Mikas blogg

04 August
2010

Borgmästare för fred?

I en notis från Associated Press läser jag om Tadatoshi Akiba, mannen som grundade "Borgmästare för fred". Japanen Akiba har nyligen tillsammans med några kinesiska aktivister tilldelats Ramon Magsaysay-priset, som anses vara Asiens svar på Nobels fredspris. Akiba fick Magsaysay-utmärkelsen bl a för att han grundade "Borgmästare för fred", en rörelse som på några år har spritt sig över världen.

Lovisabo som jag är skulle jag väldigt gärna se att stadsstyrelsen anslöt också min hemstad till "Borgmästare för fred". Jag har talat med Timo Virtala på Lovisas fredsforum om saken. Inte oväntat visade han sig vara av samma åsikt.

"Borgmästare för fred" hyser trots namnet inte bara den vaga förhoppning om allmän världsfred som väl många av oss går och bär på, utan ett alldeles klart och konkret mål. Rörelsen vill nämligen pressa på regeringarna att sluta ett avtal om bannlysning och avskaffande av alla kärnvapen till år 2020.

Tadatoshi Akiba är, som läsaren kanske redan har räknat ut, namnet på Hiroshimas borgmästare. Tadatoshi var 3 när staden atombombades av USA. Vid det här laget har drygt fyratusen städer och kommuner i 144 länder genom sina högsta beslutsfattare gått med i hans rörelse. Möjlighet att underteckna rörelsens appell ges på nätet via www.mayorsforpeace.org.

Enligt nätsidan har Varkaus och Nousiainen tillsvidare anslutit sig från Finland. Det demilitariserade Ålands huvudtstad Mariehamn finns också på listan. Men Lovisa saknas fortfarande!

Kloka människor engagerar sig enbart i saker som går att ändra på. Kärnvapnen är människornas eget påfund. Det bör således vara möjligt för människorna att avskaffa dem. Om vi bara vågar göra det.

Östra Nyland 5.8.

We must refuse “to be transfixed by the actions of other people, the truths of other times,” [Howard Zinn] writes in The Bomb. This “means acting on what we feel and think, here, now, for human flesh and sense, against the abstractions of duty and obedience.” - Marcus Raskin

08 August
2010

Kring Gordon Edwards' kritik (fallet med de 32 uttjänta ånggeneratorerna)

Goddag igen bästa redaktör!
Förlåt att jag stör
Ifall jag stör.

Kanske du eller din tidning redan har gjort en juttu om det här fallet? Om inte, så torde det bifogade materialet som Gordon Edwards har sammanställt, ge stoff för en sådan. Åtminstone borde det ge några goda uppslag. Redan förordet tycks mig nästan som sådant innehålla de nödvändiga ingredienserna för en nyhet.

Fallet med de 32 uttjänta ånggeneratorerna, som ska transporteras från Kanada till Sverige för avfallsbehandling av företaget Studsvik, och sedan tillbaka till Kanada för slutförvaring, är naturligtvis bara ett av många liknande eller relaterade fall. T ex läste jag häromdan, att Ryssland har sjösatt sitt första flytande kärnkraftverk, i St Petersburg.

A propos, jag antar att du känner till fallet med n'dranghetans dumpningar av kärnavfall i Medelhavet och världshaven? Jag blev mycket chockerad när jag hörde om det och ännu mer när jag insåg att vi sedan sedan länge (eller åtminstone sedan tsunamin) vet om denna dumpning. (Mer om den saken här.) Men vår vetskap uttrycker sig inte i stora rubriker på paradsidor utan den blir bara smånotiser någonstans mitt i tidningarna. Om information är varje skillnad som gör någon skillnad (jfr Gregory Batesons ordlista i "Ande och natur") så gör tidningarnas information om den illegala kärnavfallshanteringen nästan ingen skillnad.

Informationen om den lagliga behandlingen av atomsoporna är visserligen bristfällig den också men trots allt mer omfattande och märkbar än informationen om kärnkrafts- och avfallsindustrins olagliga verksamhet. Den har också en lugnande för att inte säga sövande och t o m beroendeframkallande inverkan.

På det ovannämnda svenska storföretaget (Studsvik) arbetar Anna Dormann, sedan i maj 2008 chef för den nya enheten Transport & Strålskydd. På bilden i företagets informationsblad (jfr Studsvik News 2/2009, s 7) gör Anna Dormann ett gott intryck. Hon utstrålar lugn, självförtroende och, ja, frimodighet. Definitivt en typ som man skulle kunna köpa en begagnad bil av, fast skillnaden mellan bilar och kärnavfall är en skillnad i fråga om logisk typ.

