Mikas blogg

06 May
2010

Androiderna kontrollerar sina vapen

“Nu är jag väldigt förundrad, jag har aldrig i mitt liv varit så förbluffad. Jag förundrar mig över människan, som både kan spela trollflöjtoch tillverka missiler. Vad är hon egentligen för någonting? Hurdan är hon? Och om jag börjar få kortare näbb, som det känns ibland, om mina fötter smalnar och mina fjädrar faller av, om jag en dag får ett riktigt människoansikte, kommer jag då att bli likadan?”
säger Pelikanen i Leena Krohns bok Ihmisen Vatteissa (Tammi 1976; cit enl Thomas Warburtons översättning; I människokläder, Fri Press 1989). Boken har nyligen utkommit på koreanska och Leena Krohn själv har fått inbjudan till Young Korean Writers Festival. I egenskap av Leenas man reser också jag idag till Seoul.

Enligt hörsägen behöver man, för att göra sig hörd i Seoul, en 3G-telefon för annars lär man inte kunna ringa sina närmaste ifall man eller de tappar bort sig eller dem. Det föll sig då naturligt att skaffa sig en sydkoreansk Samsung Galaxy med Googles operativsystem Android, som är byggt med öppen källkod.

Den är djävligt fin. Men igår, när jag med hjälp av mobiltelefonens inbyggda Google Maps för första gången tog en titt på centrala Seoul ur satellitperspektiv och räknade antal körfiler på stadens största trafikstråk, erinrade jag mig tyvärr att jag före avresan har lovat skriva en artikel för Fredsposten om läget beträffande vapenkontroll och nedrustning.

Här finns faktiskt flera samband. Korea, för det första, eftersom läget där är särskilt spänt. Ja, på sätt och vis verkar andra världskriget, eller åtminstone det kalla kriget mellan kommunismen och kapitalismen, aldrig ha tagit slut på den koreanska halvön. Och för det andra, satellitperspektivet, aktuellt även för oss i Europa bl a genom NATO:s planer på att bygga en heltäckande europeisk missilsköld fram till 2018. Förevändningen för missilskölden är att den skydda oss ifrån iranska kärnvapenangrepp, men i realiteten handlar det uppenbarligen om lönande investeringar och således helt enkelt om att förtjäna ordentligt med pengar.

Missilförsvaret är en av det militär-industriella-akademiska komplexets största guldgruvor vid sidan av flygindustrin och kärnvapnen. En outsinlig guldgruva, dessutom. Ty hur många miljarder man än satsar på rymdförsvaret kan vi ju aldrig vara riktigt säkra på att det verkligen fungerar ifall Persiens främsta ballistiker nu skulle ha råkat pricka in oss på sina Google Maps. Android-systemet i min nya telefon verkar för övrigt inte klara av att visa Youtube-videor. Det borde uppdateras till nyaste versionen. Så även våra antiballistiska robotars operativsystem.

Raytheon, General Electric, Boeing, Northrop Grumman och Science Applications International Corporation (“A Fortune 500 company”) med flera bygger sedan länge ett missilförsvar för att garantera även amerikanarnas säkerhet. Dock har Ryssland bevisligen (i motsats till Iran) tusentals atommissiler. Det säkra missilförsvaret är kort sagt en myt och det vet vi alla, eftersom vi är människor och då ju människan är en tänkande varelse. Men för krigsindustrins finansiärer och profitörer är denna myt så till den grad lönsam, och för politiker och fackbossar tycks den skapa så mycket sysselsättning och ekonomsik tillväxt, att den i tidningspressen i stället brukar beskrivas som vapenkontroll.

Vapenkontroll kunde definieras såsom stormaktregeringarnas gemensamma ansträngningar att bygga ut ständigt nya massförintelsesystem och luftstridskrafter med därtill tillhörande missilförsvar, spionsatelliter och underrättelsetjänster. Det är det de håller på med just nu i New York på mötet om ickespridningsavtalets (som egentligen borde kallas för spridningsavtalet) förnyande. Vad de säger och lovar är en sak. Vad det ständigt växande antalet miljoner och miljarder i militärbudgetarna uttrycker kommer emellertid betydligt närmare sanningen.

