Mikas blogg

01 March
2009

Vakna ur den nukleära mardrömmen

Kärnvapnen har blivit så impopulära att man helst vill slippa dem, skriver Stefan Forss i sin analyserande artikel i Hbl 17.2. Visst, men ännu återstår några steg innan målet är nått. Folkopinionen mot kärnvapen somnade in år 1987, i och med INF-avtalet om mellandistansraketerna i Europa. Nu håller rörelsen för nukleär nedrustning visserligen på att repa sig igen. Folk begriper ju att finans- och ekonomikrisen kan få allvarliga efterverkningar på de internationella relationerna.

Men tillsvidare har stormaktsledarna, inte medborgaropinionen, initiativet. Då är sannolikheten stor för att vi inte får nukleär nedrustning utan enbart Spelet om nedrustningen. Så lydde den bittra boktitel, som Alva Myrdal gav åt sina memoarer (1976) från nedrustningsförhandlingarna i FN.

Stefan Forss går som vanligt åt ryssarnas kärnvapenstrategi, vilket är helt OK för min del. Forss påminner om att den tunga sovjetiska missilen SS-18 ska ersättas med en ny , som bär 10 laddningar, var och en motsvarande 50 Hiroshimabomber. Ja, det är sannerligen inte roligt.

Vad Forss inte nämner är att den europeiska rymd- och rustningskoncernen EADS är i färd med att leverera 60 kärnmissiler av typen M51 åt Frankrikes (ubåts)flotta. Dessa nya missiler ska vara klara år 2016, varvid de också ska få nya "oceaniska" stridsspetsar. Varje M51 bär 6-10 stridsspetsar (vätebomber) med en explosiv kraft motsvarande 110 kiloton (se fotnot) trotyl, dvs 5-6 ggr mer än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Den franska nukleära upprustningen tas upp i en skrift (Ydinaseet eurooppalaisessa politiikassa) som Finlands Fredsförbund har gett ut inför det stundande eurovalet. .

Trots ekonomi- och klimatkris fortsätter också det andra europeiska fd kolonialimperiet att öka sin kärnvapenstyrka. Härmed avser jag det brittiska beslutet att "modernisera" Tridentmissilerna.

"Det är inte uteslutet att kärnvapnens roll i Nato kan tyna bort helt inom en relativt nära framtid. Som exempel är det nya stridsflygplanet Eurofighter inte certifierat att bära kärnvapen. Något argument i debatten om Natomedlemskap är kärnvapnen faktiskt inte längre", skriver Forss. Även på dessa punkter finner jag Forss' information något ensidig. Robert Cooper, generaldirektör för EUs yttre förbindelser, påpekade för bara ett år sedan att "vi" eventuellt kommer att vara först med att använda kärnvapen (The Guardian 22.1.2008). Dessutom är Frankrike med sina nya missiler på väg att återintegreras i NATOs militära struktur och det nya franska stridsplanet Rafale F3, som tillverkas av Dassault, är utrustat för att bära kärnvapen.

Militärindustrin blomstrar. Någon tror sig förtjäna på det liksom på att bygga nya atomkraftverk. Det är inte minst därför den nukleära mardrömmen fortsätter. Det finns i nuläget en risk för militär keynesianism, dvs att man väljer att låta de offentliga utgifterna på rustningar och militär växa för att bevara industrin och sysselsättningen.

EU har trots allt fortfarande en chans att förverkliga det mål som miljoner européer ställde upp på 1980-talet. Alltså europeisk nukleär nedrustning (END). Men då måste först och främst medborgaropinionen väckas.

Mikael Böök

Politices magister

• I den version av ovanst. som ingick i Hbl 1.3.2009 stod det "ton" i st f kiloton. Beklagar slarvfelet.