Exempel på logisk typ: "De föreskrifter som utgivits av, eller styrning som härrör från, hustermostatens inställning är av en högre logisk typ än den kontroll som härrör från termometern i termostatsystemet" (Bateson, samma källa).
Annat exempel: "Acceleration är av en högre logisk typ än hastighet" (samma källa).

Avsikten med dessa exempel är att hålla tankarna om The Good, The Bad and The Ugly vid liv. Jag vågar förmoda, att Anna Dormann hör till The Good.

Idag, en dag förre Nagasakidagen, är precis den dag för 65 år sedan då redaktör Albert Camus skrev sin berömda, men bortglömda, ledare om Hiroshima. Den där om den mekaniska civilisationen, som har nått bestialitetens yttersta gräns. La civilisation mécanique [qui] vient de parvenir à son dernier degré de sauvagerie.

Hälsningar osv.

Bifogat material:

Klicka på bilden ovan för att ladda ner Gordon Edwards' kritik av
kanadensiska strålsäkerhetsorganet betänkande om transporten och
behandlingen av Bruce Power's uttjänta ånggeneratorer.

10 August
2010

Tre 9/11-citat

Det berömda numret av American Behavioral Scientist inleds av tre citat, varav det första troligen får tillskrivas president GW Bush's stabschef Karl Rove. Citatet är hämtat ur New York Times Magazine 17 oktober 2004:

[Mänskor som ni journalister/intellektuella] tror att lösningar uppstår genom era omdömesgilla studier av den synliga verkligheten. Men så fungerar världen inte riktigt längre. Vi är ett imperium nu och när vi handlar skapar vi vår egen verklighet. När ni studerar den verkligheten - omdömesgillt, som ni brukar göra - så handlar vi igen och skapar nya verkligheter, som ni sedan också kan studera, och det är på det sättet som saker och ting blir uppklarade. Vi är historiens aktörer... och ni, alla ni, får lov att nöja er med att studera vad vi gör.

En känd tysk diktator står för det andra citatet, som nedan må återges på originalspråket:

Eine solche Unwahrheit wird ihr gar nicht in den Kopf kommen, und sie wird an die Möglichkeit einer so ungeheuren Frechheit der infamsten Verdrehung auch bei anderen nicht glauben können, ja selbst bei Aufklärung darüber noch lange zweifeln und schwanken und wenigstens irgendeine Ursache doch noch als wahr annehmen; daher denn auch von der frechsten Lüge immer noch etwas übrig und hängen bleiben wird - eine Tatsache, die alle grossen Lügenkünstler und Lügenvereine dieser Welt nur zu genau kennen und deshalb auch niederträchtig zur Anwendung bringen.

En engelsk översättning av dessa ord, nämligen den som står i American Behavioral Scientist, lyder som följer:

It would never come into [the mind of the masses] to fabricate colossal untruths, and they would not believe that others could have the impudence to distort the truth so infamously. Even though the facts which prove this to be so may be brought clearly into their minds, they will still doubt and waver and will continue to think that there may be some other explanation. For the grossly impudent lie always leaves traces behind it, and even after it has been nailed down, a fact which is known to all expert liars in this world and to all who conspire together in the art of lying. These people know only too well how to use falsehood for the basest purposes. (Hitler, A.: Mein Kampf, transl by J.Murphy.New York 1939. eBook at http://gutenberg.net.au. Original work published 1925. Kursivering bifogad av Witt & Kouzmin.)

För det tredje citatet står William Faulkner: "The past is never dead. It's not even past". Det som har passerat lever alltid upp igen. Det har inte ens passerat.

 

Det passerar fortfarande.

 

_ _ _

 

11 August
2010

Vår inspelade framtid

Introduktion

Sista meningen i det ovannämnda numret av American Behavioral Scientist, skriven av Matthew T. Witt, lyder som följer:

"We may never know who or what, really, was responsible for 9/11, the Reichstag Fire and like littered legacy of deception. But we will surely know who is responsible for not even trying to find out, for not safeguarding the secret doctrine that 2+2=4."

Jag kopierar citatet till Google Translate, som ger mig följande automatiska översättning till svenska:

"Vi kan aldrig veta vem eller vad, egentligen, var ansvarig för 9 / 11, Reichstag Fire och gillar ungar arv av bedrägeri. Men vi kommer säkert veta vem som ansvarar för att de inte ens försöker ta reda på, för att inte skydda den hemliga läran att 2 +2 = 4."

Nåväl, "Reichstag Fire" är ju Riksdagshusbranden, eldsvådan som härjade Berlins riksdagshus den 27 februari 1933 (Wikipedia). Men vad ska "gillar ungar arv av bedrägeri" betyda?

