Mikas blogg

01 September
2010

Intryck från Olkiluotoblockaden i Jean-Yvons sällskap

1.

Hemma i kärnkraftsstaden Lovisa efter Olkiluotoblockaden 28.8. och kärnavfallsseminariet i Raumo 29.8 (och efter en mellandag med migrän, som jag ska återkomma till) läser jag EBLIDA-ordföranden Gerald Leitners ledare i föreningens varannan månad utkommande nyhtesrapport. EBLIDA är paraplyorganisationen för biblioteksföreningarna i Europa. Leitner uppmanar “alla” (läs: alla yrkesbibliotekarier inom EU) att fundera på vad man ska svara EU-kommissionen angående kulturen i framtiden. Kommissionen har nämligen inbegärt utlåtanden om EU:s “kulturstrategi” av alla, inklusive av Ny Tids läsare, före deadline i december.

Men kunde inte Gerald Leitner ha kommit på någonting mer aktuellt och angeläget än detta, att vi ska ägna hela hösten åt att fundera ut några goda råd åt EU-kommissionen?

Varför sviker Yrkesmannen och -kvinnan oavbrutet sina kollegor Medborgaren och Medmänniskan? Jag tänker nu inte bara på Bibliotekarien, utan också på Vetenskapsmannen för att inte tala om Journalisten. Jo, för att “all professions are conspiracies against the laity” (sagt i pjäsen Doctor's Dilemma, skriven av George Bernard Shaw). Alla yrken är konspirationer mot lekmännen.

Det är därför yrkesjournalisterna inte kunde tala om för läsarna att Olkiluotoblockaden på lördagen 28.8. var europeisk och internationell med deltagare från bl a Sverige, Frankrike, Ryssland och Vitryssland och med understöd av organisationer och rörelser i många fler länder.

Sådant noterar bara kulturtidskrifter i mediamarginalen. Om ens de.


2.

Senaste lördag roade sig Jean-Yvon Landrac från Bretagne och undertecknad från Östra Nyland med att
plocka svagt radioaktiva svampar i Euraåminne. Lingonen höll just på att mogna. Vad kunde vara bättre för kropp och själ än en avstickare till skogs efter de första hektiska försöken kl 06.00 - ca 08.30
att blockera motorvägen mellan Björneborg och Raumo vid avtaget till kärnkraftverken och EPR-bygget längst ute på Olkiluotoudden 12 km västerut!

Jean-Yvon, som representerar nätverket Sortir du nucléaire (Ut ur kärnkraftssamhället!), hade försökt prata polisen till rätta, varvid polisen artigt hade påpekat: “je ne parle pas français” . Då hade min franske vän övergått till att tala tyska men polisen hade bara fortsatt att skaka på huvudet. Och Jean-Yvons engelska uttal hade låtit mycket frankofont. Och jag, som gått på Cours de civilisation française vid Sorbonne år 1966, hade fått fungera som tolk.

Polisen nekade oss tillträde till Olkiluotovägen med förevändningen att TVO (bolaget) inte tog emot några besökare denna lördag. - “Följer polisen order från bolaget?”, undrade Jean-Yvon, vilket jag översatte för konstaplarna, som hade spärrat av huvudvägen till Olkiluoto ett par hundra meter från vägskälet. Den frågan ville de inte ta ställning till.
Det var därför vi insåg det goda med att för en stund avlägsna oss från den direkta aktionens tanke- och känslomässiga universum. Under vår skogsvandring hann vi också samtala om det ena och det andra . Bl a kom vi in på tolkningen av ordet “conscience” , som ju kan betyda medvetande men också samvete. “Science sans conscience n'est que ruine de l'âme” (vetenskap utan samvete är blott själens ruin) , citerade Jean-Yvon. Pascal? undrade jag med hänvisning till 1600-talsfilosofen. Nä, Montesquieu, skulle jag tro, sa Jean-Yvon osäkert, refererande till 1700-talsstatsvetaren. Att redan 1500-talsförfattaren Rabelais hade insett och formulerat denna sanning hade vi båda glömt.


3.

Alla rapporter från kampen mot kärnkraftsinustrin och det militärindustriella komplexet (två sidor av samma mynt, les deux faces d’une même pièce ) är tillrättalagda efterhandskonstruktioner; hur det verkligen var kan ingen beskriva. Inte ens subjektivt. Till vår förvåning hejdade ingen ordningens väktare Jean-Yvon och mig när vi klev ut ur skogen ett stycke nedanför polisspärren och fortsatte längs vägen i riktning Olkiluoto.

