Mikas blogg

03 June
2009

Om odlingens konst

"Att hela livsmedelsproduktionens grundstruktur är sjuk syns i det förhållandet att jordbrukssektorn förvandlats från en energiproducerande till en energikonsumerande aktivitet... både jord- och skogsbruket borde ledas av ett övergripande mål: att upprätthålla, "vårda" jordens kvalitet för att möjliggöra biologisk produktion i ett långt perspektiv... Odling är någonting annat och mera än produktion. Vi har hittills varit överdådiga i att producera, men odlingens konst har vi dels glömt bort, dels ännu inte lärt oss." - (enl. Erland Eklund & Benedict von Wright: Bruka eller förbruka? Folkets bildningsförbund 1981.)

Vid uppdateringen av Spinellis fina grundlagsförslag av år 1984 för Europeiska Unionen måste ovannämnda synpunkter beaktas. Samtidigt bör man fråga sig om den nuvarande gemensamma europeiska jordbrukspolitiken överhuvudtaget är förenlig med odlingens konst. Jag tror att den inte är det.

Ordföranden för FNs generalförsamling Miguel d'Escoto Brockmann leder föreberedelserna av en toppkonferens i New York 24-26 juni om den finansiella och ekonomiska världskrisen och dess påverkan på utvecklingen. I FN-diplomaternas aktuella deklarationsutkast föreslås inrättandet av ett nytt Globalt Ekonomiskt Råd under FN. Enligt Martin Khor är detta antagligen den viktigaste och mest kontroversiella idéen i det föreslagna slutdokumentet. (Martin Khor har nyligen tillträtt som verksamhetsledare för South Centre, utvecklingsländernas gemensamma tankesmedja i Geneve.)

Men de mäktigaste kärnvapenbestyckade utvecklade länderna med USA i spetsen har knappast för avsikt att ge ifrån sig ett uns av sin egen ekonomiska makt till FN. Ifall vi faktiskt vore på väg emot en mer universell ekonomiadministration så skulle media just nu fyllas av nyheter och kommentarer om den stundande FN-konferensen. Så är dock ingalunda fallet. Därför förutspår jag att det ifrågavarande Globala Ekonomiska Rådet inte blir av.

Dessutom vore inrättandet av Globalt Ekonomiskt Råd knappast en bra sak eftersom själva grunden för vår hushållning är så dålig. De människor, som i dagens läge skulle representera oss i Globala Ekonomiska Rådet tror sig visserligen om att kunna mycket. De har ju t o m lovat att förvara kärnkraftverkens avfall säkert i 100.000 år. Felet är bara, att de inte behärskar odlingens konst.

Jordbrukarens, den traditionella odlarens, yrke är uppenbarligen på väg ut ur historien. Rätt nyligen stod att läsa i tidningarna, att den punkten nu är nådd då mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. I Finland har den sk utvecklingen bara sedan ca år 1980, då Erland Eklund och Benedict von Wright sammanställde sitt ovannämnda studiematerial, reducerat "böndernas" andel från drygt 30 % till under 5% av den sysselsatta befolkningen.

Sådana kvantitativa uppskattningar förblir med nödvändighet inexakta. Dessutom vittnar de om ett grundläggande missförstånd angående näringsstrukturen. Det går helt enkelt inte att avskaffa "odlaren" med hjälp av statistiska definitioner!

Människan är och förblir ett odlande djur, kan man lugnt påstå, fast då nödgas man som sagt tillägga, att människan har glömt odlingens konst och att hon inte ännu har lärt sig att vårda denna jord som hon brukar och förbrukar.

Ifall man räknar i absoluta tal torde man också med hjälp av gängse statistik kunna påvisa att den globala Söderns landsbygder just i vår tid hyser större massor av människor än vad som någonsin förekommit i människosläktets historia. Men vad betyder det? När det kommer till kritan är nämligen varenda jävel en odlare.

Nu har krisen kommit, och vi nödgas alltså konstatera, att detta i inte alldeles ringa utsträckning beror på ekonomisternas sneda begrepp om människans växelverkan med naturen.

I sin läsvärda artikel "The Politics of Economics" hoppas Hazel Henderson att vi snart ska få se den ekonomiska vetenskapen nedvärderad till vanlig yrkesutövning. Då skulle vi inse att ekonomerna liksom advokaterna bara förespråkar vissa politiskt bestämda lösningar. I så fall skulle finanskraschen ha medfört åtminstone en god nyhet, påpekar hon.

Kritiken av det politiska ekonomyrket för tankarna till den berömda repliken att "alla yrken är sammansvärjningar mot lekmännen" och i förlängningen också till The Open Conspiracy , H.G. Wells politiska stridsskrift från tiden mellan 1900-talets två världskrig.

Wells' manifest är en uppmaning till yrkesmännen och -kvinnorna att vända ut och in på sina respektive sammansvärjningar. Alla experter och specialister skulle i stället för att förskansa sig mot amatörerna sammangadda sig mot den politiska och militära Makten.