Här är mitt försök till en bättre översättning, som jag också föreslog Google Translate:

Vi kanske aldrig får veta vem eller vad som egentligen var ansvarig för 9/11, Riksdagshusbranden och andra liknande bedrägerier som historien lämnat efter sig. Men vi kommer säkert att få veta vem som ansvarar för att dessa bedrägerier inte ens blev undersökta och för att man inte slog vakt om den hemliga läran att 2 +2 = 4.

Google Translate svarade artigt med sin standardfras:

"Thank you for contributing your translation suggestion to Google Translate."

 

_ _ _

 

(Nedan följer min översättning av radioprogrammet Google Teams Up with CIA to Fund "Recorded Future" Startup Monitoring Websites, Blogs & Twitter Accounts, som Democracy Now sände 30 juli 2010. Tack Democracy Now för programmet och utskriften. Tack Google för den preliminära översättningen!)

Google slår ihop sig med CIA i avsikt att finansiera den nygrundade firman "Recorded Future" [Inspelad Framtid] som övervakar webbplatser, bloggar och Twitter-konton.

"INGRESS: Investerare på CIA och Google backar ett företag som heter "Recorded Future" [Inspelad framtid] som övervakar tiotusentals webbplatser, bloggar och Twitter-konton i realtid för att hitta mönster, händelser och relationer som kan förutse framtiden. Nyheterna kommer mitt Googles så kallade "Wi-Spy" skandal, som refererar till avslöjanden om att Googles Street View- bilar som är verksamma i ett trettiotal länder smygtittade på privata Wi-Fi-nätverk under de senaste tre åren.

