Mikas blogg

01 October
2010

Mera blomlådekraftverk!

IT-jätten Adobe Inc installerade för ett par dar sedan ett dussin kraftverk av märket Bloom Energy server. De små energiservrarna (som ger 100 kilowatt per styck) ska fylla en tredjedel av huvudkontorets energibehov i Sunnyvale, Kalifornien.

Tidigare har också Google och andra IT-företag investerat i Bloom Box, som de små elkraftverken vanligen kallas.

En Bloom Box eller "Blomlådan" består av bränsleceller, som omvandlar kemisk energi till elektricitet. Bränslecellerna i Bloom Box är av typen SOFC (Solid Oxide Fuel Cell; på svenska: fastoxidbränslecell ). De producerar elektricitet genom att förena biogas eller olja med syre i en invecklad elektrokemisk reaktion.

I princip kunde "Blomlådan" stå i trädgården, matas med biogas från komposthögen och göra huset självförsörjande med elenergi.

Enligt tillverkaren, företaget Bloom Energy (som också finns i Sunnyvale, Kalifornien) kan en enda av blomlådans bränsleceller (storlek 100 mm x100 mm) ge 25 watt elektricitet, dvs ungefär så mycket ström som en vanlig skrivbordslampa behöver. Genom en enkel uträkning sluter man sig till att ett blomlådekraftverk innehåller 100 kw/ 25 w = 4000 bränsleceller. Ytterligare en liten kalkyl visar att Bloom Boxens effekt är onödigt stor för ett egnahemshus, vars genomsnittliga elförbrukning kanske ligger på bara 1-2 Kw. Dessutom lär Blomlådan kosta någonting i stil med hundratusen dollar per styck. Jag hoppas i alla fall att styrelsen i Lovisa (min hembygd) och planerarna på Kraft och Kultur (mitt elbolag) vill investera i Blomlådor. Vill ni det?

Bild av en Bloom Energy Server, länkad från CNet. Klicka på bilden för att läsa CNets artikel om Adobes BloomBox-installation.

03 October
2010

Google och biblioteken (forts.)

Fortsättning av ämnet som togs upp i inlägg 351.

För några dagar ställde jag [...] frågor till Mats Danielsson & Co vid Umeå universitetsbiblioteks digitaliseringstjänst. Mina frågor gällde bl a valet av år 1900 som gräns för EoD-böcker. (EoD = Ebooks on Demand). Jag exemplifierade med en bok ur bibliotekets samling, innehållande Avhandlingar om Fred och Rätt av Immanuel Kant (1724-1804), översatta av fd lundaprofessorn i teoretisk filosofi Alf Nyman (1884-1968).

Nedan ska jag för bekvämlighets skull kalla den ovannämnda boken för AFRIKAN.

AFRIKAN utkom år 1915 på Bonniers förlag. Varför inte skanna in boken och förmedla kopior till de alla de som behöver lite mer av fred och rättvisa?

Innan jag går vidare vill jag försäkra, att avsikten med mina frågor inte var att uppmana bibliotekarierna i Umeå eller annorstädes att bryta mot lagen.

Däremot vill jag understryka att det är hög tid att bibliotekarierna tar sig i kragen beträffande kopieringsrättens termin. Det räcker inte med att börja digitalisera lite här och var och hoppas att andra skall följa exemplet. Noteras bör också att Google redan håller AFRIKAN som en pantfånge i sin boklåda.

Ja, IFLA och EBLIDA har kritiserat TRIPS. [Se fotnot] Tillsvidare dock alldeles för blygt och anspråkslöst. Här behövs mobilisering och samlad internationell aktion från bibliotekariernas sida med målet att radikalt förkorta upphovsrättens terminer så att biblioteket kan fylla sin uppgift att sprida kunskap och information.

Bibliotekarie, stanna inte vid din disk! Spana ut över caput Googlis. Googles huvud är varken större eller mindre än dess kapital.

Fotnot:
[1] Se t ex EBLIDA:s Position Paper How International Trade Agreements affect Libraries från 2005.

04 October
2010

Google och biblioteken (2. forts.)