Bakom en vägkrök mötte vi åter Rabelais' ande, denna gång i form av gatuteater och bykarneval.
Aktivisternas förtrupp hade med armarna sammanlänkade genom plast- och plåtrör öppnat en andra frontlinje några hundra meter bakom ordningsmaktens hyvudstyrka genom att lägga sig på rygg över den asfalterade bilvägen och cykelvägen och emellanåt också över den mindre sandväg, som polisen höll öppen för att erbjuda Olkiluotoborna passage till och från sina hem. Olkiluotoborna är tydligen splittrade i kärnkraftsfrågan: endel lät oss uttryckligen förstå att de stödde oss, andra verkade generade eller rentav förargade. En man gjorde också ett halvhjärtat försök att forcera blockaden med sin bil, men stannade upp när Jean-Yvon resolut satte sig på kylaren. Polisen ingrep också och dirigerade den uppretade bysbons bil över en sidoväg.

Den kvinnliga rap- och dansensemblen “The Scandinavian Punks”, ledd av teaterstuderanden Emmi Uimonen, agerade cheerleaders för aktivistlaget. Såhär kunde det låta:

Nostetaan Suomi korkeelle tähtiin
vaihda ydinvoima luontoon, sen aika jo nähtiin
millaista mainetta tästä saa?
Suomi on radioaktiivisin maa


Lobbari hoi, lobbari, oi!
Mulle mielipteen annoit
ja illallisen, kultahampaan
laumaasi sait uuden lampaan

4.

Med oss hade vi Nils-Axel Mörner, en berömd geolog, som på 1980-talet var ordförande för Internationella Unionen för Kvartär Forskning (INQUA), vars medlemmar studerar förändringarna i miljön under den yngsta perioden i vår jords historia. Denna sk postglaciala fas omfattar bara de senaste 2,6 miljoner åren.

Enligt dr Mörner är berget, där nationens regering, riksdag och media vill gömma det högaktiva avfallet från Olkiluoto, ett mycket olämpligt val. Mörner, som bedrev fältstudier på platsen, kallar ingenjörernas beräkningar en geologisk skymf. De i och för sig kompetenta och skickliga räknenissarna har siktet inställt uteslutande på nutiden, kritiserar han. Den geologiska expertisen i Finland är för sin del feg och håller käft. En professorskollega tog visserligen till orda för några år sedan -- när han blev pensionerad och äntligen vågade tala ut! Men i sin stora besvikelse över regeringens kärnkraftspolitik beslöt han att återgå till sin grundforskning, berättade Mörner på uppföljningsseminariet.
Vilket osvikligt leder tankarna till Voltaire, som lät Candide & Co avsluta sina dagar med att odla kål. Fast Voltaire själv upphörde ju ingalunda med sin kamp mot makterna.

A propos Voltaire så hade vi också med oss Pirkko Lindberg, författaren till boken Candida (1996). Lindberg har nyligen utkommit med tegelstensromanen Hotell Hemlängtan , som jag lånade för att läsa härnäst och som jag också kunde ha använt för att slå polisen i huvudet med. Men polisen uppträdde på det stora hela korrekt mot demonstranterna så det behövde jag aldrig göra.

Jag tror att migrän är ett slags sinnessjukdom av privat och relativt kortvarig natur. Inte oavbruten och offentlig, som kärnkraftsssamhällets galenskap.


Mikael Böök

Publicerad något förkortad i Ny Tid 3.9.2010

IndyMedias reportage på engelska och på franska.

02 September
2010

Lokal ekonomi med bytesring och egen valuta?

Landsbygdsriksdagen är landsbygdens riksdag. Byar, organisationer och kommuner i Svenskfinland (och, skulle jag tro, också i finska Finland samt utlandet) är välkomna att delta i den 11. landsbygdsriksdagen som hålls på Haikko herrgård i Borgå 25-26.9.2010. Läs mer om evenemanget och programmet på sajten www.landsbygdsriksdagen.fi!
Landsbygdsriksdagen har 12 arbetsgrupper. Grupp 3 handlar om hur man skapar lokala valutor och bytesringar.