JUAN GONZALEZ: Investerare på CIA och Google står båda bakom ett företag som säger sig företräda nästa fas för insamling av underrättelser, enligt en rapport från Wired. Företaget kallas Recorded Future (Inspelad Framtid), och det övervakar tiotusentals webbplatser, bloggar och Twitter-konton i realtid för att hitta mönster, händelser och relationer som kanske kan förutse framtiden. Google har gjort affärer med USA:s spiontjänster redan innan, men detta verkar vara första gången CIA och Google har finansierat samma startup-företag.
Rapporten kommer i hälarna på en ny opinionsundersökning, beställd av den obundna gruppen Consumer Watchdog, som har påvisat att nästan två tredjedelar av amerikanerna har drabbats av vad som kallas Googles "Wi-Spy" skandal. Wi-Spy syftar på avslöjanden om att Googles Street View-bilar, som är verksamma i ett trettiotal länder, har spionerat på privata Wi-Fi-nätverk under de senaste tre åren. Google har medgett att dess bilar registrerar meddelanden från okrypterade Wi-Fi-nätverk medan de fotograferade människors hem för Googles Street View.
AMY GOODMAN: Ja, för mer om det här har vi nu fått med två gäster [i programmet]. Här i New York är Noah Shachtman med oss. Han är redaktör på tidskriften Wired och redaktör för "Danger Room", tidskriftens blogg om nationell säkerhet, "http://www.wired.com/dangerroom", där han publicerade historien om att Google och CIA bägge två investerar i Recorded Future. Och från Los Angeles medverkar John Simpson, chef för Consumer Watchdogs projekt "Inuti Google". Han kräver att kongressen ordnar hearings, utfrågningar, om Googles Wi-Spy skandal.
Vi välkomnar er båda till Democracy Now! Noah, låt oss börja med dig. Bara lägg ut vad detta förhållande är. Det kan finnas människor som inte ens vet om Googles Street View, att man kan gå längs gatorna i New York, San Francisco, Los Angeles, och se människors hus. Vad annat ville de spela in?
NOAH SCHACHTMAN: Alldeles riktigt, du vet, Google - vi har liksom slutit ett undersförstått avtal med Google, eller hur? Google läser vår e-post för att leverera annonser. De ser hur vi tänker resa från punkt A till punkt B när vi använder Google Maps. De ser på våra sökningar när vi söker information med Google. Så vi har - alltså de läser all denna information - vi har förhandlat med dem om att de inte tänker göra något illa med det, att de tänker respektera deras mantra om att Inte göra illa [Don't be evil]. Och det är därför denna senaste affärsöverenskommelse är ganska oroande.
AMY GOODMAN: John Simpson, kan du berätta mer om Street View och vad du hittade angående Wi-Spy.
JOHN SIMPSON: Visst. Jag tror att de flesta insåg att Googles lastbilar och skåpbilar tog fotografier, men sedan kom det fram att de också spelade in data från öppna Wi-Fi-nätverk och samlade in annan information om Wi-Fi-nätverk. Inledningsvis sa Google att de bara ville lokalisera näten. Och så sa de: "Jösses! Vi gjorde ett misstag. Vi samlade faktiskt in data", vilket verkar väldigt oärligt när du-
AMY GOODMAN: Förklara exakt vad du menar när du säger att de-
JOHN SIMPSON: - förstår att de i själva verket patenterade-
AMY GOODMAN: John, förklara exakt vad du menar när du säger att de inte bara tog bilder, men också samlade in data från Wi-Fi-nätverk när de passerade ditt hus.
JOHN SIMPSON: Ja, visst, om du - om du har ett trådlöst nätverk (Wi-Fi-nätverk) därhemma och du skickar e-postmeddelanden över det går lösenord igenom det när du loggar in på webbplatser, och all sådan kommunikation skulle kunna sugas upp under deras Wi-Spy-smygtittande. Och inte bara sugas upp, utan också registreras på deras servrar. Med andra ord finns delar av människors personliga meddelanden nu bevarade i deras servernät. Och vad de gör med denna information är en del av problemet. Ingen från Google har sagt varför de samlade in den, vad de skulle göra med den, och vad de har gjort med den. De har egentligen bara sagt, "Lita på oss. Vi är företaget som tror på att "inte vara onda".
JUAN GONZALEZ: Och när du säger de förvarar det i deras servrar, så är en av de saker som förbluffat mig när jag har lärt mig mer om Google, att de så gott som har byggt upp dessa enorma tankfarmar runt om i USA där de tänker lagra all denna data, och att de i stort sett är i färd med att samla in mer information om det amerikanska folket och om - i världen - än nästan något annat företag just nu.
Noah Shachtman, jag är särskilt intresserad av frågan om det här nya bolaget, Recorded Future (Inspelad framtid). Exakt hur kommer de att -- hur funkar det? Vad gör de med den information som man samlar nu för både CIA, med CIA-finansiering, och med Google-finanisering?
NOAH SCHACHTMAN: Alltså, Recorded Future är ett företag som snappar upp uppgifter från webbsidor, uppgifter av typen vem, vad, när, var, varför -- sånt som gäller vem som deltar, du vet, vart de tänker fara, vilken typ av evenamang de tänker delta i. Och tanken är att hitta dolda länkar mellan olika aktörer som kanske inte nödvändigtvis har synliga kopplingar till varandra. Till exempel, om jag ska till Aruba och det råkar vara, jag vet intevad, men du vet, en terrorismkonferens i Aruba, så kanske jag är på väg till den där terrorismkonferensen. Någonting i den stilen.
AMY GOODMAN: Och hur samarbetar CIA och Google med varandra?
NOAH SCHACHTMAN: Ja, människor inser inte att underrättelsetjänsterna har en investeringsavdelning. Den kallas In-Q-Tel och den investerar pengar i lovande företag, både för att tjäna pengar och för att skaffa lovande teknik till underrättelsetjänsten. I början av detta årtionde investerade till exempel In-Q-Tel i ett företag som heter Keyhole (nyckelhålet). År 2004 köpte Google Keyhole, vilket blev grunden till Google Earth, som nu gör att vi kan titta på alla dessa satellit-kameror och som småningom lade grunden för Street View- projektet, eller hur? Och Street View, det är ju en del av Google Maps. Det är ett sätt att, istället för att titta på hur du tar dig från punkt A till punkt B, faktiskt se gatorna som du navigerar längs. Och så, när Google tog bilder för att utveckla tredimensionella gatubilder, blev de tagna på sängen med att samla Wi-Fi-information. Såhär hänger allt det här så att säga ihop.
AMY GOODMAN: Och naturligtvis finns det en högre nivå, en mycket större hemlig underrättelsetjänst, och det är National Security Agency.
NOAH SCHACHTMAN: Just det. Fast det är oklart vad Google har för slags relation till NSA oklar. Vi vet att de har gjort affärer ihop tidigare. Vi vet att Google sålde dem vissa produkter innan, vissa servrar. Och vi vet också, ursäkta mig, eller vi tror vi vet, att när Google drabbades ett ganska elakartat hackarangrepp tidigare i år så vände man sig till NSA. Man vända sig till NSAs specialister på informationssäkerhet för att få hjälp och försöka lista ut vad som hände. Nu blir det lite komplicerat, eftersom den sidan av NSA inte är riktigt så lömsk som den sida som spionerar på oss. Det finns faktiskt två slags avdelningar inom NSA, varav det ena slaget är relativt godartat och det andra jämförelsevis mindre godartat. Men det är fortfarande - det är ännu ett exempel på hur Google och landets underrättelsetjänster börjar komma närmare och närmare varandra.
JUAN GONZALEZ: Har det förekommit försök i andra länder att börja sätta gränser för en del av detta samarbete mellan Google och - eller att kunna använda vad de gör här i USA, har det spridit sig till andra länder?
NOAH SCHACHTMAN: Svaret är ja, som du vet, det är jag säker på, men jag har inga detaljer, tyvärr.
AMY GOODMAN: Jaha, John Simpson, vad vill du uppmana kongressen att göra?
JOHN SIMPSON: Tja, vi vill veta exakt vad Google försökte göra när de sög upp all denna personliga kommunikation under sitt Wi-spioneri. Och vi är också mycket bekymrade över precis vad som ligger i detta ökande samarbete mellan våra underrättelsetjänster och Google. Och vi anser att båda dessa saker behöver ett föremål för en kongressutfrågning. Precis som Tony Hayward kom in och var tvungen att förklara oljeutsläpp i mexikanska golfen, anser vi att styrelseordförande Eric Schmidt nu måste kallas inför ett lämpligt utskott för att förklara vad jag tror är det största informationsutsläppet, om man vill kalla det så, i historien. Det är så gott som avlyssning, vad de gjorde med Wi-Fi-nätverken. Och de måste tvingas stiga fram för att ställas till svars för detta och varför de gjorde det. Tillsvidare har vi inte fått någon tillfredsställande förklaring till vad de försökte göra.
AMY GOODMAN: Vem tog upp kampen för detta i kongressen?
JOHN SIMPSON: Ännu mer oroande -
AMY GOODMAN: John, vem har tagit upp saken i kongressen? Och vad har Google svarat, för att inte tala om underrättelsetjänstens svar, till ditt Inside Google-projekt på Consumer Watchdog?
JOHN SIMPSON: Nåja, Google har väl inte varit bästis med oss. Faktum är att i ett tidigare skede, när vi lade ut ett pressmeddelande som de inte tyckte om, så försökte de faktiskt att få vårt välgörenhetsunderstöd indraget. De kontaktade Rose Foundation och föreslog att vi inte bör finansieras, vilket inte var bra gjort av dem. I kongressen har vi hittills inte fått något svar på uppropet. Vi anser att det behöriga kongressutskottet skulle vara utskottet för handel och energi, eller kanske juridiska utskottet, eftersom lagstiftning beträffande avlyssning hör till dess område. Så att vi är fortfarande optimistiska, i synnerhet eftersom vår enkät bland väljarna visade att vi har deras överväldigande stöd för någon form av kongressutfrågning. Vi antar nämligen att kongressmedlemmarna faktiskt kommer att få höra om sina väljares farhågor. Så vi är optimistiska om att det kommer att bli en hearing.
AMY GOODMAN: John Simpson, chef för Inside Google projektet i Consumer Watchdog, tack för att du deltog i vårt program. Tack också till Noah Shachtman, redaktör på Wired Magazine.
Vita Husets besökarloggbok visar att Alan Davidson, Googles chef för politik [public policy] och regeringsärenden, har hållit minst tre möten med tjänstemän från Nationella säkerhetsrådet sedan början av förra året. Och John Simpson har också skrivit att med utgångspunkt Washington Posts artiklar ser det ut som att Google har gjort upp sekretessbelagda kontrakt med den amerikanska regeringen om att förse regeringen med sökinformation och geospatiala uppgifter. De gjorde artikelserien förra veckan. "

