Mikas blogg

05 August
2009

Berätta för alla vad du läser med Twitter men låt inte Google berätta det åt regeringen

Det handlar fortfarande om kontroll. Och partiledningen bedömer i dag att ibland är det öppenhet som är det smidigaste sättet att behålla kontrollen, att anfall är bästa försvar. Det gäller särskilt i lägen när informationen ändå kommer ut förr eller senare. Som Folkets Dagblad konstaterade i en ledar­artikel häromdagen (25 juni): ”Med internet är det som om varenda medborgare har en mikrofon.” - Göran Leijonhufvud i DN 16 juli 2009

Med internet är det som om varenda medborgare kan hålla publiken informerad om vad han läser.

 

Med internet är det som om staten kan hålla sig informerad om vad varenda medborgare läser.

 

En publik kan knappast hemlighålla någonting för en regering men en regering kan hemlighålla mycket för en publik.

 

Regeringen består av individer med begränsad kunskap. Bland publiken finns de som vet bättre än regeringen.

 

Finansiella transaktioner dokumenteras sorgfälligt i databaser, som medborgarna inte har någon insyn i. Det är bara vissa stater som har tillgång till all denna information.

 

Berätta åt alla vad du läser med Twitter men låt inte Google berätta det åt en viss regering.

 

Vem beslöt vad man visste? Vem visste vad man beslöt?

 

06 August
2009

Var ska vi börja?

Hiroshimalyktor i Lovisa 6.8.2009 Foto: Mika

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kära åhörare,

jag ska börja med en liten beskrivning av läget. Därefter ska jag säga vad jag tycker att du och jag kan och bör göra för att förbättra läget.

För några dagar sedan utkom det så kallade Millenniumprojektets nya rapport om den närmaste framtiden. Bakom rapporten står Rockefellers stiftelse, UNESCO, Världsbanken och USAs armé. Rapporten är mycket omfattande; jag har bara hunnit ta del av sammanfattningen och några tidningsreferat. Enligt rubriken i brittiska "The Independent" kommer klimatförändringen att leda till att hela civilisationen kollapsar. Varken mer eller mindre än Västerlandets Undergång anses alltså vara nära förestående. Jag citerar ur rapportens sammanfattning: "Hälften av världen kan komma att drabbas av våld och oroligheter på grund av utbredd arbetslöshet kombinerad med brist på vatten, livsmedel och energi och de sammantagna effekterna av klimatförändringen" (citatet slut) Man undrar vad som i så fall ska hända med den andra hälften av världen. Hur det än förhåller sig med det anser rapportens författare att kriserna, och särskilt då klimatkrisen, också skulle kunna (jag citerar igen) "hjälpa mänskligheten att gå vidare från sin ofta så själviska och självcentrerade ungdomstid till ett mera globalt ansvarigt vuxenstadium" (citatet slut).

Hur då, undrar jag.

På slutet av sin artikel om rapportens publicering återger "The Independent" förslag till (citat) "stora övergångar", - GREAT TRANSITIONS - som skulle "hjälpa både världsekonomin och dess naturliga miljö", FÖR DET FÖRSTA "att så mycket som möjligt gå över från sötvattensjordbruk till saltvattensjordbruk"; FÖR DET ANDRA "att producera hälsosammare kött utan att behöva föda upp djur"; OCH FÖR DET TREDJE att ersätta bensindrivna bilar med elektriska bilar" (citatet slut; det var Jerome Glenn, Millenniumprojektets direktör som stod för dessa förslag.)

Jaha, svaret är teknologi. Men vad var frågan?

Frågan lyder VAD KAN DU OCH JAG GÖRA? VAD KAN VI GÖRA? OCH FRAMFÖR ALLT, VAR SKA VI BÖRJA?

(sjunges)
Nu ska jag säga det så att du minns

svarta döden är det, som därinne finns

svarta döden ska vaktas varenda sekund

annars kommer han ut, så klumsig och rund.

(sjungandet slut; för de här orden stod Lars Huldén; melodin var av Kaj Chydenius)

VI SKA BÖRJA MED ATT RUSTA NED KÄRNVAPNEN, MASSFÖRINTELSEVAPNEN.

