Mikas blogg

Har någon ens hört ordet nedrustning nämnas i G20-sammanhang?

USAs betalningsunderskott beror inte enbart på att USAs varumimport är större än exporten utan också på att en stor del av de dollar varmed underskottet finansieras återanvänds för att finansiera landets utbyggnad av militärbaser och missilförsvar utomlands. Det här betyder att t ex Kina och Ryssland får stå för kostnaderna för att själva bli militärt inringade av USA.

Enligt forskningsprofessor Michael Hudson vid University of Missouri förklarar detta varför Kina och Ryssland för några år sedan beslöt grunda Shanghaiorganisationen.

När USA ökar sitt betalningsunderskott genom att pumpa in miljarder dollar på utländska marknader uppstår ett dollaröverskott, som måste komma till använding på sätt eller annat.

Utländska företag som har sålt sina varor och tjänster till USA vill ofta växla sina dollar till inhemska eller andra valutor i sina respektive länders centralbanker. Då ökar naturligtvis centralbankernas dollarinnehav.

Men centralbankerna är inte konsumenter, som kan använda sina dollars till att köpa amerikanska exportvaror. USAs myndigheter tillåter helst inte heller kineser eller ryssar att göra direktinvesteringar i den amerikanska ekonomin eller att köpa upp amerikanska företag. För centralbankerna återstår oftast bara ett alternativ: att köpa amerikanska statsobligationer med 1-2 procents ränta.

Sålunda har en rad länder med exportglada Kina i spetsen blivit storägare av... den amerikanska statsskulden. I västliga media anses detta bero på ett fortsatt starkt förtroende för den amerikanska ekonomin.

Poängen är inte att detta är självbedrägeri utan vad det ifrågavarande självbedrägeriet döljer.

För vad gör i sin tur USA med dessa dollar som har återvänt till landet i form av betalning för statsobligationer? Jo, dessa miljarder används framför allt till att finansiera Irakkriget, Afganistankriget m fl krig och till att förstärka landets världsomspännade nät av militärbaser, radarstationer och rymdförsvar. Så kommer det sig att USAs militärindustriella komplex kan fortsätta att växa fast den globala casinoekonomin har kraschat och arbetslöshetssiffororna stiger överallt i världen.

USAs nuvarande militära keynesianism har förvisso föga eller intet gemensamt med John Maynard Keynes' idéer om välfärdsstaten och ökad ekonomisk jämlikhet på globalplanet.

Finanskris och militarism är klassiska kännetecken på världsimperiers nedgång och fall. Man behöver inte högre matematik för att räkna ut att det amerikanska betalningsunderskottets aktuella mekanik också ökar risken för storkrig mellan USA/NATO och exempelvis den (tillsvidare) företrädesvis ekonomiskt inriktade samarbetsorganisationen Shanghai Cooperation Organisation SCO (Shanghaiorganisationen). Under tidigare historiska epoker hade den amerikanska skuldkrisen kanske redan utmynnat i ett världskrig. Att så inte skett beror dels på USAs till synes enorma militära övermakt, dels på existensen av kärnvapen och överhuvudtaget krigsteknikens nya utvecklingsskede, som gör att stormakterna i det längsta nödgas undvika storkrig.

Men stormakternas ledare är ju (trots att vi kanske gärna inbillar oss motsatsen) ingalunda herrar över världsläget utan snarare dess fångar. Deras uppdrag begränsar sig till att försvara den egna statens s k suveränitet och vissa därmed förbundna ekonomiskt-korporativa intressen, vilka obetingat ges företräde framför allmänintresset. Ledande statsmän och -kvinnor som förkastar den nationella suveränitetsdogmen och/eller utmanar det militärindustriella komplexet blir fort avpolletterade eller mördade.

Militär avrustning är idag mer än någonsin ett globalt allmänintresse, inte minst p g a militärteknikens utveckling, dvs för att avvärja det konkreta och direkta hot mot släktets fortlevnad som t ex massförintelsevapnen utgör.

Men G20-ländernas ledare på det aktuella Londonmötet kommer som sagt inte att besluta om militär nedrustning och och omedelbar konversion av krigsindustrin till, låt oss säga, utveckling och produktion av hållbar energiteknik och bilar som drivs med el och bränsleceller.

G20 bör rädda världshandeln, skriver Hufvudstadsbladet idag 1 april 2009. Det låter som ett dåligt aprilskämt. Vem skulle ens komma att tänka på nedrustning i G20-sammanhanget?