22 August
2010

Dags att gå till angrepp mot frihetens fiender

Varning till läsaren: Nedanstående text fick genast hård kritik av en vän. "Skulle du inte kunna koncentrera dig på Wikileaks", sade vännen, "i stället för att ta upp alla de där svåra fast i och för sig viktiga sakerna i en enda artikel?"

1

Underrättelseväsendet gör sig påmint. YLEs reportage den 14.8.2010 om Rysslands, USAs och Tysklands svällande spionorganisationer är ett exempel på att fenomenet också har noterats av journalisterna i massmedia. Vad dessa journalister däremot inte tycks vilja medge, än mindre delge sina läsare, lyssnare och tittare, är att den globala polisstaten redan är här.

Angreppen mot nätsajten Wikileaks och särskilt det senaste anslaget mot dess talesman Julian Assange borde ge en tankeställare om var vi står. Att det rör sig om en smädelsekampanj, som har igångsatts av internets och Wikileaks' fiender, torde var och en begripa. Däremot saknar tyvärr många mod att säga det rent ut.

Misstankarna faller givetvis omedelbart på Pentagon och CIA , men de makter som kan tänkas vilja skada Wikileaks är förvisso spridda över hela världen. Någon annan agentbyrå i något annat land kan också ha passat på att slå till.