Men hur?

Jo, vi ska gräva där vi står. Vi ska sätta igång här, där vi är. Och var hittar vi de närmaste atombomberna? Dem hittar vi i EU, och EU, det är ju vi. Vi, européerna, medborgarna i Europeiska Unionen. Vi med våra egna atombomber. De gamla imperierna Frankrike och England med sina nya M51- och Tridentmissiler. De europeiska NATO-länderna med sina amerikanska atombomber. Och alla vi andra som alltid tycks tro att någon annan måste börja - men aldrig, att det är vi själva och ingen annan som måste börja. Vi, som kan och bör vara förändringen.





Källor:

Mikael Böök - Jaakko Ellisaari - Laura Lodenius: Ydinaseet eurooppalaisessa politiikassa. Suomen Rauhanliitto - YK-yhdistys 2009.

Millenniumprojektet:

2009 State of the Future by Jerome C. Glenn, Theodore J. Gordon, and Elizabeth Florescu. http://www.millennium-project.org/millennium/sof2009.html

The planet's future: Climate change 'will cause civilisation to collapse' Authoritative new study sets out a grim vision of shortages and violence – but amid all the gloom, there is some hope too. By Jonathan Owen, The Independent 12 July 2009
http://www.independent.co.uk/environment/climate-change/the-planets-future-climate-change-will-cause-civilisation-to-collapse-1742759.html

08 August
2009

Var ska vi börja? Forts. av ämnet

Frågan Var ska vi börja? är förstås mångtydig. I talet, som jag höll i Lovisa på Hiroshimadagens kväll, förutsätter jag att vi redan är beredda att skrida till åtgärder mot den pågående upprustningen med massförintelsevapen.

Men detta blir vi naturligvis först när vi organiserar oss till en nyutgåva av 1980-talets European Nuclear Disarmament(END)-rörelse.

En något annorlunda synvinkel öppar frågan Var ska vi börja? då den ställs till den enskilda individen. Skillnaden är trots allt inte så stor ty, som Charles Baudelaire utropade,

Ah, Seigneur! donnez-moi la force et le courage

De contempler mon coeur et mon corps sans dégoût!

Det handlar om modet, och om motsatsen, fegheten.

Atombomberna är de fegas vapen. Fegisarna heter USA / Obama; Ryssland / Putin; Storbritannien /Brown; Frankrike / Sarkozy; Kina / Hu; Israel / Netanyahu; Indien / Singh; Pakistan / Zardari; Nordkorea / Kim.

Interkulturell kommunikation är inte omöjlig. I en uppsats om religionernas smältdegel berättar Nina Michael om kommunikationen mellan de vita Amerikanarna och Lakotakvinnan Mary Crow Dog. Exemplet är inte speciellt hoppingivande men desto mer tankeväckande.

En läsare tackar för talet, som hon fått per epost, och tillägger: "Vi har också uppmärksammat Hiroshima med ljuslyktor, tal och musik. Ca 150 personer deltog. Enligt Maj-Britt Theorin borde vi sätta press på regering och riksdag inför översynen av ickespridningsfördraget 2010. Vi borde fråga regeringen vad de kommer att göra konkret för att se till att de kärnvapenbärande länderna följer nedrustningsplanen, vem den finska regeringen kommer att samarbeta med för att detta skall fullföljas etc. Och vi måste börja NU. Allt gott, Carina.


Jag gillar också Svalorna. Men jag håller inte med Maj-Britt Theorin, fast jag uppskattar hennes insatser. Ickespridningsavtalet hjälper föga. Utom ifall kärnvapenmakterna skulle få för sig att följa sitt eget avtal, ickespridingsavtalet, och rusta ner sina kärnvapen. Då kunde det hjälpa.

09 August
2009

Nagasakidagen

I förrgår -- för 64 år sedan -- inledde Albert Camus sin ledare om Hiroshima i "Combat" med satsen: Le monde est ce qu'il est, c'est-à-dire peu de chose' Världen är vad den är, det vill säga inte särskilt mycket. Nagasaki skulle visa hur mycket vi bryr oss om oss och vår värld.