Har någon ens hört ordet nedrustning nämnas i G20-sammanhang? (2)

Vem skulle ens komma att tänka på nedrustning i G20-sammanhanget? Ja, Obama och Medvedev har träffats i London i samband med G20-mötet och meddelat, att de inleder bilaterala förhandlingar som syftar till ett nytt avtal om begränsning av strategiska kärnvapen. Det nya avtalet ska antingen ersätta eller förlänga det nuvarande START-avtalet, som går ut i december 2009.

USA och Ryssland beräknas i detta nu förfoga över sammanlagt ca 26.000 kärnvapen. Enligt Obamas och Medvedevs optimistiska kommuniké strävar parterna efter att begränsa antalet stridsspetsar till en nivå som är lägre än den som Bush och Putin kom överens om i Moskvaavtalet i maj 2002. I detta senare avtal, det sk SORT-avtalet, sätts den övre gränsen för antalet stridsspetsar till 1700-2200 i respektive land.

Det nya begränsningsavtalet skulle antagligen fortfarande tillåta USA och Ryssland att förfoga över hundratals, kanske över ett tusen, strategiska kärnvapen, vilket är helt oacceptabelt. Avtalet kommer i alla fall att "inkludera effektiva verifieringsåtgärder, som bygger på parternas erfarenheter från implementeringen av START-avtalet", står det i kommunikén, vilket vissa bedömare anser vara speciellt positivt.

Åtminstone vapenkontroll, om inte direkt nedrustning, har således varit på tapeten i samband med G20-mötet. Vapenkontrollen har än en gång blivit en politisk nödvändighet för de härskande klasserna, dvs den är lika nödvändig som regleringen av de internationella finansmarknaderna och övervakningen av skatteparadisen har blivit p g a det nyliberala finanssystemets sammanbrott.

Ingenting tyder dock på att stormakternas agerande håller på att förändras i grunden. Endast nedrustning, och först och främst ett fullständigt avskaffande av de nukleära massförintelsevapnen, kan öppna för en annorlunda värld. Det är också nödvändigt.

G20 visar att G7 eller G8 inte är tillräckligt, vilket vi visste sedan tidigare, men nu har alltså även G7-ledarna nödgats erkänna faktum.

G20 beslöt inrätta särskilda dragningsrätter motsvarande 250 miljarder dollar i internationella valutafonden. Det innebär ett steg mot inrättandet av en global ersättningsvaluta (i stället för dollarn). Bl a Ryssland och Kina har arbetat i denna riktning.

Initiativet Kapodistrias-Spinelli-Europa

Greve Ioannis Kapodistrias utsågs under det grekiska frihetskriget till det moderna Greklands första statschef år 1828. Hans familj härstammade från halvön Istrien; därav namnet. Ioannis Kapodistrias själv föddes i februari 1776 på Korfu. Han dog, mördad av politiska fiender, år 1831.

Kapodistrias upprättade sitt korta republikanska styre på ön Egina på några mils avstånd från Aten. Han stöddes av Ryssland, England och Frankrike. Kapodistrias hade tidigare fungerat som ryska tsaren Alexander I:s utrikesminister och hade stor erfarenhet av europeisk diplomati.

Ovanstående lilla text, delvis skriven av undertecknad, är vad svenska Wikipedia vet att berätta om Kapodistrias. (Eller visste; Wikipedia-artiklarna är ju ständigt i vardande.) Den kanske behövs här som en liten introduktion av den ena personen, som nämns i deklarationen nedan, som jag har försökt översätta till svenska. Den andra personen, dvs Altiero Spinelli (1907-1986), behöver inte presenteras här. Se närmare avdelningen "Spinelli" i denna blogg. Det här inlägget placeras i alla fall i avdelningen "Attac", eftersom Finlands Attac har årsmöte idag. Jag tycker att Finlands Attac borde ansluta sig till följande: (översättningen korrigerad 8.4.)

DEKLARATION

  Initiativet Kapodistrias-Spinelli-Europa

  Idén om ett förenat Europa har en lång historia. Vid 1800-talets början var detta en av de mest radikala idéerna bland ledande intellektuella och upplysta politiker, som ville få slut på de blodiga krigen och stormaktskonflikterna genom att upprätta Europas Förenta Stater. Europatanken har alltid vunnit stark genklang såsom ett fredsideal.

Ioannis Kapodistrias och Altiero Spinelli, två paneuropeiska personligheter, sammanlänkar visionerna och enhetssträvandena från två sekler. Så tidigt som år 1820 förklarar Kapodistrias under en fredskonferens: “... Fred och försoning mellan folken i Europa kan endast uppnås ifall vi väljer att låta frisinnade och demokratiska idéer bli förhärskande och att respektera de små folken i stället för att återgå till de gamla och vanhedrade våldsinstitutionerna”. År 1941, då han fortfarande hålls i fångenskap under Mussolinis fascistiska regim, redigerar Spinelli Ventotenemanifestet för ett fritt och enat Europa. Efter kriget blir han en förgrundsfigur i kampen för en demokratisk, social och fredlig europeisk union byggd på förbundsstatens modell. Nu, när Europa försöker ta sig ur den enhetsprocessens återvändsgränd vid 2000-talets början, fortsätter dessa två personer att inspirera oss.  