"Den lokalt skapade valutan stannar i den lokala ekonomin . Där finns den alltid tillgänglig. Vanliga pengar däremot, som sätts in på bank, återinvesteras mycket sällan i det område de kommer från." (ur artikeln Nya pengar för en grön planet)

07 September
2010

Vi lever i ett digitalt panoptikon

Följande är min kommentar till (och i) Lars Gustafssons blogginlägg Utilitarismens eländiga kraftlöshet 29.8.2010. Lars G:s inlägg föregicks av hans utträde ur det svenska Piratpartiet.

Det var inte Horkheimer-Adorno utan Habermas som skrev Strukturwandel der Öffentlichkeit. Vilket i och för sig kanske inte är speciellt viktigt. Dessutom stod ju Habermas i det ifrågavarande verket för en kulturpessimism i Horkheimer-Adornos efterföljd. Jag har inte läst den bok av Torbjörn Tännsjö som det är tal om här [här] utan bara tittat på en kort diskussion mellan Tännsjö och Rick Falkvinge .

I den diskussionen är jag benägen att stöda Falkvinges nej till den fullständiga genomskinlighet som Tännsjö tydligen vill förespråka. Men, som du (Lars Gustafsson) också påpekar, gäller för Tännsjö "samma krav på genomskinlighet hos makthavarna som hos undersåtarna". Däri har Tännsjö en stor och viktig poäng.

Motsatsförhållandet privat-offentligt måste lösas genom att man från gång till annan försöker upprätta en rimlig balans. I dagens samhälle (och värld) har makten blivit litet mer genomskinlig genom internet men också litet mäktigare genom sin exklusiva tillgång till massiva databaser, från vilka medborgarna är utestängda. Sådana databaser har bl a skapats av SWIFT-systemet för banktransaktioner och genom de olika internettjänster, som företaget Google erbjuder. Den digitala tekniken och informationen ger kort sagt makten en mycket långtgående insyn i medborgarnas privatliv medan medborgarnas möjligheter att följa med de mäktigas banktransaktioner eller, säg, samarbetet mellan Google och CIA å andra sidan kan förefalla att vara tämligen begränsade.

Vi lever alla i ett digitalt panoptikon, som varken Bentham eller Horkheimer-Adorno riktigt var i stånd att förutse.

F.ö. motsvarar Piratpartiets beslut att inhysa Wikileaks på sina servrar min uppfattning om vad Piratpartiet är och bör vara. Jag kvarstår också som medlem i Piraattipuolue, det svenska Piratpartiets motsvarighet i Finland. Men det hade nog kanske inte varit så dumt med, som du efterlyste, en medlemsdiskussion och kanske rentav medlemsomröstning i den frågan. Dock bör en partiledning få vara operativ och fatta beslut också utan medlemsomröstningar. Detta leder tydligen in på ytterligare en fråga om rimlig balans.

Med vänlig hälsning.

11 September
2010

Tre 9/11-händelser

1

Den 11 september, som ofta kallas 9/11 i enlighet med det gängse amerikanska datumformatet, kunde gärna kallas Gandhis dag, efter M.K. Gandhi. Den 11.9.1906 talade Gandhi på ett massmöte för indier i Transvaal, Sydafrika. Mötet hade sammankallats för att dryfta protester och åtgärder mot britternas invandrarfientliga lagstiftning, som kulminerat i den sk Black Act, i vilken stadgades att varje indier (inklusive alla kvinnor och barn över 8 års ålder) måste registrera sig på nytt hos polisen, avge fingeravtryck och anhålla om pass. Diskussionen på mötet utmynnade i att de ca 3.000 deltagarna svor en högtidlig ed på att vägra underkasta sig den nya lagen. Gandhi framhöll i sitt tal det allvarliga i situationen och att det sannolikt skulle bli fråga om en kamp på liv och död för dem som höll sig till sitt löfte om passivt motstånd. Senare beskrev han rätt utförligt denna fas av kampen mot britternas kolonialvälde i boken "Satyagraha i Sydafrika" (skriven sedan han återvänt till Indien, under diverse fängelsevistelser i början av 1920-talet). Det framgår av boken, att Gandhi själv betraktade mötet i den judiska teatern 11 september 1906 såsom en vändpunkt; det var här Gandhis filosofiska begrepp om satyagraha (av sanskritorden satya, sanning, och agraha , fasthet) hade sin upprinnelse. Ordet som sådant togs visserligen inte i bruk vid det tillfället, utan först något år senare efter en tävling, som utlystes av tidningen "Young India", för att skapa ett indiskt uttryck i stället för engelskans 'passive resistance'.