Nu har visserligen president Obama sagt att USA går in för en värld utan kärnvapen. Men: “Samtidigt som president Barack Obama uppmanar världen att skrota kärnvapnen satsar han miljarder på att utveckla nya supervapen som kan säkerställa USA:s militära övermakt i en kärnvapenfri värld”, som det stod i Hufvudstadsbladet 24 april. Det nya systemet kallas för Prompt Global Strike, vilket Hbl glömde att nämna men som är bra att veta, eftersom Google och Wikipedia ju snabbare hämtar fram relevant bakgrundsinformation och färska nyheter bara man förstår att använda rätt sökord. Prompt Global Strike går helt enkelt ut på att slå till var som helst och vem som helst på jordklotet lika plötsligt som man hade kunnat nå dit eller dem med sina atombomber. Fast denna gång planerar man alltså att lämna kärnstridsspetsarna hemma, eller under IAEA:s kontroll (det anrikade uranet kan nämligen komma att behövas i kärnreaktorer). I stället utrustas missilerna med helt vanliga, konventionella bomber.

Då jag övade mig på att leta efter lämpliga mål i Seoul i min nya mobil slogs jag i alla fall av en obehaglig insikt. Hur ska den som plötsligt upptäcker på sin radar att några vanliga, konventionella bomber redan är på väg kunna vara alldeles säker på att de verkligen är det?

Nej, vapenkontroll är inget att hoppas på men kanske Google och Android är det? Google har ju som motto att inte göra illa - Don't do evil. Androider är å andra sidan inte helt mänskliga. Men kanske det går upp ett ljus också för androiderna då de upptäcker, att vapenkontroll är ute? Att ensidig nedrustning är det enda som gäller!

Mikael Böök Lovisa

08 May
2010

Hälsning från Seoul

Foto: Leena Krohn


Hälsningar från Seoul! Första dagen här (igår, fredag) dominerades av jetlag, men vi råkade i alla fall stiga in på Yogyesa-templets område under en promenade i hotellets environger. Lär vara den koreanska buddhismens centralort. Är fn ornamenterat med tusentals kulörta lyktor som ett led i förberedelserna av B:s födelsedag 21 maj 2010.

15 May
2010

A propos litteratur så har jag raderat min Facebook

Efter Seoul International Writer's Festival 10-14 May där Leena Krohn deltog i egenskap av European writer tillsammans med Hallgrimur Helgason, Iwona Chmielewska och Andrew Kurkow, tog vi Finnairs direktflyg tillbaka till vitsippor och skira björkar. Att resa bort denna tid på året är ett brott, som vi alltså nu har begått. Undrar vad författarna Junot Diaz respektive Jin Min Lee tyckte och hur de kände sig när de kom hem till sig i USA. Jag tror att jag ska läsa deras böcker.

Det märktes att dikterna om frukt och vatten av koreanskan Hee-duk Ra tilltalade dikterna om vatten och frukt av fransk-kanadensaren Gilles Cyr. Avståndet från Edwin Thumboos engelska till London var däremot lika långt som till Singapore eller till Tamil Nadu och Vivek Narayanans engelska. Men detta avstånd födde ingen disharmoni. Den sköna tunisiskan Ines Abassi läste upp två dikter på sin mest melodiska arabiska, den första om dofter, den andra om 38:e breddgraden, vars betydelse i Koreas samtidshistoria borde vara välkänd. Men kanske inte speciellt avgörande för Maja Lee Langvads beslut att återvända till Korea från Danmark för att lära sig sina föräldrars språk. "She is Angry", deklamerade hon eftertryckligt och förmodligen med rätta; även Plutarchos rådde ju barnen att ta fasta på innehållet och ge tusan åt frågor om stil. Särskilt borde man fästa sig vid "sådant som kan forma karaktären och leda till förträfflighet" (De audiendis poetis § 10). Någon av författarna påpekade att fostret under sina första två månader i modersskötet lever ett växtliv; vilka slutsatser bör vi härav dra angående fantasi och empati? undrade han. Man frågar sig också vad det kan innebära för adoptivbarn från den globala Södern.

Det finns väl ingenting speciellt att berätta om Korea? Dessutom besökte jag endast Sydkoreas huvudstad Seoul. Ja, en liten avstickare söderut till staden Jeon-Ju gjorde vi faktiskt också för att titta på den koreanska landsbygden. Den visade sig vara lika väl organiserad och kultiverad som staden, dit människorna har flyttat. I Seoul måste man medge att arkitekterna för en gångs skull har fått som de har velat ha det. Fast alla miljoner neuroner och synapser i min hjärna gör uppror mot så många och varierande skyskrapor: runda, triangulära, X- och V-formade, cigarrer, semaforer...