Dessvärre besjälades också Wells och hans samtida (inklusive de ryska bolsjevikerna) av den vantro på den ekonomiska vetenskapen, som nutidens ekonomister för vidare.

The germs of [...] really scientific economics exist already in the study of industrial organization and industrial psychology. As the science of industrial psychology in particular develops, we shall find all this discussion of ownership, profit, wages, finance, and accumulation, which has been treated hitherto as the primary issues of economics, falling into place under the larger enquiry of what conventions in these matters, what system of money and what conceptions of property, yield the greatest stimulus and the least friction in that world-wide system of co-operation which must constitute the general economic basis to the activities of a unified mankind.
Manifestly the supreme direction of the complex of human economic activities in such a world must centre upon a bureau of information and advice, which will take account of all the resources of the planet, estimate current needs, apportion productive activities and control distribution. The topographical and geological surveys of modern civilized communities, their government maps, their periodic issue of agricultural and industrial statistics, are the first crude and unco-ordinated beginnings of such an economic world intelligence. In the propaganda work of David Lubin, a pioneer whom mankind must not forget, and in his International Institute of Agriculture in Rome, there were the beginnings of an impartial review month by month and year by year of world production, world needs and world transport. Such a great central organization of economic science would necessarily produce direction; it would indicate what had best be done here, there, and everywhere, solve general tangles, examine, approve and initiate fresh methods and arrange the transitional process from old to new. It would not be an organization of will, imposing its will upon a reluctant or recalcitrant race; it would be a direction, just as a map is a direction.(Ur The Open Conspiration. H.G.Wells on World Revolution. Edited and with a Critical Introduction by W.Warren Wagar. Praeger 2002, s 78)

Den vetenskapligt organiserade odling som föresvävade H.G.Wells är en teknokratisk utopi. Felet med den är inte utopin som sådan, dvs Wells' världsrevolutionära och federalistiska vision, utan idén om en ekonomisk vetenskap, som vore i stånd att ersätta odlingens konst.

Vid granskningen av de olika yrkena och det begrepp som kanske bäst sammanfattar deras problematik, dvs odlingens konst, gäller det att inte inte fastna i frågan: Vad är vetenskap?

För övrigt räknar jag numera mig själv till bibliotekariernas yrkesgrupp trots att jag saknar formell utbildning på området. I den meningen är jag bara en enkel amatör och filosof (vilket inte är något yrke att tala om) men å andra sidan misstänker jag att jag är mer professionell än mången bibliotekarie vad gäller bloggar, wikir och informationssökning på internet, som utgör bibliotekets aktuella utvecklingsfas. Dessutom är jag en biblioteksaktivist, som anser att en förutsättning för yrkesutövning med självaktning hädanefter är, att man deltar i den öppna konspirationen. Så har det egentligen varit ända sedan 1945 då människosläktet trädde in i sin atomålder. Wells med sin siarbegåvning kunde lite tidigare än andra förutspå att den tiden stundade.

3.6.2009

Mikael Böök

05 June
2009

Hur skulle en europeisk vänster se ut?

En kommentar till Håkan A Bengtssons inlägg EU är vänsterns sak i Dagens Arena.

I ett kortare historiskt perspektiv, nämligen världen efter 1945, står Charles de Gaulle respektive Altiero Spinelli för 'höger' respektive 'vänster'. Den förre ville som känt främja uppkomsten av ett förbund av suveräna stater 'från Atlanten till Ural'. Den sistnämnde önskade däremot upprätta en demokratisk förbundsstat kallad Europeiska Unionen. Spinelli införde detta begrepp i och med sitt uttkast till grundfördrag år 1984.

I det litet längre historiska perspektivet, som utgår ifrån år 1914, representerar Hitler tokhögern medan Spinelli fortfarande borde kunna tjäna som symbol för en klokare vänster.

.......................................................................................................

Nytids EU-diskussion var inte så tokig men inget särskilt att minnas heller. Oge Eneh pratade för mycket om sin kampanj (som Almqvist på Klockriketeatern), Britt Lundberg var trevlig men genomborgerlig i sina politiska åsikter. Jag undrar varför Claes inte skulle vilja upplösa NATO. Erkki Tuomioja är tyvärr föga federalistisk... fast ännu värre i det avseendet är det med Annika Lapintie, som jag har gått och röstat på. Fast hon är ju bra annars.

Tack än en gång för den där länken ni skickade (vänster = att dela med sig, samarbeta) , alltså till Hazel Hendersons artikel om ekologiska ekonomer. Det finns antagligen mycket att hämta i Frederick Soddys böcker. "Litet är vackert" av Schumacher har jag sedan länge på bokhyllan och läser jag nu på nytt.

Altiero Spinellis ursprungliga vänsterfederalism ligger som sagt begravd under lager av skit som samlat sig under decennier; egentligen alltsedan Romfördragen 1957, men särskilt under den nyliberala eran efter The Single European Act 1986, som Spinelli visserligen inte var med om att utforma (han dog ju år 1986), men som hans utkast till grundfördrag (1984) ändå anses ha gett en avgörande impuls till.