2

I Chile mördades landets folkkvalda president Salvador Allende den 11. september 1973 under statskuppen, som utfördes samma dag av militären under Augusto Pinochets ledning, som understöddes av USAs regering. USAs regering släppte sedermera den sk Hincheyrapporten, i vilken det förnekas, att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA deltog aktivt i själva kuppen. Det framgår dock av Hincheyrapporten att man följde med händelseutvecklingen med en gillande sidoblick.

3

Idag, 11 september 2010 har det gått 9 år sedan de ödesdigra 9/11-händelserna i New York och Washington. Brotten som då begicks är fortfarande ouppklarade. Uppenbart är i alla fall att den historia som Bushadministrationen konstruerade och som Obamaadministrationen håller fast vid, inte kan hålla streck. Ändå har den officiella 9/11-historien fått rättfärdiga de långa och synnerligen blodiga angreppskrigen mot Afghanistan och Irak där flera miljoner människor, främst civila, har dödats eller fördrivits från sina hem.

Tillägg

Den viktigaste av de tre ovannämnda världshistoriska händelserna är kanske den förstnämnda. Attentaten i New York och Washington för nio år sedan inger ju inget hopp inför framtiden. Med kuppen i Chile 1973 är det lite annorlunda eftersom vi fortsättningsvis kan låta oss inspireras av en nobel och modig figur som Salvador Allende och av det slags demokrati, som han försökte främja. Men i grunden är det bara den skenbart obetydligaste första händelsen, dvs inledningen till filosofin om satyagraha, som i längden kan hjälpa oss att leva vidare och behandla varandra väl den 11 september och under årets övriga dagar.

25 September
2010

Google och biblioteken

Diskussionsinlägg i BIBLIST , en epostlista för svenska yrkesbibliotekarier, 24.9.2010. Diskussionen inleddes av följande meddelande från Christer Karlsson vid Umeå universitetsbibiotek:

Umeå universitetsbibliotek lanserar i dag en unik tjänst Bibliotekets samlingar har nu öppnats för onlinebeställningar. Tjänsten innebär att böcker digitaliseras och levereras elektroniskt till användaren. Det blir med andra ord beställaren som bestämmer vad som ska digitaliseras.Tjänsten omfattar i dagsläget alla icke upphovsrättsskyddade böcker (i huvudsak böcker tryckta före år 1900) och beställning görs direkt i bibliotekets katalog Album. Förutom en grundavgift betalar beställaren en avgift för varje sida som skall digitaliseras. Boken levereras inom två veckor som pdf-fil till beställaren. För mer information se: http://www.umu.se/om-universitetet/aktuellt/nyheter/nyhetsvisning/umea-universitetsbibliotek-lanserar-unik-tjanst-for-e-bocker.cid139680

De föregående inläggen belyser några viktiga frågor kring bibliotekens
uppgifter i digitaliseringen av tryckta böcker. Ytterligare en aspekt gäller
bibliotekariernas möjligheter att påverka skeendet genom att aktivt
organisera sig själva och den läsande publiken, lokalt, nationellt,
regionalt och internationellt. Jag ska bifoga några anteckningar  om Google
och biblioteken, i hopp om att förklara vad jag menar med detta.

Googles tämligen stora inflytande idag beror på företagets kunniga personal,
lyckade affärstrategi och  massiva kapitalinvesteringar, som inte minst
använts för att bygga upp en överlägsen maskinell kapacitet med
"serverfarmer" runt om i många olika länder (inklusive mitt hemland
Finland). Men världens bibliotekarier och bibliotek bildar också ett väldigt
nätverk, som utan tvivel skulle kunna ta upp kampen med den privata
korporationen Google. Notera, att jag skriver "med"; jag menar inte att
Google bör uppfattas som bibliotekets fiende. Däremot finns det all
anledning att betrakta Google som en allvarlig konkurrent till biblioteket.
Att Google verkligen strävar efter att skapa, och själv bli,  ett stort, låt
vara i grunden kommersiellt, bibliotek framgår t ex av Sergey Brins inlägg i
New York Times för ett år sedan (A Library To Last Forever. NYT 8.10.2009 
<http://www.nytimes.com/2009/10/09/opinion/09brin.html?_r=2> .