Fortsättning av ämnet som togs upp i inlägg 351 och inlägg 355. -- Lars Aronsson, känd bl a för sin insats i projekt Runeberg kommenterade igår mina åsikter i en BIBLIST-diskussion om biblioteken och digitaliseringen. Aronssons inlägg i sin helhet finns här. Nedan mina kommentarer.

On Sun, 3 Oct 2010, Lars Aronsson wrote:

> Översättaren har upphovsrätt i hela sin livstid och därefter i 70 år.
> Därför blir den här boken fri vid slutet av år 1968 + 70 = 2038.

Ja, är det inte galet? Men, som sagt, jag föreslår inte att
bibliotekarierna ska bryta mot gällande lag.
 
> På rikssvenska brukar vi översätta "copyright term" med upphovsrättens
> skyddstid. Och den är som sagt livstid + 70 år, även för översättare och
> illustratörer. Exakt vad tycker du att bibliotekarier kan göra åt detta
> faktum?

Bibliotekarien fungerar i sin yrkesutövning i en intellektuell
samhällsroll genom att ordna, presentera, sprida och bevara kunskap och
information. Den enskilda bibliotekarien kan och bör göra precis som du,
Lars, föreslår, dvs uppsöka och samarbeta med översättarens släktingar för
att lösa copyright-problemet. Och inte bara släktingar, utan även
intresserade läsare och intellektuella, som kan bidra till att höja
kvaliteten på bibliotekets samlingar och som kanske också är beredda att
göra praktiska insatser aus Liebe zur Kunst eller mot en rimlig ersättning
i pengar.

I fallet avhandlingar om fred och rätt av Immanuel Kant översatta av Alf
Nyman (AFRIKAN) bör noteras, att (åtminstone)  Alf W Johansson också har
översatt Immanuel Kants klassiska skrift Zum ewigen Frieden (1795) till
svenska. I sitt efterord skriver Alf W Johansson bl a:

"Att översätta Kant är att konfronteras med en överlägsen intelligens. Det
är därför en högst bildande erfarenhet [...] Alf Nyman, senare
filosofiprofessor i Lund, utgav 1915 en översättning av Kants skrift om
den eviga freden. Förordet är utmärkt: en ironisk kommentar till den
krigshysteri som gripit Europa; översättningen är däremot en katastrof"
(jfr Kant, I.: Om den eviga freden. Översättning och förord av Alf W
Johansson. Print-on-demand från P.A. Norstedt & Söner 2005, s 137)

För att göra en längre historia kortare: Bibliotekarien bör se till att
forskaren och hela den läsande publiken har möjligast säker och
fri tillgång till de svenska översättningarna av Immanuel Kants klassiska
skrifter. Den tekniska utvecklingen gör det som vi vet möjligt att
tillhandahålla texterna digitalt som e-böcker och e-artiklar. Att på
konstlad väg (tex med DRM-mjukvara) spärra läsarnas tillgång till
klassikerna är inte förenligt med bibliotekariens yrkesetik.

Det ovan sagda gäller som sagt den enskilda bibliotekarien och det
enskilda biblioteket. Eller som du, Lars, skrev: detta är något som
"bibliotekarier" kan göra. Den nya digitaliseringstjänsten vid Umeås
universitetsbibliotek verkar vara ett steg i rätt riktning. Men som
exemplet AFRIKAN visar tål Umeåbibliotekariernas initiativ att synas
närmare i sömmarna och kanske också att kritiseras på vissa punkter.

Lika viktigt som att bibliotekarierna och biblioteken var för sig skärpte
sig i sin intellektuella yrkesutövning vore att de organiserade en
samfällig, permanent aktion för att radikalt förkorta copyrightens
terminer. För att uppfylla ditt krav på större exakthet föreslår jag att
biblioteksföreningarna samt deras internationella organisationer typ
EBLIDA och IFLA kräver att de nuvarande skyddstiderna halveras.

Apropå Piratpartiet (fint att du också tog upp det!) så tycker jag det är
ganska lätt att förstå dess stora framgång i europavalet och dess klena
understöd bland de svenska riksdagsväljarna. Väljarna är inte dummare än
att de begriper att Piratpartiet står för klokare och mer realistiska
lösningar av copyrightfrågorna än de övriga partierna, plus att de inser
dessa frågors internationella natur. Vad sedan andra viktiga politiska
frågor och inrikespolitiska frågor  beträffar framstår PP som ett osäkert
kort. Var står PP t ex i frågan om Sveriges deltagande i Afghanistankriget
eller i kärnkraftsfrågorna? För att inte tala om olika skatte- och
socialpolitiska frågor.