08 March
2009

Kvinnor och känslor

[...] Jag återvände till Indien. Till vad jag tänker/tänkte på som mitt hem. Någonting hade dött men det var inte jag. Det var oändligt mycket värdefullare. De var en värld som redan hade hade legat på sjukbädden en tid och som nu hade dragit sitt sista andetag. Nu hade den kremerats. Luften är fylld av fulhet och vinden för med sig en omisskännlig stank av fascism. Dag efter dag går författare, målare och journalister, människor vars instinkter man trodde sig kunna lita på, över gränsen i ledarartiklar, på radion, i TVns pratprogram, ja tammefan på MTV. Jag blir kall in i benmärgen när den egna vardagserfarenheten så tydligt visar att det som står i historieböckerna är sant. Att fascismen handlar om vanliga människor lika mycket som regeringar. Att den börjar hemma. I vardagsrum. I sovrum. I sängar. — Arundhati Roy 1998 ö. Mika

[...] jag lyssnade en kvart på intervjun med Sylvie Weil , läste bland citaten på intervjusidan, sökte i Google Books efter någonting av Simone Weil och fann många böcker om, men inte av, samt en artikel av John Nef i The Bulletin of Atomic Scientists, Februari 1959, som kort citerar ett intressant stycke [av Simone Weil]. Jag sökte vidare, för att finna texten med den fina passagen på franska. Så upptäckte jag den för mig hittills obekanta dokumentsamlingen Scribd (www.scribd.com) som rättare sagt är ett helt dokumentbibliotek med miljoner texter inklusive L'enracinement av Simone Weil, utgivet postumt skulle jag tro (jag vet nästan ingenting om SW och hennes verk; L. däremot berättar att hon läste "Painovoima ja armo" redan i tonåren!). Här följer den ifrågavarande passagen:

"Les sentiments personnels jouent dans les grands événements du monde un rôle qu'on ne discerne jamais dans toute son étendue. Le fait qu'il y a ou qu'il n'y a pas amitié entre deux hommes, entre deux milieux humains, peut dans certains cas être décisif pour la destinée du genre humain.

C'est tout à fait compréhensible. Une vérité n'apparaît jamais que dans l'esprit d'un être humain particulier. Comment la communiquera-t-il - S'il essaie de l'exposer, il ne sera pas écouté ; car les autres, ne connaissant pas cette vérité, ne la reconnaîtront pas pour telle ; ils ne sauront pas que ce qu'il est en train de dire est vrai ; ils n'y porteront pas une attention suffisante pour s'en apercevoir ; car ils n'auront aucun motif d'accomplir cet effort d'attention.

Mais l'amitié, l'admiration, la sympathie, ou tout autre sentiment bienveillant les disposerait naturellement à un certain degré d'attention. Un homme qui a quelque chose de nouveau à dire - car pour les lieux communs nulle attention n'est nécessaire - ne peut être d'abord écouté que de ceux qui l'aiment.

Ainsi la circulation des vérités parmi les hommes dépend entièrement de l'état des sentiments ; et il en est ainsi pour toutes les espèces de vérités."

En människa som har någonting nytt att säga kan till att börja med endast vinna gehör bland de som älskar henne. Spridningen av sanningar bland människorna beror alltså helt och hållet på känslotillstånd och så förhåller det sig med alla slags sanningar.

09 March
2009

Paavo Lipponen - årets anti-intellektuell

Här följer en översättning av Attacs pressmeddelande 6.3.2009.

ATTAC BELÖNAR PAAVO LIPPONEN

Attac Finland har utkorat fd statsminister Paavo Lipponen till Ledande anti-intellektuell år 2009. Priset tilldelas Paavo Lipponen för hans klumpiga kappvändning i tidningen Turun Sanomat den 6 mars 2009.

I sitt verk "Järki voittaa" (Förnuftet segrar) presenterade Lipponen själv en klassificering av finländska intellektuella och anti-intellektuella. Därvid gav han titeln anti-intellektuell åt bl a Attacs tidigare ordförande Heikki Patomäki, som i klara ordalag hade kritiserat nyliberalismen.

Inom Attac har man emellertid mycket gott att säga om Lipponens nya giv. "Nya anti-intellektuella måste ges utrymme. Synd bara att diskussionen om saken på sin tid avstannade helt. Lipponens spelöppning var modig och klassificeringen förvarar väl sin plats i dagens samhällsdiskussion ", säger Attacs ordförande Mikko Sauli.