Som om inte detta ideologiska dravel -- låt oss kalla det för marknadsfundamentalismen i dess europeiska tappningar -- redan vore ett tillräckligt stort problem i sig, måste vi som fortfarande försöker gå i Spinellis fotspår också tala om den materiella skiten i betydelsen avfall: atomsoporna på Somaliens stränder och och allt annat som den gängse bunten av tillväxtfanatiker och andra vettlösa förbrukare av jordens tillgångar har slitit och slängt under en nutid som ungefär motsvarar en europeisk människas livstid.

08 June
2009

En första kommentar till resultatet i eurovalen 2009

Tillägg 9.5. : En något längre utarbetad version av nedanstående preliminära analys av valresultatet, inklusive en tabell med grundfrågor ang. EU samt Claes Anderssons, Heidi Hautalas, Erkki Tuomiojas, Annika Lapinties, Britt Lundbergs, Thomas Wallgrens och undertecknads svar, ingår i bloggen "Spinelli's Footsteps" under rubriken Lessons for the Left from the European elections 2009

Socialdemokraternas röstkung Mitro Repo (med 71517 röster) är inte socialdemokrat. Liisa Jaakonsaari är socialdemokrat men knappast vänster. Bland vänsterns kandidater i eurovalet 2009 fick VFs Annika Lapintie mest röster (29010) , SDPs Kimmo Kiljunen (26837) nästmest. Men ingendera av dem blev vald. Så kan man sammanfatta den finländska vänsterns valnederlag.

Vänstern förlorade inte bara i Finland utan också i Sverige, Tyskland, Frankrike och England. Vänstern kommer att förbli en förlorare i EU så länge den inte förstår att göra Europas Union till sin egen sak med utgångspunkt i manifestet från Ventotene.

Vänstern kan och bör trots allt glädja sig åt de gröna partiernas framgång i Finland, Sverige, Danmark, Tyskland, Frankrike och Grekland. Heidi Hautalas och Satu Hassis 58 952 respektive 56 855 personliga rösteantal imponerar. För övrigt har en stor del av vänstern med åren gått över till de gröna, varpå Satu Hassi är ett gott exempel.

Den gamla vänstermannen Nils Torvalds gjorde ett strålande val (14035), kom på andra plats i Svenska folkpartiet och blev därmed suppleant för det traditionella borgerliga partietablissemangets Carl Haglund, som kammade hem 16853 röster. Lägg därtill den frisinnade ledarskribenten Björn Månssons goda valresultat (13309 röster) så framträder bilden av ett parti vars väljare snarare står lite vänster än höger om mitten.

Ett glädjeämne är också Piratpartiets häpnadsväckande resultat - röstandelen 7,1 % - i Sverige, som dummerjönsarna och fossilerna i media nu gör allt för att bortförklara. Internet är inte bara viktigt för unga tekniskt intresserade män eller för unga människor i allmänhet utan för hela mänsklighetens framtid. Det är utmärkt att en rörelse som representerar ett vaknande medvetande om internets betydelse får in åtminstone en representant, dvs Christian Engström, i Europaparlamentet.

-------------

Socialdemokratiska partiet har lidit skeppsbrott i Europa och hela världen. När de finska socialdemokraterna valde Heinäluoma och Urpilainen till sin ordförande i stället för Tuomioja missade de sina allra sista chanser. Någon räddning är inte i sikte. Socialdemokratiska partiet är på väg ut ur historien. Framtidens vänster är grön. Den har gjort upp med ekonomismen, tillväxtideologin, kärnkraften och den europeiska säkerhetspolitiska atlanticismen, dvs med de politiska doktriner som t ex Tony Blair, Göran Persson och Paavo Lipponen förkroppsligar, eller förkroppsligade. Dessa män är politiska dinosaurier. Liisa Jaakonsaari, den enda finska socialdemokrat som invaldes i europaparlamentet (med 45 335 röster) , placerar sig i samma kategori.

Det händer förstås att enskilda personer förändrar sig till det bättre. Vänstern i Europa genomgår för närvarande en historisk malmletning efter sina beständiga metaller. Processen är tidskrävande. Det kan redan vara för sent att hindra ett nytt världskrig eller andra katastrofer av samma magnitud. Så länge EU-ledarna heter Sarkozy, Berlusconi, Barroso och Fogh Rasmussen kan vad som helst hända.

Kan man lita på att de gröna inte går med på att bygga ut kärnkraften för att "minska på utsläppen"? Har klimathysterin och -hyckleriet redan fått politikerna och publiken att glömma kärnkraftverkens eget "utsläpp", dvs det radioaktiva avfallet och plutoniet?