  Vi som undertecknar denna deklaration anser, att Europas enande är nödvändigare och mer genomförbart än under någon tidigare historisk period. För övrigt berör saken inte endast folken och medborgarna på hela vår kontinent utan människosläktet i dess helhet.

I och med den nuvarande djupa och invecklade världskrisen har det blivit uppenbart, att EU inte bör tillåtas fortsätta att vara enbart ett stort frihandelsområde där en omättlig profithunger råder, där medborgarna ständigt marginaliseras och där allmänna nyttigheter omvandlas till handelsvaror under avsaknad av demokratiska och sociala kontrollmöjligheter.

Det är på tiden att medborgarna och folken tar det europeiska unionsprojektet i sina egna händer. För att försvara den europeiska sociala modellen. För att börja bygga upp unionen underifrån, genom en institutionalisering av medborgarnas rådslag genom alleuropeiska folkomröstningar. Genom kravet om att Europaparlamentets status höjs så att det får fulla befogenheter att stifta lagar och införa regler. I det här sammanhanget kräver vi också att ett enhetligt omröstningsförfarande med enkel majoritet tillämpas i europeiska val i unionens alla medlemsländer.

  Det förenade Europa måste vara fredligt och ekologiskt, självständigt i förhållande till USA och avnukleariserat. Det bör vara solidariskt med fattigare länder och upprätta vänskapliga samarbetsrelationer med alla länder, särskilt med grannländerna.

Vi tror att detta ideal är vad Kapodistrias, Spinelli och övriga stora européer har gett oss i arv och vad 1800-talet och särskilt 1900-talets och det begynnande 2000-talets europeiska rörelser har eftersträvat.

  Sålunda försöker vi att utifrån de ovannämnda idealen och målen bygga ett initiativ, som man kan delta i både på nationell och europeisk nivå.

Aten,  21 Mars 2009

EU-debatt kräver stridsfrågor

B.B., i din ledare i Långfredagens HBL skriver du, med hänvisning till regeringens redogörelse för EU-politiken, att EU-debatt kräver stridsfrågor.

"Vid presentationen av den här redogörelsen antog statsminister Vanhanen att en redogörelse om de institutionella frågorna knappast behövs på ett par decennier", påpekar du.

"Förklaringen är att de ledande politikerna är innerligt trötta på att ändra grundfördragen. Om Lissabonfördraget fås igenom i höst - det är närmast beroende av irländarna - blir det knappast aktuellt med något nytt grundfördrag på flera decennier", kommenterar du.

Min förklaring skiljer sig i någon mån från din. Landets regering vill inte erkänna att en stor del av EU-ländernas medborgare underkänner Lissabonfördragets anda och bokstav. Hur stor är ifrågavarande andel av medborgarna? Det vågar de styrande inte fråga de styrda eftersom de fruktar att majoriteten skulle säga nej till Lissabon.

Å andra sidan är de, ministrarna, övertygade om att de vet bättre än folket. Egentligen är regeringens medlemmar "innerligt trötta" på folket, som envisas med att rösta Nej till regeringens förslag. Se bara på fransmännen, holländarna och, nu senast, irländarna! Regeringens EU-politik innebär tyvärr att vår europeiska demokrati håller på att urarta i oligarki.

Bifogar info om en EU-debatt måndag 27.4. kl 19 på Klockriketeatern.

Debatten, som inleds av Thomas Wallgren och undertecknad, nämns också i Långfredagens Hbl (del 2, sid 10). Thomas och jag är förmodligen ense om ovanstående analys.

Men Thomas Wallgren, som är en erkänd filosof och förman för institutionen vid Helsingfors universitet, sade nyligen i Finlands Rundradio att han hoppas att EU går mot sin upplösning under de närmaste tio åren. Jag däremot, som utvecklar min tankeförmåga i stadens och universitetsvärldens periferi, skulle vilja att EU blir en förbundsstat, helst redan före år 2020. F.ö. har jag inte heller suttit under stol med min egen pro-EU-linje. Den framgår säkert av Initiativet Kapodistrias-Spinelli-Europa.



