Mikas blogg

05 January
2010

Om banker och bibliotek

"For meg er det derfor helt avgjørende at biblioteket får utgjøre samfunnets sentrum.
- I stedet for banken?
- I stedet for banken! Banken er på sett og vis sin egen metafor. Ordet skaper verden som igjen skaper ordet - men banken produserer jo ingenting annet enn penger. Dét er ingen kreativ prosess".
--Alberto Manguel

Klart att biblioteket, inte banken borde stå i centrum. Men hur skiljer sig egentligen biblioteket ifrån banken?

Tänk dig ett bibliotek, som åtagit sig att bevara, ordna och presentera en verkligt högklassig ekonomisk information för sina besökare. För att klara av denna uppgift borde väl detta ekonomi- och finansbibliotek införliva bankernas informationstillgångar bland sina samlingar?

Å andra sidan: för att kunna förvalta kapitalet väl och investera klokt behöver bankirerna ha tillgång till all möjlig relevant information och kunskap. Och var finner de den? Jo, i biblioteket.

Gemensamt för biblioteket och banken är att båda sysslar med information management. Jag vet inte om det stämmer, som Alberto Manguel påstår, att biblioteket är kreativt medan banken inte är det. "Banken producerar ju ingenting annat än pengar", säger Manguel. Men även om vi går med på påståendet att "pengarna" själva är "ingenting", så måste det nog erkännas att banken producerar information, dvs information som behövs för att förvalta pengarna. Samtidigt kan konstateras, att tyngdpunkten i bankernas informationsproduktion förskjuts (har förskjutits) till programmeringen av deras datorer.

Inom biblioteket pågår en motsvarande utveckling. Det digitala biblioteket är det programmerade biblioteket där software hamnat i centrum för vad man kanske kunde kalla bibliotekets kreativa process.

Bibliotekets skapande process består inte, som man med utgångspunkt i Manguels uttalande skulle kunna förledas att tro, i att vara (eller vara bärare av) "ordet", som "skapar värden, vilka i sin tur skapar ordet". Men liksom sin släkting banken producerar också biblioteket viktig och nödvändig information - alltså den information, som sammanfattningsvis brukar kallas metainformation, och som också kan beskrivas med begreppet dokumentation, dvs registrering, katalogisering, klassificering och presentation av informationen. Därtill ska ju biblioteket fungera som "mänsklighetens minne", dvs den institution som har till uppgift att reproducera tidigare och nuvarande generationers information med tanke på kommande släktled - vilket onekligen också innebär skapande moment.

Men anmärningsvärt nog är det i det nuvarande skedet är det transnationella IT-korporationer typ Google och Amazon som till stor del driver och utformar denna skapande biblioteksverksamhet.

Det slår mig att Manguel ( i Klassekampens intervju 29.12.2009) intresserar sig föga för biblioteket som sådant och som en grundläggande samhällsinstitution. Detsamma gäller hans förhållningssätt till bankväsendet. Han tycks inte begripa den ovannämnda släktskapen -- och konvergensen -- mellan banker och bibliotek, att bägge två är stora informationsbehandlare. Därför inser han inte heller att det handlar om ett förhållande (en relation) mellan två institutioner, som håller på att omvandlas (på ett spännande sätt!) pga digitaliseringen.

Att ställa biblioteket i centrum i stället för banken, vad skulle det innebära? För Manguel: ett annorlunda samhälle där läsning och självreflexion värderas högre än i det nuvarande. Mot detta kan invändas, att såväl bankerna som biblioteken bjuder på ett specifikt motstånd, som inte kan brytas enbart med värdeomdömen. Ger Manguels värdeomdöme någon utgångspunkt för hur dessa relativt inerta -- tröga och sega -- strukturer kunde och borde reformeras? Jag vill påstå att det inte är till någon större nytta i det avseendet. Det kan trots allt tjäna som klok förmaning, som i så fall riktar sig till individen snarare än till samhället: bry er inte så mycket om pengarna, läs och reflektera i stället vidare! Men de som följer denna uppmaning torde närmast vara ... läsande och reflekterande individer.

För att inte själv träffas av samma invänding ska jag försöka skissera några idéer om de nödvändiga bank- och biblioteksreformer, som samhället står inför.