Vad ska man göra i Korea? Man ska äta! Sagt och gjort. Sålunda lärde vi oss laga bibimbap och att inta den med kimchi på koreanskt vis, sittande på golvet som skräddare. För övrigt låter sig en parallell dras från arkitekterna i Seoul till kockarna, fast jag tvivlar på att de har fått sina viljor igenom i lika hög grad. Hur som helst och för att nu säga ytterligare någonting om Korea: restaurangerna är ännu fler än skyskraporna. Nordkorea har jag som sagt inte besökt. Om koreanerna själva finns idel gott att tillägga. De är flitiga, civiliserade, vänliga, uppriktiga osv. Fast några yngre koreaner påpekade att vi ser trötta ut, vilket vi kanske inte skulle ha sagt åt dem (ifall de hade gjort det) , men där är det tydligen comme il faut. Vår ålder kan också ha haft sitt finger med i spelet.

A propos litteratur så har jag raderat min Facebook. Det var en av de första saker jag gjorde efter hemkomsten och uppackningen av bagaget med alla inköp och presenter från Korea. Leena (hennes bloggar finns här) säger sig sedan länge bidra till denna massexodus (som lär kulminera 30 maj) genom att aldrig ha tagit sin Facebook i bruk. Som jag tidigare har påpekat vill jag inte att internet ska monetiseras utan snarare tvärtom, att pengarna ska bli nätverk. Hmm, funderar på att gå med i Diaspora.

Bilden ovan visar en sida ur Jikji, en bok i två volymer innehållande Buddhas och betydande buddhistiska munkars lära. Boken trycktes med lösa typer och utgavs i juli år 1377 enligt vår tideräkning. På Seouls internationella bokmässa fick besökarna trycka åt sig blad ur boken på en liten tryckpress som kopierade originalet.

29 May
2010

A propos litteratur så har jag raderat min Facebook (forts.)

Man behöver inte använda Facebook för att vara social på internet eftersom webben redan som sådan är ett socialt medium.

Ett av problemen med Facebook är att det är ett affärsföretag, Facebook Inc., som ägs av bankirer och affärskorporationer (bl a Microsoft). Storleken på Facebookgrundarens och -direktörens Mark Zuckerbergs, förmögenhet uppskattas av tidningen Forbes till 4 miljarder dollar (dvs i medeltal 4 mrd / 500 milj = 8 dollar per Facebookanvändare). Att Facebook är ett privatföretag med en rik direktör skulle väl inte behöva utgöra något grundläggande problem, men när antalet Facebookanvändare nu närmar sig eller överstiger 500 miljoner så har det blivit det. Företagets möjligheter att bestämma betydelsen av ordet 'social' har vuxit sig alltför stora. Ett enskilt företags makt borde inte överdimensioneras.

I motsats till Facebook är The World Wide Web fortfarande 'a common good', en allmän nyttighet. Webben ägs inte av några investerare eller korporationer och dess direktion kallas för självstyre.

Artikeln publicerades i Hbl 1.6.2010 illustrerad av Wilfred Hildonen

Jag medger att vissa vinstinriktade privatföretag har bidragit starkt till att göra webben till en ovärderlig informations- och kunskapskälla. Google Inc., med sin märkliga ambition "att organisera allt vi vet", är naturligtvis också problematiskt ur konstitutionell synvinkel (även i det fallet har maktkoncentrationen gått för långt), men nog vore det svårt att finna det man söker på webben utan Googles sökmotor. Om Facebook Inc. kan jag inte ge något motsvarande positivt omdöme. Jag kommer i skrivande stund inte på att någonting viktigt skulle ha hänt på Facebook under de år jag har använt tjänsten. Ingenting på Facebook har heller haft någon speciell betydelse för mitt liv.

Det ska ändå inte förnekas att Facebook ibland kan vara nyttigt. Clay Shirky berättar i sin bok "Here Comes Everybody", som handlar om hur webben hjälper människor att organisera sig utan att bilda några organisationer, om Facebook-gruppen "Stop the Great HSBC Graduate Rip-Off!". År 2007 hotade gruppen HSBC med att ordna en gatudemonstration i London om inte bankens ändrade sin policy för studielån. Banken noterade den gryende proteströrelsen och beslöt att inte ta ibruk de nya lånevillkoren.

Men Facebookgrupper är bara ett av otaliga verktyg som står till aktiva konsumenters och medborgares förfogande för att driva sina intressen på webben.