Biblioteken kunde göra mycket mer än hittills för att konkurrera med Google
på Googles eget område dvs i internet. T ex gå med direkt i projekt av den
typ som Lars Aronsson nämner, dvs Projekt Runeberg och Wikipedia. 

Bibliotekarierna, om några,  borde använda fri och öppen software och
engegera sig för att software för läsning och skrivande bör vara fri och
öppen i hela världen. Men idag förefaller snarare Google gå i spetsen för
denna nödvändiga utveckling geom att bygga det linuxbaserade
operativsystemet Android för mobiltelefoner och läsplattor.

Världens sociala forum är ett annat område där bibliotekarier borde delta,
vilket också IFLAs ordförande Kay Raseroka efterlyste på WSF i Mumbai 2004.
Kunde inte biblioteket, som så gärna kallar sig "en mötesplats",  också
utnämna sig till Världens sociala forum?
 
Jämfört med världens bibliotek har Google onekligen vissa fördelar, starka
sidor, men Google har också sina svaga punkter. En styrka hos Google är
naturligtvis att företaget har en samlad ledning, som förmår agera och
operera snabbt, effektivt och självständigt i hela världen för att expandera
företaget och öka dess vinster. Men just Googles karaktär av profitinriktat
multinationellt bolag är å andra sidan en svaghet jämfört med bibliotekets
karaktär av allmännyttig, icke-kommersiell tjänst. 

Paradoxalt nog tycks biblioteken (åtminstone ytligt sett) vara mera
regeringstrogna (bundna vid sina respektiva nationalstater) än Google. Här
har biblioteken allt att vinna; om bara viljan fanns, kunde
bibliotekssamfundet i långt större utsträckning än hittills organisera sig
internationellt, dra upp och verkställa riktlinjer för digitaliseringen av
böckerna, för "internet governance" och för informationssamhället. Detta är
en fråga om bibliotekens politiska självförståelse, självmedvetande och
vilja till självständighet.

För några år sedan, närmare bestämt kring år 2002-2003 då USA och
Storbritannien planerade sitt angreppskrig mot Irak, talades det under en
kort period om om "The Second Superpower", dvs den världsopinion  mot den
rådande marknadsfundamentalismen och militarismen, som organiserat sig med
hjälp av internet.(Jfr http://en.wikipedia.org/wiki/Second_Superpower ). Vad
jag vill säga är att biblioteket kan och bör bli stommen i denna nya
transnationella nätverksmakt, "The Second Superpower",  precis som det
hittills har utgjort den egentliga ryggraden i varje demokratisk nations
offentlighet. Ty vad vore den demokratiska offentligheten utan den
vetenskapliga offentligheten, som i sin tur är otänkbar utan
universitetsbiblioteken (vad vore universiteten utan sina bibliotek?) De
allmänna bibliotekens, folkbibliotekens, roll är naturligtvis av lika
grundläggande betydelse; det moderna samhällets "informationsförmedling" och
"medielandskap" 
förutsätter kort och gott ett solitt biblioteksväsen.

---

Nyligen gick Google ihop med USAs underrättelsetjänst CIA för att gemensamt
investera i upstart-företaget Recorded Future (Inspelad Framtid), som
utvecklar ny teknik för att övervaka internetanvändarna. (Om detta, se mitt
inlägg "Vår inspelade framtid", http://blogi.kaapeli.fi/book/343).  Det här
exemplet tyder på att Google är bundet till den amerikanska statsmakten med
starka band, och att man inte precis är i färd med lösgöra sig, utan snarare
tvärtom. Hur det än förhåller sig med Googles och andra privata firmors
förhållande till statsmakten, så menar jag att biblioteket också på denna
punkt kan och bör dra nytta av sina grundlagsenliga (konstitutionella) fri-
och rättigheter.  Vad bibliotekets innehåll, dvs själva informationen,
beträffar lyder ju biblioteket i princip under samma lagar som pressen och
det fria ordet. Medan Google samarbetar med CIA för att förtjäna mera
pengar, kan och bör biblioteket resolut avvisa allt samarbete med statens
spionorganisationer, deklarera sin självständighet från imperierna,
nationalstaterna och affärskorporationerna och i stället inrikta sig på mål
som gagnar hela mänskligheten. Detta är vid närmare eftertanke lika
självklart som att bibliotekets innehåll, det må sedan vara "analogt" eller
"digitalt", med nödvändighet måste vara kosmopolitiskt.