A propos bankerna så skulle det gälla att få igång en diskussion om demokratisk kontroll av deras informationstillgångar. Finansglobaliseringen har skapat ett behov av global demokratisering av finansinformationen. Allmänheten borde få bättre insyn både i hur informationstillgångarnas förvaltas och i informationen som sådan. Här borde också biblioteket kunna spela en större roll än det gör idag. (Dagsläget är prekärt; ett oroväckande exempel är avtalet mellan EU och USA om de amerikanske myndigheternas tillgång till SWIFTs databaser; jfr http://blogi.kaapeli.fi/book/303 ; och http://blog.spinellisfootsteps.info/post/2009/12/14/SWIFT-Action-Needed) Grunden för ett sundare bankväsende skulle kunna läggas genom sträng reglering och/eller avskaffande av bankräntorna. Denna riktningsgivande idé ligger faktiskt också i linje med gammmal visdom, dvs motviljan mot ocker (åger), som kommer till uttryck i världsreligionerna.

Global skatt på finansiella transaktioner borde införas. Detta diskuteras numera -- som en följd av finanskraschen 2008 -- också av staternas regeringar. Sålunda föreslog Gordon Brown nyligen att en global sk bankskatt borde införas. (jfr http://blog.spinellisfootsteps.info/post/2009/11/08/No-Taxation-without-Denuclearization) Men i Gordon Browns m fl:s tappning skulle bankskatten i första hand hjälpa till med att rädda det nuvarande finanssystemet, i stället för att i grunden förändra det.

Vad man inte talar om i regerings- och kapitalistkretsar är att intäkterna från bankskatten skulle kunna ersätta räntorna som bankernas inkomstkälla. Detta naturligvis under förutsättning att man genom politiska beslut skulle satsa på att utveckla statliga banker, andelsbanker, postbanker och sparbanker i stället för på profitinriktade affärsbanker och spekulerande penningfonder.

Dessa icke-vinstgivande banker skulle kunna leva på sina transaktionsinkomster, dvs på inkomster från beskattning av sina finansiella transaktioner och på sina transaktionsavgifter. I takt med att penningväsendet digitaliseras kan bankernas löpande verksamhet i allt störe utsträckning skötas av dataprogrammerare och -tekniker. Förvaltningen av det internationella finanssystem, som skulle byggas upp med hjälp av digitala informationsnät och med utgångspunkt i globala transaktionsskatter, borde skötas av en särskild organisation av det slag som skisserats av Lieven Denys och Heikki Patomäki i deras utkast till ett internationelt avtal om valutaväxingsskatt (http://www.nigd.org/ctt).

Också biblioteken kunde eventuellt finansieras med bankskatteintäkter åtminstone till den del som dessa axlade finansinspektionens uppgifter.


Ovanstående ingår även som en kommentar till Anders Ericsons inlägg i bloggen Se også.

26 January
2010

Ta visionerna tillbaka ner på jorden!

Tidningarna Loviisan Sanomat, Uusimaa och Östra Nyland berättar, att några samlingspartister och visionära företagare i Lovisa har fått en i sanning himmelsk ingivelse. Lovisa ska begåvas med ett eget flygfält!

"Endast himlen utgör ett tak för goda ideer", utbrister Kari Hagfors (saml.) i ÖN 23.1.2010. I samma andetag nämns flygfält, logistikcentrum, kustbana, "grön motorväg" och nytt kärnkraftverk. Flygfältet skulle förläggas till Forsby och (fantastiska tanke!) byggas ovanpå motorvägen. Motorvägen skulle i sin tur värmas upp med spillvärme från kärnkraftverket och samtidigt tjäna som transportled för fjärrvärme till hela huvudstadsregionen. Välkommen Ryanair och andra billigflygbolag! utropar Hagfors, som utgår ifrån att flygfältet, motorvägen och kärnkraftverket också skulle suga en våg av nya inflyttare till regionen.

Lovisaföretagarnas ordförande Janne Lepola är för sin del övertygad om, att flygfältet skulle inverka positivt på alla sektorer.