När jag behöver inhämta information eller kunskap går jag ofta in på olika bloggar och wikir men sällan på Facebook (numera utan inloggning).

Fast det är väl inte heller det som är meningen med Facebook. Facebook är ju trots namnet inte någon bok. Facebook saknar den goda bokens egenskaper; den är varken lärorik eller en "stundernas stora fördjupare", för att citera Elmer Diktonius uppfattning om den goda konsten och litteraturen.

Återstår att granska påståendet om att Facebook är en mötesplats, särskilt för gamla vänner och bekanta. På den punkten kan 500 miljoner Facebookanvändare inte ha fel. Men när mänskorna äntligen har vant sig vid att använda (den fortfarande rätt unga) webben och dess olika möjligheter kommer de sannolikt att inse att Facebooken också har många avigsidor, som man kanske bara kan undvika genom att låta bli att delta i Facebook.

För att radera sin Facebook behöver man man bara slå upp sidan

http://www.facebook.com/help/contact.php?show_form=delete_account

och trycka på SUBMIT, varefter Facebook visar följande meddelande:

Nu gäller det att klicka OK och att hålla sig i två veckor utan att logga in till Facebook. Det är lite som att sluta röka.

Men att radera sin Facebook skulle jag under nuvarade omständigheter vilja betrakta som ett bra politiskt beslut medan tobaksrökningen då hellre må kallas vars och ens privata angelägenhet.

Modifierad 1.6.

30 May
2010

Icke-spridningsavtalets 8:e konferens

Action des Citoyens pour le dèsarmement nucléaire (ACDN) informerar:

Efter fyra veckor av intensiva förhandlingar vid FN: s högkvarter i New York som pågått sedan 3 maj antog diplomatiska delegationer från 189 medlemsstater i icke-spridningsavtalet (NPT) enhälligt ett 28-sidigt dokument senaste fredag den 28 maj.

De fem kärnvapenstaterna -- Förenta staterna, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina -- kom överens om att "påskynda genomförandet av de steg som leder till kärnvapennedrustning", att "minska kärnvapnens roll och betydelse", och att "fortsätta sitt entydiga engagemang för att uppnå ett totalt avskaffande av sina kärnvapenarsenaler".

Dokumentet uppmanar generalsekreterare Kofi Annan och upphovsmännen till 1995 års resolution om Mellanöstern att år 2012 sammankalla en konferens "där alla stater i Mellanöstern kommer att bjudas in för att skapa en zon fri från kärnvapen och alla typer av massförstörelsevapen".

Israel, som är den enda kärnvapenstaten i Mellanöstern (utan att detta officiellt erkänns) och som i likhet med Indien och Pakistan aldrig har undertecknat NPT, uppmanas särskilt att delta i denna kommande konferens samt att ställa alla sina nukleära installationer under det internationella atomenergiorganets (IAEA) kontroll. USA:s delegation accepterade till slut på begäran av arabländerna och de alliansfria staterna att uttryckligen nämna Israel.

Också Nordkorea, som drog sig ur NPT efter att ha förvärvat kärnvapen, väntas återvända till förhandlingsbordet år 2012. Iran, som misstänks för att försöka skaffa kärnvapen, utpekas inte särskilt.

Detta resultat hade inte kunnat uppnås utan ömsesidiga eftergifter. Det skiljer sig från den föregående konferensen om översyn av icke-spridningsfördraget 2005, som avslutades utan att ha kunnat anta en gemensam text.

De icke-statliga organisationer och icke-kärnvapenstater som hoppades att kärnvapenstaterna skulle förbinda sig att delta i en process, som leder till en överenskommelse om att avskaffa kärnvapen och en tidsplan för genomförandet, har visserligen anledning att vara besvikna .

Men enligt konferensens ordförande, Filippinernas ambassadör, är dokumentet "väl avvägt för att återspegla kraven från alla parter" vilket betyder att "de frön av hopp som planterats under konferensen kan komma att bära frukt".

Texten bekräftar rätten för alla stater att få tillgång till kärnenergi för fredliga ändamål. Den uppmuntrar till spridning av kärnteknik och klyvbart material under kontroll av IAEA (men utan skyldighet att skriva under "tilläggsprotokoll"). Under de kommande åren vill man alltså se en minskning av antalet kärnvapen och en ökning av antalet kärnreaktorer.