Vid det här laget har NATO-övningen Loyal Arrow 09 tydligen kört igång i Sverige, utan att behöva störas av pinsam valdebatt. Hur förhåller sig NATO, dess oerhörda, destruktiva industriella fundament och ideologiska doktrin om överlägsenhet gällande massförintelsevapen, till vår berömda västerländska demokrati? När valde svenskarna och finnarna att låta NATO försvara sig? Borde det inte ha anordnats folkomröstningar om NATO-medlemskapet i de länder som tillträtt Atlantpakten år 1949 eller senare efter Sovjetunionens sönderfall? Ifall det hade funnits en europeisk vänster hade den åtminstone ifrågasatt NATOs fortsatta existensberättigande. Den hade inte låtit sig luras av det fagra talet om NATOs och EUs "krishantering" och det kantänka fredliga och humanitära syftet med "snabbinsatsstyrkorna" inklusive NATO Response Force, som Loyal Arrow 09 avser att testa. Vänstern borde ha gjort väljarna uppmärksamma på de verkliga och potentiella "utsläppen" från hela denna blomstrande parasitiska produktion, som EADS, BAE, Dassault, Lockheed, Boeing och andra liknande affärsföretag fortsätter att bedriva trots (eller kanske just på grund av?) den pågående finans- och ekonomikrisen. En vänster som verkligen vill åt slöseriet med jordens tillgångar och människosläktets skadliga inverkan på miljön och klimatet (?) borde väl börja med att ta upp kampen mot det militärindustriella komplexet?

Valdeltagandet i hela EU stannade på 42,85 %, vilket är ca 3% mindre än i valet 2004. Hur ska denna siffra tolkas? Åtminstone är den inget säkert tecken på att intresset för EU allmänt taget håller på att minska. Jag tror inte jag är ensam om att notera en ökning snarare än en minskning av EU-intresset bland den del av väljarkåren som också annars aktivt intresserar sig för de gemensamma angelägenheterna. Hur det än förhåller sig med den saken bör vänstern nu öka sitt engagemang i de grundläggande frågorna om EU. Det gäller.att gå tillbaka till eurofederalismens rötter och att återfinna det ursprungliga vänsterprojektet. Låt även i fortsättningen Romfördragen (1957) och Europeiska enhetsakten (1986) symbolisera kapitalets EU. Vänsterns EU började däremot redan med Ventotenemanifestet (1941) och fortsatte md Förslag till avtal om grundandet av Europeiska Unionen (1984). Jag avslutar denna preliminära analys med några kommentarer till en tablå, som avser att främja diskussionen om EU bland medborgarna:

Klicka HÄR för en större version av tabellen i nytt fönster.