Om atombomberna 1945 och det faktum att vi fortfarande lever i atomåldern är den grundläggande orsaken till det nuvarande statssystemets ohållbarhet så är internet den utlösande faktor, som har försatt systemet i en dödlig kris. I stort sett är det internets uppkomst och snabba utbredning över jordklotet som förklarar den politiska händelseutvecklingen i världen efter Sovjetunionens sammanbrott. (Dessutom spelade ju den digitala informationsteknologins genombrott på 1980-talet inte heller någon liten roll i den utveckling som bringade Sovjetimperiet på fall, något som bl a sociologen Manuel Castells har framhållit.)

Internet är, med vetenskapskrönikören Tor Nörretranders' träffande uttryck, stedet som ikke er (Platsen som inte finns. En bok om internet 1998). Det digitala informations- och kommunikationsnätet fungerar vid sidan av det globala politiska systemet och skapar därigenom ett slags permanent global dubbelmakt. Internets själva existens ger upphov till en ny maktfördelning, dvs det traditionella politiska systemet (imperierna, staterna) förlorar en del av sin makt, och i motsvarande grad vinner världens folk mer makt åt sig. Internet är en spirande ny, fjärde statsmakt, vid sidan av Montesquieus traditionella tre statsmakter som internet förmår balansera och hålla i schack. Internet, den fjärde statsmakten, innebär ett steg i riktning mot människans befrielse.

Människans frihet består som känt inte minst av informationens och kommunikationens friheter, dvs åsikts- och religionsfriheterna samt yttrande- och pressfriheterna (fast internet har gjort "pressfriheten", som hör till tryckpressens epok, till ett något förlegat ord.) Avgörande för framtiden är huruvida människorna fortsätter att låta sig luras av de regeringar, underrättelsetjänster och storföretag som undertrycker och begränsar människans frihet i "den nationella säkerhetens" namn eller i syfte att inhängna och monopolisera så kallad "intellektuell egendom".

Vilket utslag ger angreppen mot nätsajten Wikileaks och särskilt då det senaste anslaget mot dess talesman Julian Assange på frihetens barometer?

"Under de senaste dagarna har det i medierna framstått som att Reportrar utan gränser har en konflikt med nätsajten Wikileaks. Det stämmer inte." Så uttalade sig Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige redan några dagar innan tabloidpressen kastade sig över nyheten om anklagelserna mot Assange. Jesper Bengtsson skrev vidare:

Tvärtom har Reportrar utan gränser i flera år uttryckt sitt stöd för Wikileaks arbete, till exempel vid publiceringen av en video som visar hur amerikanska styrkor 2007 dödade två journalister och flera civila i Bagdad.
I samband med publiceringen av drygt 91 000 dokument från kriget i Afghanistan riktade organisationen dock kritik mot Wikileaks. Efter att ha granskat dokumenten och lyssnat på synpunkter från bland andra människorättsorganisationer i Afghanistan drog Reportrar utan gränsers huvudkontor i Paris slutsatsen att det finns stora etiska problem förknippade med att publicera uppgifter om enskilda afghaner som arbetat för de internationella styrkorna i Afghanistan. Problem som även Wikileaks grundare Julian Assange erkänt i flera intervjuer. Han har bland annat bett Amnesty om hjälp med att granska de publicerade dokumenten.
Dessa synpunkter på publiceringen ändrar inte – varken i princip eller i praktiken – det faktum att Reportrar utan gränser och Wikileaks arbetar för samma sak: medborgarnas rätt till fri, oberoende information.
(Citerat från nätsidan: "Reportrar utan gränser och Wikileaks har samma mål" 17.8.2010).

Gott och väl. Men frågan är om det längre räcker att försvara "medborgarnas rätt till fri, oberoende information". Jag tror att det är dags att skrida till angrepp på bred front mot de krafter som egentligen helst skulle vilja köra ned inte bara Wikileaks utan internet som sådant.

2

Den grundläggande orsaken till att vi tvingas framleva i en global polisstat kan sammanfattas i ett ord: atombomben. Alltsedan augusti år 1945 har imperiernas och staternas "suveränitet" varit obsolet. Det tidigare, "clausewitzka" förhållandet mellan politiken och kriget gäller inte längre, vilket inte minst guerillorna och terroristerna (så framgångsrika som de ur en strikt militär synvinkel har varit) har bevisat. Vätebomben, satelliterna, genmanipulationerna, robotiken och nanotekniken har bara understrukit den "suveräna" statliga politikens inklusive krigföringens ohållbarhet.