"Det är skandalöst att just Lipponen ska klaga på den sittande regeringens nyliberalism eftersom det var Lipponens egen regering som medvetet införde nyliberlismens politiska ideologi i Finland", påpekar för sin del medlemmen av Attacs styrelse Sanna Salo. "Högst på vår ledande anti-intellektuelles meritlista står hans intellektuella ohederlighet", tillägger Salo angående prismotiveringarna.

Priset "Ledande anti-intellektuell" utdelas i år för första gången. Attac planerar inte att göra det till en årlig tradition. "Vi hoppas att en gång är nog, men vi kan nog tänka oss att belöna arbete för nyliberalismens främjande också i fortsättningen", avslutar Salo.

Närmare information:

Mikko Sauli, ordförande, 040-7474323
Sanna Salo, medlem av styrelsen, 045-1308579

12 March
2009

Jag vill inte att EU går mot sin upplösning (2)

För ett par veckor sedan lade jag in några invändningar mot Thomas Wallgrens förhoppning (i finska rundradions välbesökta intervjuprogram, som väckte mycket intresse och känslor bland lyssnarna) om att EU måtte gå mot sin upplösning. I detta skede kunde det vara givande att, som vännen K. också föreslog, arrangera en publikdebatt om EUs vara eller inte vara.

Debatten handlar inte bara om att veta, utan också om att vilja och att känna.

Jag undrar om Thomas nöjer sig med att hoppas eller om han verkligen vill bidra till EUs upplösning?

Att hoppas på EUs sönderfall är en sak. Att personligen ta ansvar för den europeiska unionens splittring innebär någonting annat.

Detsamma gäller förstås också viceversa. Att bara gå omkring och önska sig en förbundsstat bidrar inte särskilt mycket till det europeiska statsbygget.

Jag skulle gärna få kontakt med andra som tycker att EU borde stärkas, fast utan atombomber och -kraftverk och fundamentalism. Eftersom det är hemskt svårt (eller omöjligt) att förutse framtiden försöker jag att inte ta så förfärligt allvarligt på EU; värre är det ju med atombomberna. Ska vi säga såhär: EU är bara ett slags hobby (förutsatt att... nåja, det blev redan sagt) som man hoppas ska gro och växa tillsammans med andra som intresserar sig för saken... Därför har jag också nyligen anslutit mig till Europäisches Bürger-Netzwerk. Ja, ta för all del kontakt om du gillar idén!

Och den där publikdebatten tycker jag vi ordnar. För övrigt tror jag vi ska akta oss för att bli ovänner på frågan om EUs upplösning eller enande - fast det just nu i dessa kristider tycks vara en väldigt tung fråga, eller just därför. I fråga om EU och dess framtid har vi kommit till en punkt där José Manuel Barroso och Annina Barbosa i Bryssel kanske inte längre vet precis vad vi talar om. Enhet - upplösning - vad vet jag? Vad vill jag? Vad kan jag?

14 March
2009

Postkort till Thomas Wallgren

30 March
2009

Det gamla vanliga (plus Rancière)

Under veckoslutet hade jag privilegiet att få ägna flera timmar åt att bara leka med mina datorer, av vilka jag är speciellt förtjust i en liten en, som heter Fujitsu Biblo B110.

Biblon utrustades under 1900-talets sista år med ett operativsystem som kallades Windogs och tillverkades av ett mjukvaruonopol vars namn jag saligen har lyckats glömma bort.

Efter en tidig söndagsfrukost satte jag igång med att försöka få wlan att fungera med Biblon, som jag kvällen innan hade gett en alldeles ny skepnad i form av PuppyLinux. Alla älskar Puppy med den lilla söta hund-loggan! Biblon hade visserligen krånglat lite med Puppy, vilket beror på att Biblo saknar inte bara CD-spelare utan också möjlighet att boota (dra på sig stövlarna) via en CD-station - för att inte tala om USB-stickor, som inte ännu fanns att köpa i butiken på den tid då Biblon såg dagens ljus. Puppy är däremot som gjort för att bootas precis med en USB-sticka som "skohorn".