Om man googlar med sökordet 'Hiroshimadagen' kan man få ungefär 6130 resultat. Om man däremot googlar med sökordet 'Nagasakidagen' så blir det bara 66 träffar. Två storleksordningar mindre.

En av de 66 träffarna härrör från den tuffe bloggaren Förbannad pacifist, som på söndagen den 8 augusti år 2005 kastade en ros "....till Stockholms Fredsförening som på tisdag den 9 augusti (Nagasakidagen) har en manifestation på Odenplan kl 14-16. Där viker de papperstranor och hänger upp dem mellan två träd... symbolen för den i bokstavlig bemärkelse livsviktiga kampen mot kärnvapen" .

Det finns eller fanns trots allt ett antal människor, som vill komma ihåg atombombningen av Nagasaki på Nagasakidagen. Det är ett smärtsamt minne, som påminner om det grymma experimenterandet, utprovningen av två tekniskt olika atombomber, först uranbomben på Hiroshimaborna och sedan plutoniumbomben på Nagasakiborna.

Det talas om att högtidlighålla vissa dagar, såsom t ex Hiroshimadagen. Och visst kunde lyktorna när mörkret föll och fullmånen steg över Lovisaviken på kvällen efter Hiroshimadagen vara lika stämningsfulla som ljusen i fönstren på Finlands självständighetsdag, fast viktigare.

Men bara ifall vi håller Hiroshima och Nagasaki i minnet också till vardags kommer vi att nå målet, som Obama nyligen pratade om, alltså avskaffandet av kärnvapnen.* (Se fotnot.)

En orsak till glömskan är att vi inte vill känna oss skyldiga. Skyldiga, inte till Hiroshima och Nagasaki -- undertecknad, till exempel, föddes först drygt två år efter atombombningarna -- men till att den nukleära upprustningen fortsätter.

Varför har vi inte stoppat galenskapen? Varför har vi -- i likhet med Carla Bruni när hon valde sin man ('je veux avoir un homme qui a le pouvoir nucléaire') -- gått till valurnorna för att välja mannen, som har den nukleära makten?

Nina Michaels kommenterar mitt tal från München 09.08.2009:

"Att klimatförändringen kommer att ta kål på civilisationen är en populär tanke som företräds av ett förvånansvärt stort antal människor. I ett telefonsamtal med samen, dr h.c. Pekka Aikio, var vi överens om att denna tankegång accepteras eftersom människan lättare kan identifiera sig med hot som kommer utifrån. Kommer hotet däremot från människan själv (till exempel från sättet att leva på) vill hon inte så gärna befatta sig med det. Aikio sade att det alltid har funnits klimatförändringar och att de därför inte är någonting nytt. Det finns andra faktorer som är hotfulla som till exempel att Golfströmmen kan ändra riktning.

Hans Wielens säger i sin bok Pengar & spiritualitet. Kan den materiella världens kris övervinnas? att det är den materiellt och individuellt inställda nutidsmänniskan som är det verkliga hotet för hennes överlevnad. Samernas kollektiva inställning, vi-gruppen, kolliderar med den västliga världens (i detta fall finnarnas) individuella syn, jag i centrum, vilket leder till kulturkrockar. Det är uppenbart att det finns stora skillnader i mentalitet och världsåskådning mellan de två kulturerna. Wielens säger: "Om dessa två olika syner verkligen kan mötas så att växelverkan äger rum kan man ha hopp om att en ny och intressant utveckling kommer igång."

Han anser att denna handlar om att integrera de olika synsätten och inte att skilja dem från varandra. USA:s mest kända filosof Ken Wilber talar om den integrala människan som hopp för en bättre värld."

Så klart blir vi inte heller några änglar om vi mot förmodan äntligen lyckas bli lite mer integrala och avskaffar våra nukes. Men nog kunde det kännas bättre. Livet vore lite mera värt att leva! Det kommer antagligen alla förr eller senare att märka.