De nukleära och postnukleära massförintelsevapnen utgör trots alla påståenden om motsatsen alls inget "försvar" av staternas territorier och befolkningar. De är kriminella hot mot hela människosläktets existens. Deras betydelse inskränker sig till att skapa rädsla och undergivenhet hos alla människor precis som George Orwell kunde förutse redan under andra hälften av 1940-talet i sin kända roman 1984.

I skuggan av de apokalyptiska storpolitiska hoten frodas de militärindustriella komplexen, underrättelstjänsterna och de internationella brottssyndikaten. Kriget kan visserligen inte längre i samma mening som tidigare vara en fotsättning på politiken. Däremot tjänar kriget mer än någonsin som en förlängning av ekonomin.

Det är så vi bör analysera och förstå t ex krigen i Irak och Afghanistan. Dessa "krig mot terrorismen" åsamkar onekligen de deltagande staterna (läs: folken; skattebetalarna) stora kostnader. Men, som det så riktigt har påpekats, "dessa enorma kostnader är någon annans lika enorma intäkter". Vidare: "chimären om kriget mot terrorismen är kritisk för att upprätthålla en kontinuerlig intäktsström" (jag lånar dessa utmärkta formuleringar ur Torbjörn Sasserssons artikel Wikileaks visar kriget som affärsidé på sajten Sourze.se 19.8.2010).

Följande avsnitt gillade vännen inte heller. "Är det här ett manifest eller varför börjar du här plötsligt kräva att läsaren ska göra olika saker?", frågade vännen som fick läsa texten innan jag skickade iväg den. Men, skrivet står skrivet.

3

• Kräv nukleär avrustning och avveckling av det som en gång i tiden kallades "atomer för fred", dvs kärnkraftverken. Kräv där du står, dvs i ditt land eller i din världsdel. Stå upp för en denuklearisering av EU och Europa! Medverka till att bygga upp en europeisk medborgarrörelse för en nedrustning av Frankrikes och Storbritanniens kärnvapensystem. Ut med de sista amerikanska atombomberna! Bidra till att avslöja hyckleriet om den klimatvänliga kärnkraften. Stöd medborgarorganisationernas blockad av kärnkraftverken i Olkiluoto 28.8.2010!
• Genom informationen på internet, som har hjälpt med att sprida böcker och artiklar av oberoende forskare och specialister, har vi slutit oss till att den officiella historien om händelserna i New York och Washington 11 september 2001 är djupt osann.
  Det senaste tillskottet till den oberoende forskningen kring 9/11 gav skribenterna i februarinumret 2010 av den vetenskapliga tidskriften American Behavioral Scientist. De kommer fram till misstanken att 9/11-attackerna utgjorde ett statligt brott mot demokratin (a state crime against democracy, SCAD).
  Den officiella berättelsen om 9/11 har gett de mest omhuldade falska förevändningarna till krigen i Afghanistan och Irak. Men dessa krig är också, oberoende av hur vi bedömer 9/11, brottsliga angreppskrig.
  George W Bush och Tony Blair bör därför ställas inför domstol misstänkta för krigsförbrytelser och massmedia bör publicera resultaten av den pågående, oberoende undersökningen av 9/11. Den oberoende undersökningen måste föras vidare tills man når klarhet om exakt hur brotten utfördes och vem som egentligen låg bakom.
• Hotet mot internet och därmed mot människans frihet kommer, som ovan har antytts, från politiska makthavare som inte vill gå med på den nya globala maktfördelning som internet medför. Dessa makthavare missbrukar den digitala informationsteknologin och nätet till att övervaka och spionera på medborgarna. Deras agenter nästlar in sig i IT- och internetföretagen. Ett oroväckande exempel ger nyheterna om investeringssamarbetet mellan CIA och Google i upstart-företaget Recorded Future (Inspelad Framtid). Eftersom internet ändå fortsätter att urholka makthavarnas positioner skrider de också till repressiva åtgärder, vilket det senaste fallet med Wikileaks tydligt visar.
  Ett hot mot internet lurar också i telekombolagens och underhållningsindustrins snikenhet, som har lett till att man börjat tumma på nätets neutralitet. Nätneutralitet innebär att trafiken på nätet förmedlas opartiskt oavsett avsändare och mottagare. Nätneutraliteten kan jämföras med religionsfriheten; det är en princip som staten kan slå fast och upprätthålla. Men annars gäller det att skilja internet från staten såsom det tidigare gällde (och fortfarande gäller) att hålla staten isär från kyrkan. För övrigt behöver internet ingen president eller regering eftersom nätverket är självstyrande. På nätet regerar människorna sig själva, det är folkmakt, med andra ord: demokrati.
  