För några ytterligare funderingar kring Google, kolla ledaren i tidskriften
Information for Social Change nr 30 (http://libr.org/isc/toc.html).

Med vänliga hälsningar,

  - Mikael      

28 September
2010

"Att döda är bättre än sex."

"Ädlaste mål
Oss lyser på vår bana"

skaldade poeten i Björneborgarenas marsch. Orden i denna krigiska sång väcks till liv i den norska soldatens uttalande om en blodröd dimma ('red mist'), som han såg i talibanens dödsögonblick. "Än kan med oväns blod ett fält här färgas rött", skrev Runeberg också. Knappast utan en rysning av välbehag.

"Dö för vårt land
Är leva för vår ära."

förklarade vår Johan Ludvig vidare. Så kunde soldaten leva ärofullt ända fram till inte alltför länge sedan.

Och sådana ädla aspirationer anser säkert en och annan gudskrigare sig fortfarande hysa. Medan andra talibaner förstås är ute för att tjäna pengar på narkotikahandel eller helt enkelt för att de får ordentligt betalt. Hur många miljarder dollar har t ex amerikanska CIA och pakistanska ISI spenderat på att utbilda och utrusta talibanerna och krigsherrarna i Afghanistan?*

Ja, "Västs" krig i Afghanistan, från första början ett brottsligt angreppskrig, utgör en lång och vid täckmantel för allehanda brott . Först och främst håller detta krig igång det militär-industriella-akademiska komplexet och ser till att krigsbaronerna får sina vinster.

Men för våra pojkar i Afghanistan återstår bara denna motivering:

– Det är så som det är här nu, precis som vi hoppades att det skulle bli. Man låter sig inte värvas till Afghanistan för att rädda världen, utan för att vara med i ett ordentligt krig, säger soldaterna enligt VG. Enl Hbl 28.9.2010.

Publicerad i Hbl 7.10. under rubriken "Lång och vid täckmantel". "Döda är bättre än sex" var rubriken på ett reportage i Hbl 28.9. om en del norska soldaters framfart i Afghanistan.

Fotnot:

* Jag vet inte svaret på frågan. Att CIA och ISI fr o m slutet av 1970-talet har plöjt ner miljarder i understöd till mujaheddiner och talibaner i Afghanistan är i alla fall ett faktum. Se härom Paul Jays intervju med paret Paul Fitzgerald och Elizabeth Gould.

 

 

29 September
2010

En whistleblower i Sibbo

uppdaterad 30.9. Raimo Laakia, grön suppleant i Sibbo kommunfullmäktige, har bidragit till att avslöja korruptionen i samband med finansieringen av kommunens ishall. De Gröna i Sibbo har fråntagit honom hans partimedlemskap och utestängt honom från partiets nättjänster.

Bakgrund Det var en gång några sibbobor, som ville ha en ishall. Men de lyckades inte uppbåda tillräckligt stöd för saken bland kommunens beslutsfattare. Att bygga en ishall kostar minst ett par miljoner euro. Var skulle man ta pengarna?

Då dök en rik man upp. Han lovade donera 600 000 € till ishallsbygget.

Nu tände också beslutsfattarna: genom sponsoreringen skulle man få ihop den grundplåt som behövdes för att utverka statsbidrag. De kapital som ytterligare behövdes kunde man låna. Så skulle man få en "gratis ishall".

Rikemannen, som heter Stig Lival, ställde ett antal finurliga villkor för projektets förverkligande och tidtabell samt för ägoförhållandena i ishallen när projektet väl rotts i hamn.

Livals villkor uppfylldes till punkt och pricka. Men när ishallsbygget väl kommit igång med hjälp av statens och kommunens startkapital meddelade mannen, att han inte tänkte betala.

Ishallens tillskyndare verkade inte alls förvånade. De satte genast igång med en kampanj för att få kommunen att garantera ytterligare lån. Och garantin måste naturligtvis beviljas, eftersom kommunen knappast kunde lämna ishallsbygget på hälft.

Numera står hallen klar för användning. Ja, man skrinner på isen.

Några skattebetalare har visserligen försökt uttrycka sitt missnöje i lokalpressen. Å andra sidan har ordföranden för kommunens styrelse, som också råkar leda ordet i ishallsbolaget, tyckt att det är fint att barnen får åka skridsko.

Rikemannen har emellertid hållit tyst.