___________

Fotnot:

* Jag syftar på pres. Obamas tal i Prag i april tidigare i år. (http://www.huffingtonpost.com/2009/04/05/obama-prague-speech-on-nu_n_183219.html). Ledarna för de stater som deltar i Förenta Nationernas säkerhetsråd ska på Obamas begäran mötas 24 september för att diskutera nukleära frågor. Enligt den japanska tidningen Asahi Shimbun ska diskussionerna bl a handla om avtal mot första slag med kärnvapen. Japans regering anser emellertid, att USA med tanke på hotet från Nordkorea borde hålla fast vid förstaslagsoptionen. Fast ledaren i Asahi Shimbun påpekar i detta sammhang: 'the credibility of Japan's nonnuclear diplomacy would be badly damaged if Tokyo emphasizes the importance of nuclear deterrence too much and obstructs Obama's efforts to reduce the role of nuclear weapons and promote nuclear disarmament. Even if it wants to keep nuclear deterrence intact for the time being, och tillägger att 'en god idé', som också borde diskuteras, är 'en kärnvapenfri zon i nordöstra Asien'. (http://www.asahi.com/english/Herald-asahi/TKY200908070047.html). För oss EU-medborgare skulle det gälla att se till att EU (som visserligen inte är medlem av FNs säkerhetsråd) och särskilt då EU:s medlemsstater Frankrike, Storbritannien och Österrike (vilka är medlemmar i säkerhetsrådet; samt säkerhetsrådsmedlemmen Kroatien, som ansökt om EU-medlemskap) driver frågan om en europeisk kärnvapenfri zon . Detta förutsätter att våra egna kärnvapenstater, alltså Storbritannien och Frankrike, förbinder sig att ensidigt avskaffa sina nukleära vapenarsenaler, att USA drar tillbaka sina sista kärnvapen från Europa och att de kvarvarande kärnvapenstaterna genom ett internationellt avtal om den europeiska kärnvapenfria zonen förbinder sig att inte angripa EU-länderna med kärnvapen. -- Det är väl just sådana internationella avtal som ska diskuteras 24 september, men sannolikheten för att en europeisk kärnvapenfri zon kommer upp på agendan då verkar inte stor. Det skulle nämligen förutsätta en ändring av NATO:s nukleära strategi.
Men inte ett enda av NATOs 28 medlemsländer har krävt att NATOs strategi ska ändras. Detta bekräftades av NATOs talesman James Appathurai, som den 29 juli besvarade en fråga angående den belgiska senatorn Philippe Maheux' lagförslag. Enligt lagförslaget skulle kärnvapen förbjudas på belgisk mark. (Jfr http://www.nato.int/cps/en/SID-F5822152-F164A734/natolive/opinions_56742.htm). Nyhetsbyråd Belga rapporterade för sin del:
" (BELGA) Aucun des gouvernements des 28 pays membres de l'OTAN n'a demandé un changement de stratégie de l'Alliance atlantique en matière
d'armement nucléaire, a indiqué mercredi le porte-parole de l'OTAN,
James Appathurai, en réponse à l'annonce du sénateur belge Philippe
Mahoux, qui souhaite interdire toute arme nucléaire en Belgique.
"Je n'ai pas entendu de gouvernement (allié) demander un changement" de
tratégie, a affirmé M. Appathurai au cours d'un point de presse à
Bruxelles." (cit. på epostlistan eu-abolition).

Kära Alexander Stubb, kunde inte Du ta bladet från munnen? För om Du inte gör det kan vi inte fortsätta att tro på vår existens. Som Camus skrev i sin ledare, som publicerades precis på dagen före Nagasakidagen: Le monde est ce qu'il est, c'est-à-dire peu de chose'.

19 August
2009

Piratpartiet

Idag blev jag påmind om Sir Henry Morgan, som adlades för sina insatser i Karibien, vilket skedde år 1675.

Admiral Sir Henry Morgan (Hari Morgan in Welsh), (ca. 1635 – August 25, 1688) was a Welsh privateer, who made a name in the Caribbean. He was one of the most notorious and successful privateers from Wales, and one of the most dangerous pirates who worked in the Spanish Main.

(Denna godbit högg jag som synes skamlöst för mig i Wikipedian.)