Kommentarer till tabellen i EU-valets efterdyningar: Vi måste våga ta itu med de sjukdomar som jag tror att Thomas Wallgren syftar på med uttrycket "kulturella problem". Men EU är patienten, inte symptomet. Varken Finland eller något annat medlemsland bör utträda ur EU, som utgör början till ett nytt politiskt världssystem vars delstater inte längre besitter -- eller snarare: tror sig besitta -- absolut suveränitet. Att upplösa EU vore reaktionärt. Det skulle innebära en tillbakagång till nationalismernas och krigens Europa. Det är inte EU utan européernas obeslutsamhet beträffande EU som hotar demokratin i Europa. Låt oss besluta oss för att bygga en demokratisk förbundsstat och vi kommer att få en sådan. Lissabonfördraget är ett symptom på underliggande politiska problem, såsom problemet med demokratiunderskottet i det nuvarande EU. Lissabonfördragets funktion består i att skyla över det faktum, att EU fortfarande saknar den grundlag som en förbundsstat nödvändigtvis behöver för sin legitimitet (jfr USA, Indien m fl förbundsstater). Dessutom binder Lissabonfördraget uttryckligen EU till NATO, vilket är rättsvidrigt. Militärallianser må inte ingås i grundlagen. Irländarnas Nej i folkomröstningen om Lissabonfördraget borde respekteras, dvs fördraget förtjänar att skrotas. Lissabonfördraget blir f ö inte heller bättre av att irländarna eventuellt godkänner det i en andra folkomröstning. Kärnan i EUs Lissabonstrategi är att staterna bör skötas såsom affärsföretag. Så vill man upphöja konkurrens och rivalitet till beteendenorm, inte bara i företagsvärlden utan också i de mellanstatliga förbindelserna. EU ska bli störst och ta hem största vinsten! Hur skulle en europeisk vänster kunna godkänna denna urborgerliga, kapitalistiska ideologi? Som redan Karl Marx konstaterade: för kapitalet är ackumulationen vad Moses och profeterna var för de gamla judarna. Vänstern i Europa måste äntligen göra upp med dogmen om ekonomisk tillväxt, inklusive resterna av den borgerliga myten om "människans herravälde över naturen", som återfinns hos socialismens och federalismens klassiska tänkare. Hoppas de Grönas Heidi Hautala vill förklara varför EU:s tillväxtpolitik (jfr Lissabonstrategin) inte bör klassas som ett av världens största miljöproblem. Hoppas Claes Andersson (Vf) vill förklara varför NATO inte borde upplösas. Endast två av de som svarat på frågorna i tabellen anser att (förbundsstaten) EU behöver en egen armé för sitt territoriella försvar; en av dem svarar dessutom bara med ett försiktigt NJA. Tycker de övriga faktiskt att förbundsstaten EU borde klara sig helt utan en militär försvarsorganisation? Europeiska snabbinsatsstyrkor? Under 1990-talet och 2000-talets första decennium har imperialismen åter tagits till heder av vissa ledande statsmän i USA och i Europas gamla kolonialmakter såsom herr Robert Cooper, generaldirektören för EUs yttre förbindelser. Vad är NATOs och EUs "snabbinsatsstyror" annat än det militära uttrycket för ett beklagliga återfall i myten om västerlandets moraliska överlägsenhet och självpåtagna plikt att utveckla, uppfostra och vid behov bestraffa den övriga världen (I den heliga kapitalistiska frihandelns och ekonomiska tillväxtens namn, amen.) Europeisk nukleär nedrustning. Ja, den första och kanske allra viktigaste uppgiften som en framtida europeisk vänster står inför är att återuppväcka END (European Nuclear Disarmament), det breda folkliga motståndet mot kärnvapenupprustningen som förekom på 1980-talet. EUs identitet som ett ett fredsprojekt, överhuvudtaget möjligheten av ett nytt, fredligt och icke-imperialistiskt Europa, beror på huruvida européerna ensidigt avskaffar de franska och engelska massförintelsemissilerna och stridsspetsarna (Obs! Fn låter ju både Storbritanniens och Frankrikes regeringar tvärtom tillverka nya nationella kärnvapen!) och ser till att alla amerikanska kärnvapen dras bort från EU. Nära sammanhängande med kärnvapenutvecklingen och lika ödesdiger som den är kärnkraftens sk renässans. Varje nytt kärnkraftverk är ett fasansfullt misstag som till varje pris måste förhindras. Avvecklingen av de existerande kärnkraftverken kommer att vara en mycket lång och komplicerad historia. Men här ges det sannolikt inget val. -- Det är glädjande att alla tillfrågade (i tabellen) är för en avveckling av kärnkraften i stället för dess vidare utbyggnad, som energisektorns dominerande storföretag och deras handgångna män i regeringarna fortfarande tycks gå omkring och hoppas på. Att EU bör få ett eget statligt postväsen för brev- och paketförsändelser är, skulle man tycka,en åsikt som åtminstone vänstermänniskor och fackföreningsrörelsen-- inte minst postfacken i de olika länderna -- borde kunna omfatta. Är vi inte för offentliga tjänster? Vilka är de nationella särdrag som kantänka står i vägden för ett europeiskt postverk? Ja, egentligen borde målet vara ett världsomspännande, globalt postverk. "Det förefaller mig som om den långa kamp som föregått denna storartade institution skulle kasta ett visst ljus på det sociala framåtskridandet överhuvud; och den väg som postväsendet har vandrat kan ännu visa sig bli vår väg mot en fridfull, enad värld", skrev Laurin Zilliacus i boken "Det gula hornet. Glimtar ur postens oroliga historia" (1957). Ett halvsekel senare avskaffades, eller hellre, bortrövandes Posten och ombildades till "logistikföretaget Itella" - med vår institutionaliserade "vänsters" goda minne. EU-kommissionens marknadsfundamentalistiska postdirektiv godkändes också utan synliga eller hörbara protester.Varifrån kommer namnet Itella, förresten? Kanske från landet Volapük? Snart får vi kanske också se Mitro Repo & Co välsigna kapitalisternas övertagande av biblioteken. Google Inc. har ju redan kommit en god bit på den vägen.

13 June
2009

Friheten att välja annorlunda (Vapaus valita toisin)

Medan vänstervänner och och -bekanta förbereder sig för dagens stora sammankomst i huvudstadens Kulturhus inriktar jag mig på att fira en stilla lördag ute på landet. Vänstersamlingen heter Friheten att välja annorlunda (Vapaus valita toisin). Så vill jag också kalla mitt lördagsfirande.

"Det gäller att välja det minst onda i denna världsomfattande ekonomiska kris", meddelar chefredaktör Hannu Olkinuora på Hufvudstadsbladets paradsida angående de förestående permitteringarna av tidningspersonalen.

 

På 1970-talet lade jag "Litet är vackert" (Small is Beautiful) ifrån mig. Nu tackar och tar jag bokens innehåll till mig.

 

Inget välstånd skulle kunna rättfärdiga att man hopar stora kvantiteter höggradigt giftiga ämnen som det inte finns någon metod att göra "säkra" och som förblir en oberäknelig fara för hela skapelsen under historiska eller till och med geologiska tidrymder. Att göra något sådant är en förbrytelse mot livet självt, en förbrytelse som är oändligt mycket allvarligare än något brott som någonsin har förövats av människan. Tanken att en civilisation skulle kunna bygga på en sådan förbrytelse är en etisk, andlig och metafysisk vanskaplighet. Den innebär att man skulle sköta människans ekonomiska affärer som om människan inte betydde någonting." -- E.F.Schumacher

 

Under 1900-talet förra hälft vallfärdade ett antal västerlänningar till Indien för att träffa och samarbeta med M.K. Gandhi. Senare skulle Satish Kumar (f 1936) resa i motsatt väderstreck. På 1960-talet utvandrade han med andra ord från Indien till Västerlandet. At the age of 26, he was one of two peace campaigners who walked 8,000 miles from Delhi to Washington by way of London in support of nuclear disarmament.. Det var då Bertrand Russell m fl bildade De hundras kommitté (Committee of 100) och David Papworth m fl grundade tidskriften Resurgence, vars politiska linje Schumacher, en av medlemmarna i redaktionsrådet, sammanfattade i sitt berömda slagord. Satish Kumar är tidskriftens redaktör. Vem väljer mahatman?

