både en
militär och en civil sida. En av artiklarna jag studerade, av tre
italienska forskare inom meteorologi, var rubricerad: Håller man på att
utesluta en fredlig användning av yttre rymden? - Ja, det är alltså just det vi EU-medborgare håller på med.
Flera av våra vänner, som tar reda på fakta om EU:s militärindustriella
komplex, kärnkraftsindustrin i Europa, lobbandet i Bryssel, de europeiska
vattenbolagens dominans, finansmaskineriet Clearstream i Luxemburg, den
gemensamma jordbrukspolitiken, planerna på att göra Tony Blair till EUs
första president osv. osv. har ju blivit eller förblivit inbitna
EU-motståndare och anslutit sig till föreningen Vaihtoehto EU:lle
(Alternativ till EU) eller Esko Seppänen. Jag förstår dem så väl. Men
själv har jag småningom kommit fram till att alternativet till det
nuvarande EU måste sökas inom det nuvarande EU. Och att den som söker han
finner. Nämligen traditionen från Altiero Spinelli med flera ursprungliga
eurofederalister. Det har bara hunnit lägga sig så tjocka lager av skit
över dem att man är tvungen att gräva riktigt länge inan man hittar dem.
I Sverige finns det åtminstone några människor som har (andlig eller fysisk, kanske båda) kontakt med ifrågavarande tradition: Anders Ehnmark, Per Wirtén... Men också
svenskarna (liksom naturligtvis även finnarna!) är sådana förbannade
inkrökta nationalister. Fast en sak tycker jag att svenskarna har gjort
mycket bra. Jag avser deras beslut att INTE bygga svenska atomvapen.
Bygget var ju redan i full gång, men så beslöt man (militärerna?
politikerna?) att avstå. Hurra för det!
Varför togs i tiderna detta negativa beslut om den blågula atombomben? Var det p g a av "realism"?
Eller hade det varit mer "realistiskt" att bygga en svensk force de frappe för att avskräcka ryssen?
Min vän K., som också funderar över vad som är och vad som inte är "realistiskt" i dagens värld, skickade mig följande lustiga ramsa ur en bok om Elisabet I:
Its the mild idealists who plan our social revolutions,
then come the brutal realists and turn them into executions.
And first and foremost on their lists
appear the mild idealists.