Men Raimo Laakia, som misstänkte brott mot den offentliga ekonomin, förde saken till polisen, Helsingfors förvaltningsdomstol och statens revisionsverk.

I sin skrivelse till Helsingfors förvaltningsdomstol 23.3.2009 hänvisade Raimo Laakia till strafflagens 29 kapitel, femte paragrafen om subventionsbedrägeri. Paragrafen lyder i sin helhet som följer:

Om någon

1) till den som beslutar om subventioner lämnar en oriktig uppgift om en omständighet som är ägnad att väsentligt påverka möjligheterna att få en subvention eller dess belopp eller villkoren för den eller hemlighåller en sådan omständighet, eller
2) inte meddelar en sådan förändring i förhållandena som väsentligt påverkar möjligheterna att få subventionen eller dess belopp eller villkoren för den och som mottagaren i samband med subventionsbeslutet eller annars särskilt har förpliktats att anmäla,

och därigenom bereder eller försöker bereda sig eller någon annan ekonomisk vinning, skall han för subventionsbedrägeri dömas till böter eller fängelse i högst två år. (cit enl www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1998/19980814)

Enligt vad Laakia uppger på sin webbsida meddelade kommunstyrelsens ordförande privat, att han, Laakia, inte skulle ha någon framtid i Sibbopolitiken ifall han inte drog tillbaka sina besvär.

Ordförande i Sibbos kommunstyrelse, Eero Seppänen, är valombudsman i den lokala politiska rörelsen Vårt Gemensamma Sibbo. I egenskap av styrelsordförande i Sipoon Jäähalli Oy - Sibbo ishall Ab var det också Eero Seppänen själv som 1.2.2009 undertecknade ansökan till Sibbo kommunstyrelse om garanti för ett lån på 1 miljon €, som ishallsbolaget ansåg sig behöva för slutföra bygget.

Eero Seppänen har angripit Raimo Laakia i offentliga uttalanden och ishallsbolaget har krävt Laakia på över 10 000 € i skadestånd för att han besvärade sig till Helsingfors förvaltningsdomstol efter det att Sibbo kommunfullmäktige hade beviljat lånegarantin 2.3.2009. Domstolen förkastade emellertid ishallsbolagets skadeståndskrav och Laakias besvär behandlas fn i Högsta förvaltningsdomstolen.

Även Sibbo Grönas ordförande, som hette Henrik Möller (nuv. ordf. heter Rauno Haapaniemi), gick till offentlig attack mot sin whistleblower till partikamrat, dvs Raimo Laakia.

De Gröna nöjde sig som sagt inte med att debattera och kritisera Laakia, utan de uteslöt honom också ur partiet och avstängde honom från partiets nättjänster.

Ordförklaring: när brittiska polismän observerade, att någon höll på att begå ett brott, brukade de blåsa i sina visselpipor. Därav ordet och begreppet "whistleblower", vilket avser "en person som anmäler brott, korruption eller andra oegentligheter, och som i vissa fall löper risk att straffas för detta. Straff kan vara att åtalas för förtal eller - om beskyllningen är riktad mot den egna arbetsgivaren - att bli avskedad eller omplacerad" (Wikipedia).

Min kommentar: det här fallet är av ganska stort allmänt intresse. Genom att studera detta slags lokala processer kan man lära sig mycket om om vad pengar egentligen är, och om hur rika människor och banker hopar kapital genom att bryta, om inte direkt mot lagens bokstav, så åtminstone mot dess anda. Fallet belyser också de Grönas deprimerande utveckling från en medborgarrörelse bestående av gräsrotsaktivister och whistleblowers typ Raimo Laakia till ett korrumperat, statsbärande politiskt parti typ Samlingspartiet, Centern, Socialdemokraterna och Svenska folkpartiet. En av historiens ljuspunkter är att fallet har tagits upp av nya politiska gräsrotsrörelser typ Piratpartiet, som förhoppningsvis kommer att öka sitt understöd genom denna typ av avslöjanden (jfr Petri Lagus' intervju med Raimo Laakia på Bambuserkanalen H2O Salo).

Slutsats: Det gäller att föra utredningen av ishallsbygget i Sibbo vidare så att de som eventuellt har gjort sig skyldiga till brott mot den offentliga ekonomin kan ställas inför rätta. Till att börja med kan man, som jag nyss gjorde, skriva under på adressen: http://www.adressit.com/laakia.