Attac - förening för skatt på valutatransaktioner Ställda inför "denna världsomfattande ekonomiska kris" ser sig också statsråden tvungna att införa tobinskatt. Men för dem handlar det bara om en kringgående manöver i syfte att lura medborgarna, inklusive statsråden själva. Regeringar är benägna att sticka huvudet i busken.

Attac däremot grundades ju för att vara medborgarna till hjälp. Därför bör Attac gå till roten med problemet, som diktaren beskriver:

[... ]andra skiljer för guld och ängar
Och skiljer ända till hundradel
Men skiljetecknet som heter pengar
Är alltid interpunkteringsfel
- Nils Ferlin

Vidare lördagsläsning The Role of Money av Frederick Soddy (klicka på innehållsförteckningen):

.

14 June
2009

För EU

En liten invändning mot Jonas Sjöstedts analys (NyTid 24/2009) av vänsterns nederlag i Europavalet:

"Orsaken är sannolikt att den tidigare röstmagneten och fräne EU-kritikern Esko Seppänen inte längre kandiderade. Med nästan bara EU-positiva kandidater kunde inte partiet mobilisera sin mer EU-kritiska väljarbas. I stället blev ett EU-kritiskt högerparti, liksom de gröna, vinnare i valet" (Sjöstedt).

Bland VFs kandidater fanns såvitt jag kan bedöma inte en enda verkligt EU-positiv kandidat. Annika Lapintie (som jag själv röstade på p g a hennes övriga politik) är, beklagligt nog, inte för EU.

Det var vänsterfiguren Altiero Spinelli (1907-1986) som lancerade begreppet Europeiska Unionen i och med sitt utkast till fördrag om dess grundande (1984), fast idén om en demokratisk europeisk stat uppstod redan vid tiden för Hitler-Tysklands angrepp på Sovjetryssland (Ventotenemanifestet, 1941). Det är länge sedan tanken om en europeisk förbundsstat flög över Alperna men till oss i Norden tycks den fortfarande inte ha hunnit. Per Wirtén och Anders Ehnmark skriver (upp)lysande om ämnet i antologin "Vänster för Europa" (red. Håkan A. Bengtsson, 2006).

Vänstern förlorade allmänt taget i hela Europa. Tänk om nederlaget först och främst beror på att vänsterns definitioner av att vara av "för" och "emot" EU är alltför ytliga historiskt och teoretiskt?

Några har också klagat på bristande intresse för EU-frågor och lågt valdeltagande.

Valskolket i EU-valen kommer antagligen att fortsätta ända tills det framträder ett proeuropeiskt parti, som är fast beslutet att eliminera det transatlantiska militärindustriella komplexet (hördes någon kandidat uttala detta gamla eisenhowerska varningsord i valdebatten?) Det partiet kan vad jag begriper bara vara ett vänsterparti.

PS. Samma på franska: Le taux d'abstention restera élevé jusqu'à l'émergence d'un parti spinellien qui est déterminé à abolir
le complexe militaro-industriel transatlantique.

16 June
2009

Mindre och vackrare

Maldiverna håller på att översköljas. Öbefolkningens president Mohamed Nasheed befinner sig för närvarande i Sverige. Nisha Beshara, chefredaktören för Dagens Arena, kommenterar:

Han har förstått hur allt hänger ihop: fattigdom, mänskliga rättigheter, flyktingar, klimatförändringar. Kanske är det därför han får årets pris till Anna Lindhs minne. Han är Maldivernas svar på Nelson Mandela: Har suttit fängslad för sin kamp för demokrati, men lyckades mobilisera gräsrötterna och vinna presidentmakten i landets första demokratiska val.
[...]
Enligt Mohamed Nasheed borde Kyotoprotokollet handla om vad man kan göra, i stället för vad man inte kan göra. Han talar om mildring och anpassning. Klimatförändringarna måste mildras. Och vi måste anpassa oss till effekterna av dem. Det kan bara göras med demokrati, där människor får vara med och forma sina liv, där de är fria och har välstånd. "Please stop assisting dictators", vädjade Nasheed på en presskonferens i Stockholm i går. Han sätter fingret på något centralt: Rätten att existera är basal. Och det är bara när människor har mat på bordet och sociala och politiska rättigheter tillgodosedda, som de kan kämpa för de avgörande framtidsfrågorna.

Visst är rätten att existera basal. Men vi som får existera, förhäver vi oss, ifall vi inbillar oss, att det är vi som styr klimatet? Har molnforskarna faktiskt kommit så långt? Och om klimatförändringar beror på solfläckar - ska vi då också tro att vi kan kontrollera solen?