Som ett lokalt tillägg till Piratismens mångfacetterade historia fick vi nämligen tidigare idag läsa att det finländska Piratpartiet, dvs Piraattipuolue, har låtit införa sig i partiregistret för att kunna delta i de allmänna politiska valen. Det berättas också att åtminstone undertecknad är villig att bli uppställd som en av PPs kandidater (hoppas vi blir fler! Se FOTNOT) i Lovisas kommunalval 25 oktober. Rykten brukar överdriva men det här ryktet gör det inte.

En tanke som säkert har slagit många idag sammanhänger med nedläggningen av sågen i Tolkis: att nog är det ju något fel på systemet ifall trävirket för våra stugor, stolar och stilmöbler hädanefter måste sågas i , låt oss säga, Tyskland eller Ryssland. Man skulle ju tro att vårt land är väl rustat för att vara helt självförsörjande vad gäller inte bara trävirke utan också sågkapacitet. Men laissez-faire-liberalismens (för att inte säga kapitalismens) osynliga hand vet tydligen bättre vad som lönar sig. Den där osynliga handen skulle ju också kunna kallas för en pirat, som stjäl jobben !

Ifall det vore fråga om onödiga jobb, eller så kallade skitjobb, eller en massa jobb i det militärindustriella komplexet, som tlllverkar M51-missiler och Trident-missiler (flera gånger tidigare omnämnda i den här bloggen), så vore det ju bara bra . Sir Henry Morgan och det brittiska Imperiet (som han var med om att grunda, och som fortfarande tror sig behöva de där Trident-missilerna) må sedan vända sig i sina gravar. .

Men att såga trävirke är väl ett jobb som gärna kunde fortsätta också här, lokalt, på hemmaplan? Jävla laissez-faire-pirater, alltså!

Nu minns jag: Det var 1800-talsromantikern Samuel Taylor Coleridge som sade det: "ingen människa är pirat om inte hans samtid enas om att kalla honom det". Så att vem ska vi enas om att kalla pirat, och varför? Jo, för att så mycket i samhället handlar om copyright och copyfight. Ta till exempel en sådan sak som att år 2020 så kommer julskinkan att vara fabriksodlad - om vi får tro en vetenskapsartikel i Svenska Dagbaldet 16 december 2007. Jojo, julskinkan "köper du dagsfärsk, framodlad hos din lokala bioreaktoranläggning. Skinkan har vuxit i en näringslösning och är mjäll och mör efter att ha motionerats med svaga elektriska stötar" (samma källa). Inte för att man sett till några grisar i Lovisanejden heller på 2000-talet. Grisarna, som ägs eller ägdes av bönderna, förlorar nu mycket snabbt sitt värde och ersätts av patent på grisar, som Monsanto eller något annat storbolag har monopol på. Det är så man kommer fram till att också man själv innerst inne är en pirat.

Det finns lyckligtvis mycket mer att säga om piratism och pirater. Heja Piratpartiet!

 

 

 

 

Fotnot: KOM MED

 

 

FÖR ATT DELTA

 

 

I PIRATPARTIETS KOMMUNALVALSDISKUSSION

 

 

PÅ RESTAURANG SAKURA, DROTTNINGGATAN 7, I LOVISA

 

 

PÅ ONSDAG 2 SEPTEMBER !

 

 

KLOCKAN 18 -

 

 

20 August
2009

Om upphovsrätt och kopieringsrätt

(Vidare bearbetad 21.8. sent på kvällen) EU-kommissionen sätter i likhet med så många andra ett likhetstecken mellan kopieringsrätt och upphovsrätt. Denna ekvation är så att säga inbyggd i våra tal- och skriftspråk. Man kan övertyga sig om saken genom att studera de olika språkversionerna av EU-Kommissionens Grönbok om upphovsrätten i kunskapsekonomin från juli 2008. Grönbokens titel, som jag alltså nyss citerade på svenska lyder:

på engelska: Copyright in the Knowledge Economy
på tyska: Urheberrechte in der wissensbestimmten Wirtschaft
på franska: Le droit d’auteur dans l'économie de la connaissance
på italienska: Il diritto d'autore nell'economia della conoscenza
på polska: Prawo autorskie w gospodarce opartej na wiedzy
på grekiska: Τα δικαιώματα δημιουργού στην οικονομία της γνώσης
på spanska: Derechos de autor en la economía del conocimiento
på portugisiska: O Direito de Autor na Economia do Conhecimento
på ungerska: Szerzői jog a tudásalapú gazdaságban
på bulgariska: Авторско то право в икономиката на знанието
på rumänska: Drepturile de autor în economia cunoa șterii
på tjeckiska: Autorské právo ve znalostní ekonomice
på slovakiska: Autorské práva v znalostnej ekonomike
på slovenska: Avtorske pravice v gospodarstvu znanja
på holländska: Auteursrecht in de kenniseconomie
på litauiska: Autortiesības uz zināšanām balstītā ekonomikā
på maltesiska: Drittijiet tal-Awtur fl-Ekonomija tal-Għarfien
på danska: Ophavsret i videnøkonomien
på finska: Tekijänoikeus osaamistaloudessa
på estniska: Autoriõigus teadmistepõhises majanduses
på lettiska: Autorių teisės žinių ekonomikoje


Vad gäller grekiskan har jag kollat att substantivet δημιουργού på engelska kan översättas med bl a 'generator', 'creator', 'maker', 'originator'. Också i den grekiska översättningen dras alltså kopierandet över samma kam som skapandet. Och i fallet maltesiska, som tillhör den semitiska språkfamiljen, gissar jag att "Awtur" är detsamma som latinets "auctor", dvs upphovsman, vilket ju inte precis betyder detsamma som kopierare eller kopiator. Pga mina begränsade kunskaper i ungerska avstår jag ifrån att slå fast, att det engelska och amerikanska ordet copyright (rätten att kopiera) också i det fallet har blivit översatt med ett ord, som betecknar den rätt, som varje upphovsman och -kvinna enligt vedertagen åsikt (som också undertecknad hyser) måste anses ha. (Ifall den ungerska översättningen vore ett undantag så skulle den sowieso bara vara undantaget som bekräftar regeln.)

Problemet, som kanske när allt kommer omkring är vår lycka, är att upphovsrätt och copyright faktiskt är två olika saker. Upphovsrätten är rätten att bli tagen för den man är och helst också älskad eller åtminstone godkänd för att inte säga erkänd. Kort sagt: om att bli synliggjord. Detta är sist och slutligen en fråga om hur vi förhåller oss till och behandlar våra medmänniskor. Upphovsrätten är alltså en fråga om moral medan kopieringsrätten handlar om ett politiskt-ekonomiskt monopol, eller egentligen om den politisk-ekonomiska regleringen av ett monopol, som kan säljas och köpas för pengar. Kopieringsrätten är a tradable intellectual property right, som det heter i TRIPS-avtalet. Men ingen kan ges ett 100-procentigt monopol på, låt oss säga, vad vi läser. Det är ofta nödvändigt att upphäva monopolet eller det måste åtminstone ges undantag. Till exempel biblioteket är ett jättetsort undantag eftersom man där i princip får läsa vad man vill och hur mycket man vill utan att bli beskylld för piratism. Hur bibliotekets framtid gestaltar sig i internetåldern är fortfarande en öppen fråga.

Hur som helst avreser jag om några dar för att delta i konferensen "World Library and Information Congress: 75th IFLA General Conference and Assembly", som hålls i Milano 23-27 augusti på temat "Libraries create futures: Building on cultural heritage".

Att "Bibliotek skapar framtider" och "att bygga på kulturarv" vill jag nämligen gärna hålla med om. Då gäller det att hålla isär kopieringsrätt och upphovsrätt. Ta till exempel EU-kommissionens direktiv om lånerätten.

