Mikas blogg

06 July
2010

I Onkalo (forts.)

Och jag som trodde att Östra Nyland ville publicera min Onkalo-dikt i sin kulturavdelning och gärna i halvfet kursivstil! Men (som vanligt - utom att jag vanligen inte brukar var så lyrisk) hamnade mitt bidrag också den här gången bland de ofta mycket prosaiska artiklarna i insändarspalten.

Bland andra sociologen Pierre Bourdieu har ju i sitt stora opus La distinction visat hur viktigt det kan vara att bli klassad som kultur eller inte.

Men har denna distinktion fortfarande någon betydelse i Onkalo, och i så fall vilken?

En docent i estetik vid universitet i Helsingfors har i alla fall lyckats få en lång artikel införd på Helsingin Sanomats kultursida (29.6.), som handlar om toppfilosofernas möte i Berlin före midsommar, i vilket han själv hade äran att delta. Av artikeln framgick emellertid inte huruvida toppfilosoferna hade tänkt några tankar, och i så fall vilka. Däremot fick vi veta att de hade tagit livet av en höna på sin scen. Fast egentligen var det ju varken Slavoj Zizek, Antonio Negri eller den tredje toppfilosofen (vars namn jag redan har glömt) som gjorde det, utan en man direkt ifrån publiken, vilket docenten i estetik framhåller såsom ett utmärkt exempel på demokrati.

Om ni vill veta min åsikt så tycker jag för min del inte att nackandet av hönan var någon speciellt viktig händelse på det förenade Tysklands och Europas nutidsfilosofiska arena utan helt enkelt ett tecken på vissa akademikers outsägliga enfald, vilket också upprörde mitt sinne. Några sidor ur Le bergsonisme. La fin d'une parade philosophique, en stridsskrift, som Georges Politzer gav ut år 1929 under pseudonymen Francois Arouet, hjäpte mig dock snart att återvinna den själsliga balansen. (Frid över den tänkares minne, som gav mig åter friden i mitt sinne.)

Är skrivandet någonting mer än ett sätt att visa upp sig? Ja, förutsatt att man också tänker medan, och kanske redan innan, eller åtminstone efter det att man har skrivit. Och här måste jag medge, att jag inte ännu har sagt just någonting om Onkalo, ty att säga någonting i skrift, det bör som sagt vara att uttrycka sin tanke.

Nåväl, skulle det vara en bra id´e att jämföra Onkalo med Platons grotta, den där vi okunniga människor befinner oss medan andra (vilka är de, förresten?) tågar förbi, vilket vi varseblir genom skuggbilder som deras siluetter kastar på grottans vägg? Ja, även så kan det hela fås att hänga ihop. Men Platon tänkte sig uppenbarligen vissa i och för sig utopiska utvägar under en överskådlig framtid (dåtid), t ex en stat som regerades av filosofer. Vi, däremot, måste tydligen vänta i hundratusen år innan vi får komma ut ur vår grotta. Och det är väl inte precis någon utopi att inspireras av även om den vore utopistisk?

Vissa kärnbränslegömmare, bl a Runar Blomqvist som är kärnavfallsexpert på Geologiska forskningscentralen, hoppas och tror att det använda kärnbränslet ska visa sig vara av stort värde redan efter några decennier.

Har vi egentligen någon annan möjlighet än att hoppas och tro med dem?

Huruvida ovanstående förtjänar att kallas tankar eller bara är matta reflexioner under en het sommardag må förbli en öppen fråga.

13 July
2010

Medan EU fortsätter att SWIFTa på svansen avslöjar USA terrorister i Norge

(Nedanstående var ursprungligen avsett för redaktör Mikael Kosk, som skrev om SWIFT-avtalet i Hbl 11.7.2010. Men eftersom brevet inte är av någon speciellt privat natur beslöt jag, när jag hade skrivit färdigt, att låta även dig, kära läsare i bloggosfären, ta del av brevets innehåll. )

Hej,

angående din ledande artikel häromdagen om Swift-avtalet och dess godkännande i Europaparlamentet: har du kommit att tänka på möjligheten, att terroristerna i Norge kanske avslöjades primärt i syfte att legitimera avtalet?

Tanken slår mig medan jag läser följande:

"I can tell you the 'Terrorism Finance Tracking Program' (TFTP) provided support to the Norwegian investigation of that al Qaeda threat," under-secretary for terrorism and financial intelligence Stuart Levey told Brussels journalists in a conference call on Thursday (8 July)." (http://euobserver.com/9/30452).

Problemet med min (miss)tanke är, det erkänner jag villigt, att den är lika svår att bevisa som att förkasta. Men detsamma gäller också Stuart Levey's påstående. Hur vet vi att han talar sanning? För att avgöra saken borde också vi -- och inte bara USAs myndigheter -- ha tillgång till SWIFTs data. Har vi det?

Det förtjänar vidare påpekas (eftersom det åtminstone principiellt är av intresse), att också ifall vi faktiskt hade tillgång till SWIFTs databaser, så att vi själva fick se och uttolka spåren av de norska misstänkta terroristernas banktransaktioner och bedöma vilka slutsatser som kan dras på basen av ifrågavarande data, så borde vi ha viss möjlighet att fastställa uppgifternas autenticitet då ju data i elektroniska databaser kan manipuleras (jfr t ex Clearstream-ingenjören Régis Hempels bekännelser.) Hur lätt eller svårt det är att i olika konkreta fall manipulera digitala data beror: a) på hur det tekniska systemet, dvs datorerna och programmen som körs på dem, är utformat; och b) på vad vi egentligen vet om systemet och på våra möjligheter till insyn i och kontroll av dess användning. I princip borde bankernas system vara underställda demokratisk kontroll. I vilken mån är de det?

Resonemanget ovan leder bland annat till den etisk-politiska frågeställningen om förtroende för överheten, och huruvida vi bör hysa förtroende för i synnerhet USA:s regering. Enligt min mening bör vi inte utgå ifrån att USA:s regering ljuger. Men erfarenheten lär oss också att förtroendet inte bör vara axiomatiskt eller blint särskilt vad beträffar USAs globala "krig mot terrorismen". Det gäller alltså att försöka pröva sanningshalten i varje påstående som någon av dess representanter lägger fram på internationella presskonferenser.

EU-parlamentets godkännande av SWIFT-avtalet är, helt oberoende av hur det förhåller sig i det enskilda fallet med avslöjandet av terroristerna i Norge, också av stor allmän och principiell betydelse. Därför tycker jag att det är bra att du har uppmärksammat saken. Det är mycket obehagligt om -- egentligen att -- vi vänjer oss att ge USAs regering exklusiv tillgång till SWIFT-systemets databaser.

För övrigt är det illa nog om (att) USAs regering spionerar på oss utan vårt tillstånd men det är betydligt värre om (att) vi uttryckligen och genom speciallagstiftning ger USAs regering tillstånd att hädanefter spionera på oss.

Notera att det inte var européerna som avslöjade att USAs regering har tillgång till och använder sig av SWIFTs databaser. Det var i stället, fräckt nog, president Bush's regering själv som lät denna systematiska kränkning av bl.a. européernas integritet bli känd år 2006. En sådan indiskretion är också ägnad att väcka misstankar.

Med vänlig sommarhälsning,

- Mikael