Enligt skeptikerna bland naturvetarna och molnforskarna är det fortfarande inte bevisat, att människosläktet på något avgörande sätt har påverkat klimatet på jorden. Framför allt är det långtifrån klarlagt hur människan påverkar klimatet. Jag vill i alla fall gärna hålla med om försiktighetsprincipen. Tycker definitivt också, att vi ska bekymra oss om öbornas öden.

Men det råder en officiell klimathysteri som kanske ytterst bottnar i vad de gamla grekerna kallade för hybris. Det håller också på att uppstå ett klimatindustriellt komplex, som redan på ett avgörande sätt påverkar förberedelserna av Köpenhamnskonferensen. Och Anders Fogh Rasmussen, danskarnas motsvarighet till Mohamed Nasheed, har valts till NATOs generalsekreterare.

Uppe i Lapistan avslutas just nu NATO-övningen Loyal Arrow 09. Den är kort sagt ett ofog som vi som existerar skulle protestera vilt emot ifall vi hade någon heder i kroppen. Organisationen "Ofog" försöker faktiskt göra det. Hurra för Ofog!

22 June
2009

Freden - en generationsfråga?

"För min generation - jag är född 1961 - är det säkerheten, inte freden som är den stora utmaningen, sade han. "

Ovanstående torde ha yttrats av statssekreterare Dan Eliasson (Sverige) på ett seminarium i regi av Svenska institutet för Europapolitiska studier i augusti 2005. Det återges av journalisten Kerstin Vinterhed i hennes bok om EU:s fäder och Europas identitet. Tanken är tydligen att EU-samarbetet främjar säkerheten, eftersom "människohandeln, smugglingen av narkotika och terrorismen måste bekämpas gemensamt" ( jfr Vinterhed: Europa, det är jag, s 41).

"Åttiotalets rädsla för kärnvapenkrig känns avlägsen i dag även om den delvis ersatts av andra hot, som miljökatastrofer. Men som litterär katalysator var atombomben mycket användbar. Henrik Tikkanens avslutande adressbok, Henriksgatan , präglas av en stark kalla-kriget-känsla som är helt och hållet besläktad med ångesten i bioaktuella seriehjälteäventyret Watchmen."

Så inledde Hufvudstadsbladets kulturchef Philip Teir (Finland) sitt kåseri om "självhatarlitteratur" den 26 april i år. Tanken förefaller vara att kärnvapenupprustningen på sin tid gav upphov till en tillfällig ångest som vissa författare lyckades utnyttja för sina litterära syften.

Dessa citat är förstås lösryckta ur sina sammanhang, vilket inte gör dem rättvisa. Citaten borde antagligen inte heller buntas ihop. Dessutom är Philip Teir född 1980 och tillhör naturligtvis en helt annan generation än Dan Eliasson.

Men är atomåldern överhuvudtaget en generationsfråga?

På våren år 1980 publicerade den brittiska historikern E.P.Thompson m fl END-manifestet för europeisk nukleär nedrustning, vilket tillsammans med kvinnornas fredsmarsch till Paris (1981) öppnade fältet för en ny generation av kärnvapenmotståndare.

1961, året då Dan Eliasson föddes, var också ett märkesår i fredsrörelsens historia. Den berömda filosofen Bertrand Russell gav fart under vingarna åt "De hundras kommitté" (The Committee of 100), som grundats året innan. På Hiroshimadagen 6 augusti hindrade polisen Russell från att tala till punkt vid Trafalgar Square. Därefter arresterades Russell och fick avtjäna ett veckolångt i fängelsestraff för uppvigling till civil olydnad.

Frågan är enbart retorisk. Freden är ingen generationsfråga. Efter år 1945 tillhör alla samma atomåldersgeneration.

Tillägg, apropå att bunta ihop:

"Genom Euroatom satsar man alltjämt på utbyggnad av kärnkraften eller tag bara en sådan sak som att tillåta vattenskotrar" (Vinterhed, op cit, s 40)

Snälla, vad som helst bara vi slipper Euroatomen!

30 June
2009

Kan man lita på....

Kan man lita på det auktoritära, ickedemokratiska Ryssland? Nej, var den samstämmiga uppfattningen mellan förre försvarsministern Björn von Sydow (S) och Rysslandskännaren Kristian Gerner på ett seminarium i Almedalen i Visby i går. Har de rätt, och det ser inte bättre ut, måste den svenska regeringen säga nej till Nord Stream, den ryska gasledningen som ska gå från Finska Viken ner genom Östersjön. -- Björn Elmbrant i Dagens arena.

Men kan man lita på Frankrike och England? För att inte tala om Tyskland?

Om man inte kan lita på Ryssland, vilket jag finner riktigt, så borde man - i detta fall Sverige - väl se till att bygga ett försvar mot Ryssland för den händelse att Ryssland skulle vilja "inkorporera" en liksom det under vissa perioder har gjort med de baltiska staterna och Finland? Men hur skulle detta försvar se ut? Enligt de rykten som når oss på andra sidan Östersjön håller Sverige på att avskaffa värnplikten för att ersätta den med legosoldater under NATOs kommando. Den nyligen hållna militärövningen Loyal Arrow 09 må illustrera det aktuella militärpolitiska skeendet.