Att låna en bok för att läsa den anses inte vara detsamma som att kopiera boken. Därför hugger EU-kommissionen i sten när den alltsedan 1992 strävar efter att införa ett tillägg till kopieringsrätten, som den kallar 'The Public Lending Right' (PLR), dvs en särskild copyright som upphovsmännen och bokförläggarna kantänka bör ha för att publiken lånar och läser böcker i bibliotek. Men faktum är, att Kommissionen i sitt direktiv inte ens ger biblioteken ett omnämnande! I stället för bibliotek talar PLR-direktivet om "inrättningar som är tillgängliga för allmänheten". På det här viset vill Kommissionen uppenbarligen uttrycka att att bibliotek bör behandlas som videouthyrningsfirmor, varuhus och köpcenter - och varför inte också badinrättningar, biljardsalar, bordeller och övriga "inrättningar som är tillgängliga för allmänheten"? Man frågar sig om Kommissionen överhuvudtaget har någon känsla för kulturarvet.

PLR-direktivet har visserligen varit en känslig fåga, inte minst i Frankrike, där det inte har funnits några system för biblioteksersättningar. Men det är olyckligt om författare har fått för sig att biblioteken skulle vara skyldiga dem pengar därför att biblioteken ställer ut deras verk på öppna hyllor till allmänhetens beskådande och för att läsas av publiken, vilket väl också är författarnas avsikt. Och vilken gratisreklam för böckerna och deras författare biblioteken på det här sättet ger! För att inte nämna att också författarna själva behöver biblioteket, oberoende av sin förhandenvarande penningsituation.

Avslutar denna korta överblick här (lite mera om copyrightens och upphovsrättens historier finns där, på finska) och bifogar en broschyr med info från föreningen Non pago di leggere (ung. Jag tänker inte betala för att få läsa) om PLR-seminariet i samband med IFLA-konferensen : IFLA_volantino.pdf

Ci vediamo!

PS Google håller tydligen på att lyckas med att sätta sin vattenstämpel också på det franska kulturarvet, dvs på Bibliothèque Nationale de France, jfr Tietoviikkos nyhetsartikel.

21 August
2009

Nijncuin sisaliscot

Idag sade min kollega sig ha lagt märke till att namnskyltarna tas ned när kommunerna slås samman. De gamla ortsnamnen ska tydligen gömmas och glömmas. Men då riskerar den nybildade storkommunen ju att drabbas av minnesförlust. Allmän amnesi hotar. Pernå är trots allt flera hundra år äldre än Lovisa, vilket också enkelt går att bevisa.

Teemu Lehto, Jyrki Kuoppala och jag grep dagen. Vi rodde ut till en holme och steg i land för att dricka kaffe och äta bakelser på stranden. Det var internetandelslagets årliga utflykt i samband med första styrelsemötet efter sommaren. (Teemu är ordförande, Jyrki är direktör och jag är projektledare.)

Det hade varit alltför långt att ro ända in till stadens centrum. I stället rundade vi Pernåviken i min bil, vilket inte var lika roligt. På vägen tillbaka gjorde vi ett uppehåll i Torsby.

Snart blir det mörkt och kallt och vinter både i stan och på landet. Lägg därför följande på minnet:

Turilat ) Owat puolittain matelewaiset ja maalliset piscuiset eläimet nijncuin hijret/ Rotat/ Myrät/ Sisaliscot/ Muuraaiset/ ja muut pahat ja häijyt madot. Puolittain lendäwäiset/ nijncuin Parmat/ Wapsaiset/ Sääsket/ hyttyiset/ Kimalaiset/ Castiset ja caickinais Kärwäiset/ Puolittain molemmista/ cuin owat : Hämmähäkit/ Lutet/ Täit/ Coit/ ja muut wahingoliset Turilat. - Mikael Agricola*

______
* Fotnot:

Marjatta Lohikoski skriver: " Agricolan luontoharrastus ja luonnontuntemus näkyy psalmin 78 suomennoksessa. Jakeessa 45 Luther ei omassa kansankielisessä käännöksessään sen kummemmin selitä saksaksi Egyptin vitsauksia vaan toteaa, että Jumala ”lähetti heidän sekaansa turilaita, jotka heitä söivät”. Myöhemmät käännökset käyttävät vain nimitystä paarma, mutta Agricola esittää perusteellisen, havainnollisen, kansaa valistavan luettelon: ”Turilaat ovat puolittain matelevaiset ja maalliset piskuiset eläimet, niin kuin hiiret, rotat, myyrät, sisiliskot, muurahaiset ja muut pahat häijyt madot, puolittain lentäväiset, niin kuin ovat paarmat, vaapsaiset, sääsket, hyttyset, kimalaiset, kastikaiset ja kaikkinaiset kärpäset, puolittain molemmista osalliset, niin kuin ovat hämähäkit, luteet, täit, koit ja muut vahingolliset turilaat.” "