Undertecknade anser tvärtom att återverkningarna av ett flygfält i Lovisa skulle bli negativa i nästan alla avseenden. Överallt i Europa reagerar medborgarna av förståeliga skäl omedelbart mot flygplatsutvidgningar, för att inte tala om nyanläggningar. Borgåborna har också, klokt nog, förstått att betacka sig för "fördelarna" med ett nytt flygfält i grannskapet. Men vilken är folkets opinion i det övriga Östra Nyland?

Inbillar sig flygfältsvisionärerna faktiskt att folk allra helst slår ner sina bopålar vid randen av flygfält, motorvägar (de må sedan kallas "gröna" eller inte) och skyddszoner kring kärnkraftverk? Har de fortfarande inte begripit, att både äldre mänskor och unga barnfamiljer som gärna flyttar ut till landet gör detta i hopp om att finna en tystare och renare närmiljö? Och är det inte konstigt att klimatförändringen, som ju kärnkraftlobbarna numera så flitigt hänvisar till och som t o m används för att avskräcka medborgarna från att elda med ved i sina stugor, inte ens anses värd ett omnämnande i detta sammanhang?

Päivi Uotinen (saml.) anmärker cyniskt, att naturaområdet i Forsby eventuellt kommer att sätta käppar i hjulet för flygfältsprojektet. Det har knappast undgått henne att byggnation av stadslägenheter antagligen redan planeras på Kapellvikens naturaområde i Sibbo. Vi för vår del undrar om landets nuvarande regering och miljöminister också är beredda att berika naturaområdenas natur med landningsbanor.

Samlingspartisterna i Lovisa har redan hunnit beställa en utredning av flygfältsprojektet av stadens tekniska byrå. Lovisabor, och särskilt forsbybor, vi vill att ni vaknar upp. Dröj inte med att försvara er boendemiljö mot dessa "visionärer" innan det är försent!

Leena Krohn, Mikael Böök

Publicerad i Östra Nyland 26.1.2010

27 January
2010

Om socialdemokraterna i Sverige och EU

Hej U.

"Folkhemmet är helt enkelt vår svenska variant av Mussolinis fascistiska utopi", skriver Bard & Söderqvist på webbsajten NewsMill. Formuleringen tyder på att skribenterna är besatta av ett sjukligt hat mot den svenska socialdemokratin, vilket de inte är ensamma om. För övrigt är ryktet om ideologiernas död betydligt överdrivet. 

Folkhemstanken gick ut på att alla medborgare i Svea rike borde åtnjuta en viss grundtrygghet. Därmed sammanhängde de socialdemokratiska regeringarnas satsningar på enhetsskola, allmänna bibliotek, kommunal hälsovård m fl offentliga tjänster - och att göra dessa tjänster tillgängliga för alla oberoende av boplats och samhällsklass. Denna sociala universalism, som kom att underbyggas med keynesiansk ekonomisk politik, stödde en demokratiutveckling, för vilken fascismen naturligtvis endast hyste förakt.

Man måste inte ha någon särskild insikt för att hysa åsikt och rösta i val. Men det stämmer också att medborgarnas socioekonomiska grundtrygghet är en av demokratins nödvändiga förutsättningar. Dessutom förutsätter demokratin folkbildningen, uppfattad såsom "en de mångas egen aktivitet, genom vilket de själva tar form" (enl Bengt Nermans formulering i Den Offentliga lögnen 1997, s 65).

Att socialdemokraterna genom historien har gjort och fortsätter att göra stora misstag varken kan eller bör förnekas. Till de tidigare misstagen hör inte minst tvångssteriliseringarna, som Bard och Söderqvist nämner i sin kria. Själv ser jag socialdemokratin som en rörelse stadd i förfall, vilken genom sina ideologiska och politiska eftergifter till nyliberalismen har bidragit starkt till nedskrotningen av det berömda välfärdssamhälle, som den en gång var med om att bygga upp.

Socialdemokratins nedgång beror också på dess oförmåga att ta upp och föra vidare arvet från de ursprungliga eurofederalisterna Altiero Spinelli och Enesto Rossi, två av de många tänkande mänskor som den ovannämnda italienska diktatorn såg till att sätta i fängelse; år 1941 skrev Spinelli och Rossi tillsammans Ventotenemanifestet "För ett fritt och enat Europa".

Socialdemokraterna lyckades kort sagt aldrig ta steget fullt ut till Europa. Det europeiska folkhemmet återstår att bygga.