Jaha, ni svenska vänstersocialdemokrater vill alltså sätta er tillit till NATO. Men kan man verkligen lita på NATO? Vad litar man i så fall på?

Jo, då litar man på NATOs och särskilt USAs stora kärnvapenmakt, varav en del som bekant är utplacerad i en del europeiska länder. T ex i Holland.

Man litar förstås också på den såta kumpanerna Frankrike och England, för att inte tala om vännen Tyskland, som vid sidan av Ryssland torde var den som främst är intresserad av Nordstreams gasledning.

Jag skulle vilja ställa en stillsam fråga: kan vi lita på Frankrike, Tyskland och England? Vad Frankrike och Tyskland beträffar så bör vi minnas kol- och stålunionen. Den gör det väl lite osannolikare än tidigare att någotdera av de båda grannländerna skulle ta sig för att inkorporera det andra, varigenom risken för ett världskrig med alla dess obehagliga konsekvenser (eventuellt också för svenskarna) onekligen skulle öka betydligt.

Men tänk om Frankrike, eller Storbritannien, i något skede får för sig att återupprätta sina imperier och bygga ut sina nationella kärnvapenstyrkor? Båda länderna håller faktiskt, utan att i alltför hög grad behöva bekymra sig om vare sig fredsrörelser eller socialdemokrater, på att bygga nya missiler och stridsspetsar. Vad är det egntligen som gör att "vi", vem "vi" nu är, tycker oss kunna lita på Frankrike och England men inte på Ryssland? Jaså demokrati? Tycker "vi" att Sarkozy handlar demokratiskt när han säljer kärnkraftverk till MÖ, atomubåtar till Brasilien och köper nya nukleära missiler av det europeiska rymdbolaget EADS?

För övrigt: kanske det finns anledning att tillämpa EU-fädernas resonemang ang. kolet och stålet på den den tilltänkta gasledningen? Med andra ord: är Nordstream-lobbarna, däribland Finlands fd statsminister Paavo Lipponen (sd), kanske i färd med att göra en bestående insats för freden mellan Ryssland och Västeuropa genom att binda dem vid varandra i ett evigt ekonomiskt beroende? Detta är förvisso något av en tanke och det skulle inte förvåna mig om samma tanke föresvävade även herrar Schröder, Putin och Lipponen.

Men nej, så fick man antagligen inte säga, ty Schröder och Lipponen, dem kan man trots allt lita på, men Putin! Putin väntar bara på att få stöta dolken i bröstet på "oss". Eller hur?

För att nu föra jämförelsen lite vidare: vad är meningen att ryssarna ska få i stället för gasen? Jo, det har vi väl redan sett en hel del prov på på den svällande handelsvägen österut från Hangö på Finlands sydspets.

På avsnittet Helsingfors-Borgå har jag vissa dagar räknat upp till tio eller tjugo väldiga långtradare som är lastade med blänkande nya person- och paketbilar (ofta av typen "sport utility vehicle"). Så att nog är det väl närmast industri- och konsumtionsvaror till den växande ryska medelklassen, som tänks fortsätta att röra sig i andra riktningen?

Ur miljösynpunkt är Nordstream-gubbarnas projekt faktiskt oförsvarligt, det måste medges. Men väl ändå inte p g a gasledningen som sådan, utan helt enkelt för att denna bara är ytterligare ett nummer i den serie av grandiosa industrisamhälleprojekt, som redan E.F. Schumacher ifrågasatte i sin berömda skrift (Litet är vackert, 1973?).

Kan man lita på Schumacher? Ja, det kan man väl faktiskt. I någon mån.

PS Ovanstående skrevs alltså som en reaktion på Björn Elmbrants inlägg "Nej till NordStream" i Dagens Arena. Scripsi et levavi animam meam. Förutom Paavo Lipponen, kärnkraftslobbaren och NordStream-konsulten, förtjänar också Joschka Fischer ett omnämnade. Kan man lita på Die Grünen? På gamla dar har nämligen även deras gamla spjutspets övergått till konsultyrket.

Gerhard Schröder (S) hade knappt hunnit avgå som tysk regeringschef innan den dåvarande ryske presidenten Vladimir Putin lockade med ett uppdrag som definitivt skulle trygga den avgångne kanslerns ålderdom – Schröder blev styrelseordförande i Nord Stream, konsortiet som ska bygga en gasledning under Östersjön.
Nord Stream ägs av den statliga ryska energijätten Gazprom tillsammans med den tyska energikoncernen Eon.
Nu har Joschka Fischer fått ett liknande uppdrag som sin forne regeringschef. Fischer var tidigare ledare för det tyska miljöpartiet och utrikesminister i Schröders röd-gröna regering. Han ska nu bli konsult för Nabucco-konsortiet som planerar för en 330 mil lång gasledning från östra Turkiet till Österrike.
Delägare är bland andra den österrikiska energikoncernen OMV och tyska RWE, Eons värste konkurrent." - Dagens Nyheter 27.6.2009