22 August
2009

"En ollonborr är varenda fråga"

Blå lyser backen av anemone
och det är lärksång igen och vår
och man går omkring som en frågefåne
för alla under som blev igår.
Men ta det varligt i skir april:
låt inga klumpiga frågor till.
De far så illa med anemone
och kunde döda vår fågeldrill.
— Nils Ferlin

Här har jag velat memorera den första strofen i dikten "En ollonborr är varenda fråga", som jag skulle vilja sjunga för mina vänner. Då har jag liksom en munk i det gamla Europa plitat och skrivit av, alltså kopierat, diktarens ord, som är belagda med copyright, eftersom endast fyrtioåtta år har förflutit sedan diktarens död år 1961. I boken med dikten finns dessutom en notbild, och efter notbilden har förläggaren tryckt © Copyright Thoralf Borg och BFB.

Jag försöker nynna melodin för mig själv men eftersom jag (dumt nog) har låtit min förmåga att sjunga efter noter rosta är jag osäker på hur den går. Thoralf Berg har tydligen tagit sig små friheter med orden, i st f "Blå lyser backen av anemone" har han komponerat så att man sjunger "Blå lyser backen anemone"; och "för alla under som blev igår" sjungs kort och gott "under som blev igår".

Nu skulle det vara bra att gå till pianot för att ta ut den här lilla valsmelodin därur, men det törs jag inte för sambon, som ej ännu gått upp i augusti lördags morgon.

Ibland, i skymningen under ljumma stilla sommarkvällar, kan man få se stora brunaktiga skalbaggar komma svärmande runt om trädens kronor. Det rör sig för det mesta om vad vi i dagligt tal kallar ollonborrar. Egentligen rör det sig om flera olika arter skalbaggar. Förutom själva ollonborren kan det även vara till exempel allmän pingborre, kastanjeborre och trädgårsborre.
— Naturhistoriska muséet

Turilas, som ollonborren heter på finska, var alltså vad jag fick skåda igår kväll, men inte på riktigt utan bara i andanom, som en uppenbarelse, eller "virtuellt", för att tala newspeak, och faktiskt också genom en sångtext, som psalmisten Mikael från Torsby (på andra sidan Pernåviken) har skapat, eller återskapat, på finska.

Enligt Platon borde människorna ha nöjt sig med att tala och musicera; skrivandet och läsandet gillade han inte, eftersom det i längden skulle leda till att minnet försvagades. (Genom att själv skriva eller låta skriva sina dialoger motsade han sig visserligen på denna punkt.) Nu verkar det som om Platon kanske får rätt. Kulturarvet lagras visserligen på digitala massminnen i form av framför allt skrivtecken, samt ljudbilder, bildkopior och videofiler, men datorernas minne är trots allt inte riktigt detsamma som minnet.

Minnet ska övas från morgon till kväll, blir annars ett minne blott. Vad händer med minnet om natten? Det minns vi inte. Men det minns ollonborren.

Minnets kamp mot glömskan är människans kamp mot makten. — Milan Kundera

Vad hände i förrgår, den 20 augusti? Jo, Sovjetunionen tillkännagav officiellt, att den hade sprängt en vätebomb (1953). Warschawapaktens trupper och tanks invaderade Tjeckoslovakien (1968). Bägge händelserna satte sin prägel på den äldre generationens livstid. Deras följder fortsätter att verka i nuet. Men hur? Frankrike har rätt så nyligen beställt nya vätebomber. Det vill EU-medborgarna kanske inte så gärna bli påminda om. Efter den 11 september år 2001 invaderade Atlantpaktens styrkor Afghanistan. Så säger man inte för idag kallas det krishantering. Men man frågar sig...

En ollonborr är varenda fråga,
den sågar sönder och river ner.