Några kandidater i den stundande EU-parlamentsvalen har enligt vad jag vet fått inbjudan att kommentera Thomas Wallgrens och mina EU-åsikter. De är: Heidi Hautala (grön), Charly Salonius-Pasternak (sfp), Timo Soini (sannf) och Fredrik Almqvist (sdp).

Välkommen du också!

Med en varm Påskhälsning,

Mikael

Till Georgienkrigets rötter med The Real News Network

Tidigare i år besökte redaktören för Real News Network (TRNN) Paul Jay republiken Georgien för att ta reda på mera om orsakerna till detta lands krig med Ryssland i augusti 2008. På videon, som jag har länkat nedan för att ge ett exempel på TRNNs dagliga aktualitetssändningar, låter Paul Jay den georgiska tidningsutgivaren Malkhaz Gulashvili ge sin syn på stormakternas agerande i konflikten.



En av krigets följder var att Ryssland erkände Abhasiens och Sydossetiens självständighet, något som Ryssland dittills hade varit ovilligt att göra. Gulashvili antar att USAs mål var att driva Ryssland till just dessa erkännanden, eftersom de inspirerar existerande självständighetsrörelser i andra ryska territorier att kämpa vidare, vilket kommer att leda till Sydrysslands upplösning. Sålunda har våldsamheterna mellan självständigetskämpar och ryska stridskrafter i Norra Kaukausus redan ökat betydligt efter Abhasiens och Sydossetiens självständighet. För Gulashvili är det viktigaste. att Georgien inte igen blir skådeplatsen krig, genom vilka USA och Ryssland agerar ut sina energirelaterade intressekonflikter.

I Spinelli's Footsteps lade jag nyligen in en egen kommentar till Frankrikes återinträde i NATOs militärsamarbete, som fått passera utan tillräcklig analys i press och media.

EU-tabell

Nedanstående tabell hänför sig till EU-debatten på måndag 24.4. kl 19 på Klockriketeatern, Skillnadsgatan 7, Helsingfors, om gåsen Gandhi och vägen till - eller från - EU:




Klicka på tabellen för att förstora den. Eller ladda ner en PDF-version för utskrift.

Howard Zinn och 9/11

Att arbeta för en oberoende, internationell undersökning av brotten i New York och Washingten 11 september 2001 är en onödig avvikelse (a diversion), sade Howard Zinn nyligen i en intervju för The Real News Network.

När Zinn, vördad forskare och författare till den mycket uppskattade boken A People's History of the United States (Det amerikanska folkets historia) påpekar att 9/11-utredningen tar i anspråk en massa tid och energi, som skulle behövas för andra ändamål lägger han onekligen fingret på en viktig punkt. Det gäller att inte överbetona 9/11- händelsernas betydelse. De utgör trots allt bara en del av det världspolitiska skeende som vi alla fortfarande drabbas av och/eller deltar i.

Men 9/11 är inte ett avslutat kapitel. Det har under årens lopp framkommit så kallade hårda belägg (hard evidence), som motsäger den amerikanska regeringens officiella historia om 9/11. För några dagar sedan bekräftade den danska kemisten Niels Harrit i dansk TV att några av varandra oberoende vetenskapliga test har utvisat förekomst av sprängämnet nanotermit i dammet från World Trade Center. Man kan bortse från mer eller mindre lösa antaganden, men den hårda kärna av obehagliga empiriska fakta som oberoende forskare vid det här laget har tagit fram och publicerat kan man inte längre bara skaka av sig med en axelryckning eller ett tvärsäkert påstående.

Zinn är förvisso varken likgiltig eller arrogant. Men han är inte heller övertygande till exempel när han jämför sanningssökandet om 9/11 med utredningen av mordet på president Kennedy. Det är en parallell som fördunklar mer än den förklarar. Kennedymördarnas bakhåll måste vid närmare eftertanke anses vara en tämligen enkel historia i jämförelse med den den synnerligen komplicerade operation, som 9/11-händelserna vittnar om. En enda beslutsam person kan lyckas ta livet av en president. Att jämna tre skyskrapor med marken med två passagerarflygplan och i samma veva genomföra ett angrepp från luften på försvarsministeriet Pentagon är däremot någonting som bara kan förberedas och genomföras av en hel organisation och med hjälp av sofistikerad teknik.

Om dessa två, mycket olika händelseförlopp överhuvudtaget har någon gemensam nämnare så består denna i att båda faller inom kategorin brott. Just detta gemensamma drag lyckades Bush-regeringen å andra sidan fördunkla genom sin krigsförklaring mot terrorismen.

I motsats till Zinn anser jag fortfarande att det absolut behövs en oberoende, internationell utredning med sikte på att så snart som möjligt ställa de huvudmisstänkta inför rätta.