Detta är en riktigt dålig nyhet för medborgarorganisationer som bekymrar sig för risken att den civila kärnkraften avleds till militära ändamål, eller utsätts för terroristattacker, eller drabbas av en storolycka typ Tjernobyl, och för följderna av radioaktiva avfallsutsläpp på hälsa och miljö nu och i framtiden. Enligt dem borde den "tredje pelaren" i icke-spridningsavtalet (som innebär ett främjande av civil kärnkraft tillsammans med nedrustning och icke-spridning) förstöras för att ge plats åt förnybar energi och en sober energipolitik.

Minns att kärnkraften f n endast täcker 3% av världens energikonsumtion och att uranfyndigheterna beräknas vara uttömda ca år 2050, medan kärnavfall innehållande plutonium-239 fortfarande har kvar hälften av sin radioaktivitet efter 24400 år och uran 238 efter 4,5 miljarder år.

(Översättning MB)

Kommentar: Det enda framsteg som gjordes av Icke-spridningsavtalets 8:e konferens är såvitt jag kan se att Israel förpliktas att delta i följande NPT-konferens år 2012. Detta innebär en liten eftergift från USA:s sida. Huruvida Israel hörsammar de övriga staternas enhälliga kallelse till den kommande konferensen återstår att se.

Generellt sett måste den 8:e NPT-konferensen betecknas som ytterligare ett steg i fel riktning. Regeringsmakterna tillåter den "exterministiska" (E.P.Thompson) tendensen i mänsklighetens historia efter andra världskriget att fortsätta. Stormakternas hyckleri saknar idag, tjugo år efter Sovjetunions fall och det "kalla krigets" slut, motstycke under tidigare historiska perioder. Madame de Pompadours kända yttrande après nous le déluge (efter oss syndafloden) är också deras devis. Men i jämförelse med kärnvapenkriget och den åtföljande nukleära vintern ter sig franska revolutionen och skräckväldet enbart som roliga historiska episoder.

Efter andra världskriget har begreppet stormakt varit identiskt med kärnvapeninnehav. Stormaktsstatusens koppling till de nukleära massförstörelsevapnen fortsätter att förgifta världspolitiken och de internationella ekonomiska relationerna. Nationalstaternas regeringar förmår inte tillsammans upplösa denna knut genom gemensamma förhandlingar. Lösningen heter ensidig nukleär nedrustning; någon av de nuvarande kärnvapenmakterna måste börja och därmed visa vägen. Detta skulle innebära att följa en neutralistisk, alliansfri linje i utrikes- och försvarspolitiken. Inte minst i Europa finns också en sådan tradition att bygga vidare på. Dess rötter går tillbaka till de antifascistiska motståndsrörelsernas federalism och 1980-talets END-rörelse. Denna tradition är inte pacifistisk i största allmänhet utan den är förenlig med ett militärt, territoriellt försvar. Däremot förbjuder den massförstörelsevapen och kräver också -- särskilt efter olyckan i Tjernobyl -- att kärnkraften ska avvecklas och sålunda också att icke-spridningsavtalets "tredje pelare" ska raseras.* Det går lika litet att skilja den civila från den militära användningen av kärnkraft som det går att skilja ekonomin från politiken. Detta kan man konkret och empiriskt observera t ex i fallen Israel, Indien, Pakistan, Nordkorea och Iran. Detta är inte heller enbart en fråga om miljö- och hälsorisker utan också om demokrati, samhällsmodell och livsstil.

NPT-konferensen fokuserade s g s uteslutande på Mellanöstern. Ingen regering, allra minst Frankrikes och Englands, och få kommentatorer har under denna konferens fäst uppmärksamhet vid Europas möjigheter att ställa sig i spetsen för ett förverkligande av de förpliktelser att rusta ned som NPT-avtalet ålägger kärnvapenmakterna själva. ACDN, vars nyhetsbulletin jag ovan har översatt och citerat, är en av de få medborgarorganisationerna i dagens Europa som försöker hålla kravet om ensidig europeisk denuklearisering levande (utan att för den skull förringa behovet av att upprätta en kärnvapen- och kärnkraftsfri zon också i MÖ).

Fotnot:

* T ex boken Something in the Wind. Politics After Chernobyl, (red. av Mark Thompson och Louis Mackay och utgiven av Pluto Press 1988), med bidrag av bl a Mary Kaldor, Zhores Medvedev och Praful Bidwai, dokumenterar END-rörelsens engagemang inte bara för att göra Europa kärnvapenfritt utan också för avvecklandet av "atomer för fred", dvs de civila kärnkraftsprogrammen.