24 August
2010

Dags att gå till angrepp mot frihetens fiender (uppdatering 24.8.)

Nicholas Mead skriver (snabböversättning: Google translate och Mika):

Pentagons öppna fientlighet mot Wikileaks är väl känd och det är mycket möjligt det här är en smädelsekampanj, men om det är det det handlar om, så har kampanjen genomförts ganska dåligt hittills. Det kan också vara fråga om svikna förhoppningar hos en kvinna som legat med honom efter att hon fått reda på att han också hade legat med en annan kvinna. Man förmodar att kvinnorna samarbetade eller hade förbindelser med samma organisation som hade inbjudit Assange som talare. Den ena av kvinnorna kan ha upprörts över att han roade sig med dem båda. I sin ilska kanske de beslöt - eller de kan också ha tvingats av utomstående krafter - att smutskasta honom som hämnd, eller så kan den ena ha övertalat den andra att göra en gemensam anklagelse mot ett löfte om något slags ersättning. Det är underförstått att den andra inblandade kvinnan är något yngre än Anna Ardin. Det är svårt att säga något mer förrän Assange offentligt talar om exakt vad som hände under de ifrågavarande nätterna. I slutändan kan det komma att bli fråga om vad exakt vad offren menar med och hur lagen definierar "ofredande" "

Nåjo. Man kan spekulera. Anna Ardin var otvivelaktigt Julian Assanges presskontakt under dennes sverigebesök. Hon är sjukskriven, säger den kristna Broderskapsrörelsens ordförande Peter Weiderud till Newzglobe. Men vad i all världen är Newzglobe och kan man lita på dess uppgifter? Hur som haver kunde väl frilansredaktör Nicholas Mead (vem är han, förresten?) ha tillagt, att vi har rätt att vänta oss ett uttalande från Anna Ardins sida, dvs om exakt vad som hände eller inte hände den där natten, särskilt som Julian Assange faktiskt redan har lagt fram sin syn på saken i Al Jazeera och i Aftonbladet. Se Aftonbladet 22.8.2010: ”Jag har varnats för sexfällor”. Nu berättar Wikileaks grundare Julian Assange om våldtäktsanklagelserna.

– Det jag kan säga är att jag aldrig, haft sex med någon på ett sätt som inte byggt på total frivillighet från båda sidor.

sade Assange till Aftonbladet. "Hur skulle du vilja sammanfatta denna lördag" [dvs 21.8.], frågade Aftonbladets reporter Oisín Cantwell av Julian Assange.
Assanges svar:

– Vare sig åklagare eller polis har varit i kontakt med mig. Men jag är glad för att svenska myndigheter så snabbt värderade kvinnornas berättelser och la ner anklagelserna om våldtäkt. Tydligen är det så att en åklagare med högre rang tog över utredningen och ändrade beslutet om att anhålla mig.
– Den första åklagaren bör kritiseras. Så även media som blint rapporterade om anklagelserna.

Medierna, ja,och särskilt då moralens högsta väktare, dvs tabloidtidningarna. För övrigt: läs Wall Street Journals (som utges i tabloidformat utomlands) reportage om Wikileaks' finanser. Därav framgår bland annat, att i Australien är Wikileaks registrerat som bibliotek. Vilket är en glädjande nyhet för alla dem som menar, att också internet är ett bibliotek.

25 August
2010

Dags att gå till angrepp mot frihetens fiender (uppdatering 25.8)

Bakgrund till Assange-affären:

• Raffi Khatchadourian avporträtterar Julian Assange i en New Yorker-essä som publicerades 7 juni 2010. Utgångspunkt: hur Assange arbetade med Collateral Murder-filmen i våras, på Island.
• Ray McGovern i en längre intervju om (världs)läget tillsammans med Sibel Edmonds och Peter B. Collins. Fokus är på Wikileaks mot bakgrunden av Afghanistankriget, situationen i Pakistan (inte naturkatastrofen) och krigshotet över Iran (Jeffrey Goldbergs artikel mm). Man kan lyssna på intervjun via sajten Boiling Frogs Post. Det här materialet publicerades 21 augusti. Mc Govern, som arbetade i 27 år för CIA, betonar att Assange handlade ansvarsfullt när han gick via New York Times innan han lät Afghanistandokumenten komma i dagen. Men varför har Afghanistandokumenten fått så mycket publicitet i stormedia, undrar Sibel. Cui bono?
  Mc Govern kallar Wikileaks-Internet femte ståndet. (Jämför vad jag säger om fjärde statsmakten ovan). Sibel verkar misstänksam.
  För bakgrund till bakgrund: Wikipedia-artikeln Veteran Intelligence Professionals for Sanity (August 2010 Memo).