Lyckligtvis har Biblo i alla fall inte bara en USB-port utan till och med två USB-portar!* Genom en av dessa prånglade jag således in Puppy och fäste honom stadigt i Windogs bootsektor (jag vet att ingen äkta datanisse skulle att kalla platsen bootsektor...) och så bootade jag om Biblo... och vips var Puppy där och viftade med svansen!



Nåväl. Men nuförtiden måste ju alla och i synnerhet Biblo, som är så lätt och mobil, ha trådlös förbindelse till internätet. Efter en stunds rotande bland all möjlig gammal kringutrustning på vinden hittade jag ett wlan-kort som var som klippt och skuret för Biblons pcmcia-öppning. Kortet kallas för The Buffalo och kommer ursprungligen från... tja, prärien, får man väl lov att anta.

Men se, att få Puppy att acceptera "buffeln", det verkade till att börja med hart när omöjligt! Nu ska jag i alla fall inte plåga läsaren med detaljerna om vad allt jag gjorde i onödan. Det visade sig nämligen sist och slutligen, att Puppys kernel (version 2.6 någonting) redan hade inbakat stöd för buffelns chipset (här lyser jag visserligen med termer som bara en invigd datateolog, men inte jag, har ett hum om). Så att efter några timmars idogt pysslande och knåpande fick jag, eller rättare sagt Puppys egen s.k. wizard, dvs trollkarl, faktiskt det hela att funka!

Men varför håller man (mera sällan kvinna) på med sånt här på lördag kväll och tidig söndag morgon? Jo, man vill väl vara med i detta globala pysslande och knåpande, som ju egentligen är väldigt sympatiskt jämfört med det som konkurrenterna sysslar med. Med konkurrenterna avser jag de som tävlar om makten och pengarna. Vi däremot, som leker med våra Biblon och bufflar, är däremot ute för att hjälpa, inte stjälpa, varandra. Ta till exempel gossen Brian Grainger (han med Lin'N'WinNewB PROJECT, utan det hade Biblon fått gå klädd i windogs ända till sin snart förestående död) eller gossen Barry Kauler från Australien, han som hittade (på) Puppy. Dem är jag tack skyldig, kanske inte ett så jättestort tack, men i alla fall ett litet!

Å andra sidan: vad har jag Sarkozy och Blair eller Lipponen att tacka för? Nu övergår jag med andra ord till att prata politik eller rättare sagt polemik. Utdrag ut mitt brev till vännen A:

Hej, hur går det? [...]

[...] Tack alltså för Rancière-tipset, visst tycker jag att Hatet mot demokratin är mycket läsvärd och aktuell. För mig just nu [...] är det speciellt bra att bli påmind om åttonde boken i dialogen om Staten, där Platon går igenom de olika statsformerna med därtill hörande människotyper. Också dessa klassiska beskrivningar känns högeligen aktuella - tänk att så lite har förändrats under de senaste 2500 åren!

Men i sin lilla och naggande goda skrift om demokratin har Rancière trots allt valt att abstrahera från teknikutvecklingen och - egentligen också - från krigets och fredens problematik. Demokrati handlar enligt Rancière om att utvidga det offentligas sfär, och däri håller jag med. Men hur är det möjligt att i dagens läge förklara och gå vidare med denna insikt utan att nämna internet och den veritabla transformation av offentlighetens gränser som detta nya teknikbaserade nätverk medför?

Typiskt för franska intellektuella är också att helt sonika hoppa över "atomåldern", dvs det reella hotet mot mänsklighetens existens som massförintelsevapnen och de växande radioaktiva avfallshögarna skapar -- för att nu med en gång utdela en spark i aktern åt alla sjävtillräckliga nationalister och suveränister (det tycks vimla av sådana just bland de parisiska intellektuella). Medges dock att man härvid (vid utdelandet av sparken i aktern) stöter på problem som överskrider politikens och demokratins frågeställningar. Vem tänker man sig till exempel att skall fråga efter vilken statsform vi har haft och vilka gränser vi har satt för offentligheten efter vårt kollektiva självmord?