§ § §

Bards och Söderqvists extrema påstående om den svenska socialdemokratin som något slags avart av den italienska fascismen fortsätter att oroa mig och fick mig också att leta fram Dilemmas of Social Democracies av Howard Richards och Joanna Swanger (2001; 2003). - Ett citat att fundera vidare över:

"Young Bruno Kreisky, who a quarter century later would be Chancellor Kreisky, spent most of World War II in exile in Stockholm.  The Nazis then governed Austria, and they were utilizing Austria's people and its material resources as military assets of their thousand-year Reich.  The Austrian social democrats living in exile during World War II had a lot to think about, and several controversial issues to debate.  The socialists had held power briefly in Austria when the First Republic emerged in 1918 from the ashes of the defeated Austro-Hungarian Empire.[4]  Social democracy was a contender in Austrian politics and master of the municipal government of "Red Vienna" from 1919 until 1934.[5]  In 1934 democracy was crushed, and with it social democracy, by an Austrian fascist regime supported by Benito Mussolini's fascist Italy.  The anti-socialist majority in interwar Austria had been led by the Christian Social Party (the "blacks") which later became the Fatherland Front of 1934-1938 supporting Austrian fascism, which itself was crushed in 1938 when Hitler annexed Austria to the Reich.  In a plebiscite held in April 1938, 99.7 percent of the Austrian people approved union with Germany and accepted Hitler as their leader (Bukey 2000: 34-38).  It could be argued, and was argued, that the failure of social democracy to mobilize popular discontent for constructive purposes had led in Austria (and in other countries) to the rise of fascism and Nazism, as it could also be argued that earlier, social democracy's failure to mobilize the masses of Russia had led to the October Revolution and the rise of Communism.  The Austrian social democrats in exile debated whether they had been too reformist, or too revolutionary, too wedded to peaceful and democratic means, or not peaceful and democratic enough (Sully 1982: 69-93).  It could also be debated whether social democracy had, or had not, in the few times and spaces that history had so far offered it (such as 1919-1934 in "Red Vienna"), demonstrated a feasible economic alternative, which was neither free market capitalism nor a totalitarian command economy, and which worked." (Ur kapitel 9, som handlar om "Karl Popper's Vienna")

Jag ska som sagt försöka fundera vidare på socialdemokratin... men det här få räcka för denna gång.

Bästa hälsningar, 

- Mikael

PS A propos socialdemokraterna i EU har jag några ytterligare synunkter där: http://european-citizens-network.eu/left/spip.php?article37

29 January
2010

Rösta kärnkraften till historien!

Pressmeddelande: På måndag 1.2.2010 offentliggör Finlands naturskyddsförbund, Greenpeace, Jordens Vänner, Luonto-Liitto m fl miljöorganisationer sin gemensamma riksomfattande kampanj RÖSTA KÄRNKRAFTEN TILL HISTORIEN.

I LOVISA INLEDS KAMPANJEN CA kl 12 PÅ MÅNDAG 1.2.

Under år 2010 väntas riksdagen, trots fiaskot med det femte kärnkraftverket i Olkiluoto, besluta om tillstånd för att bygga ytterligare nya kärnreaktorer i Finland.

Genom sin kampanj ber miljöorganisationerna väljarna förbinda sig att i nästa riksdagsval ge sin röst åt en kandidat, som har röstat nej till en utbyggnad av kärnkraften.

Kort före nästa riksdagsval i april 2011 kommer varje kampanjdeltagare att bli påmind om sitt löfte genom utskick av en lista över alla riksdagsmän, som har röstat ja till nya kärnkraftverk.

Vi samlar väljarförbindelser via nätet, på gatorna, med textmeddelanden osv. Riksdagsmännen måste få en klar och tydlig signal om att väljarna kräver hållbara energilösningar och att de tänker lägga riksdagens kärnkraftsomröstningar på minnet.

Lokal kontakt: Mikael Böök, Lovisarörelsen www.loviisaliike.eu, 044 5511324, book ät kaapeli.fi

Kontakt med kampanjens samordnare:

Lauri Myllyvirta, Greenpeace: 050 3625 981, fornamn.efternamn@greenpeace.org

Janne Björklund, Suomen luonnonsuojeluliitto: 050 5353 205, fornamn.efternamn@sll.fi