Dessutom borde det inte vara speciellt svårt att inse att att kärnvapnens samt kärnkraftverkens globala problematik - kärnproblematiken; de nukleära frågorna - också hör till diskussionen om demokrati på alla nivåer (på alla därför att problematiken är global; självklart är den också lokal, nationell och regional). Det är bara det att de nukleära frågorna är konkreta. De handlar inte om begreppsliga konstruktioner. Det gäller att ta ställning för eller emot till exempel nuklerär nedrustning oberoende av vad för en jävla -ism man råkar ha lagt sig till med.

Albert Camus tog ställning, omedelbart. Redan den 8 augusti 1945 hade han publicerat sin ledare i Combat à propos la bombe atomique. Det är detta camusiska och gandhiska och tolstojanska och kristna och varför inte också islamiska, hinduiska, buddhistiska och - nota bene - marxist-leninistiska ** - ställningstagande jag saknar i Rancières text. Han är på denna punkt inte stort bättre än sitt lands president, som å ena sidan skriver brev till Ban Ki-moon om nedrustning, å andra sidan fortsätter med produktionen av de nyaste franska atomraketerna (M51), som (för att använda Platons och Rancières terminologi) de franska statsoligarkerna och den ekonomiska oligarkin i EU-området har beslutat producera och leverera till den franska ubåtsflottan fram till år 2015.

Tiotals (40-60 st) av dessa missiler - med nya stridsspetsar - produceras f n av den europeiska rymd- och krigsindustrin, närmare bestämt det fransk-tyska bolaget EADS Astrium, vars säte finns i England och vars aktiviteter är spridda över EU och hela världen. Till exempel bidrar Det Norske Veritas (DNS) till att säkra finansieringen av EADS Astriums projekt och moderbolaget EADS äger andelar i finska vapenfabrikanten Patria.

Jag är medveten om att jag upprepar mig. Borde jag sluta med det?

Vi hörs,

- Mika

Fotnötter:


* Min Biblos minne är förhållandevis kort dvs bara 64 megabytes och Puppy kräver egentligen 128. Sålunda är det nödvändigt att inrätta swapminne och då är det inte så tokigt med två USB-portar, eftersom swapminnet i så fall kan läggas på en USB-sticka medan den andra USB-porten kan utnyttjas för att via en annan USB-sticka samtidigt överföra tankekraftens resultat (ifall den lyckliga hund- eller kattägaren besitter sådan kraft) till vidare bearbetning i någon annan dator, till exempel. Fast det kanske inte är nödvändigt längre enär ju Puppy kan hantera även de mest buffliga wlankort.

** Den finska historikern Pekka Suvanto har avhandlat, om nu inte precis Lenins, men åtminstone Marx' och Engels tänkande om våldsamma konflikter, vilket naturligvits var synnerligen 1800-talsmässigt - den nukleära nedrustningens nödvändighet var ju inte speciellt påträngande ännu vid tiden för Krimkriget. Följaktligen tyckte dessa klassiker i likhet med våran Runeberg att

"Än kan med oväns blod ett fält här färgas rött!"

Suvantos avhandling heter Marx und Engels zum Problem des gewaltsamen Konflikts (SHS Helsinki 1985). Fast jag är för min del övertygad om att såväl Marx och Engels som Lenin, ifall de vore nulevande, skulle begripa att det strategiska läget förändrades för alltid år 1945 och att, som Camus uttryckte det:

"Devant les perspectives terrifiantes qui s'ouvrent à l'humanité, nous apercevons encore miex que la paix est le seul combat qui vaille d'être mené." (Inför de fruktansvärda perspektiv som öppnar sig för mänskligheten inser vi ännu bättre än tidigare att freden är den enda strid som det lönar sig att utkämpa - ö.M.)