Piratpartiets uppdykande på den politiska scenen aktualiserar också en
djupare (djupare än dagsfrågorna) problematik, som jag skulle vilja
formulera så här: Det tycks mig, att vi idag lever i en undantagssituation
då vi i vissa avseenden bör handla som pirater. Absolut inte för att
stjäla, röva och mörda, men för att ett etiskt handlande endast förefaller
möjligt utanför staternas och regeringarnas domäner.  

I enlighet med detta kunde bibliotekarierna (som jag skrev i ett tidigare
meddelande)  som yrkesgrupp göra mycket för att hjälpa "Den andra
supermakten" till makten. Vad "den andra supermakten" sedan är eller kan
tänkas bli är naturligtvis en mycket omfattande fråga. Här en första
definition: " "Second Superpower" is a term used to conceptualize a global
civil society as a world force comparable to or counterbalancing the
United States. The term originates from a 2003 New York Times article
which described world public opinion as one of two superpowers"
(Wikipedia).

Med vänlig hälsning från Östra Nyland,

 - Mikael

07 October
2010

På besök hos EBLIDA och IFLA i den Haag

Joanne Yeomans på European Bureau of Library, Information and Documentation Associations (EBLIDA:s) kontor i den Haag ska resa till Bryssel i slutet av veckan för att underhandla om EBLIDAs roll i "kulturaktionen Europa", "an advocacy and lobby organisation promoting arts and culture as a building block of the European project". EU-kommissionen har än en gång utlyst konsultationer om sitt kulturprogram. Det gäller att försöka påverka. Veckan innan har Joanne deltagit i ett EFTA-seminarium i Oslo om den nordiska modellen för de föräldralösa verken. Borde inte EBLIDA och biblioteken kräva en allmän och global halvering av skyddstiden, undrar jag. -- Gärna, men problemet är att ingen är intresserad, svarar Joanne. Vad hon egentligen menade med "ingen" borde jag också ha frågat medan jag pratade med henne. Antagligen avsåg hon EU-kommissionen och förläggarna. Samt det faktum att copyrightens terminer inte längre bestäms inom enskilda länder eller av EU utan spikas på globalplanet inom ramen för WIPO. Och förstås att biblioteken, eller åtminstone EBLIDA, saknar inflytande och pengar.

"Paul Otlet visionerade om ett världsbibliotek knutet till FN som ett stort gemensamt projekt", noterade Nicklas Lundblad i våras, inför ett nordiskt Haholmsseminarium.. Ack ja, så visionerar jag alltjämt. Fast i stället för att i mina tankar knyta världsbiblioteket till FN ser jag det som Världens sociala forum.

Stuart Hamilton på International Federation of Library Associations and Institutions (IFLA:s) kontor i den Haag ber mig förklara varför jag tycker det vore så viktigt att allt fler bibliotekarier och arkivarier engagerar sig i Världens sociala forum (WSF), som ordnas nästa gång i Dakar andra veckan i februari 2011 , och då särskilt för att dokumentera och sprida WSF i/till sina bibliotek. .

Stuart deltog nyligen i regeringarnas/FNs forum för internetförvaltning (Internet Governance Forum, IGF; bättre term på svenska?) i Vilnius. - IGF är verkligen rätta stället för att inhämta nyheter och information, och för att bygga nätverk, och IFLA har börjat satsa mer på IGF; därför var vi den här gången 10-15 biblioteksmänskor från IFLA och eIFL som deltog i Vilnius, berättar Stuart. Jag säger att jag tycker det är jättebra att IFLA håller biblioteket framme i Vilnius (egentligen kunde och borde ju bibliotekarierna sköta det hela) men insisterar på att IFLA också borde vara aktivt med i Världens sociala forum. När Stuart påpekar att IGF bygger på en "multi-stakeholder approach" (hur det nu sedan ska översättas) medan WSF snarare förefaller vara en församling av likasinnade,får jag en ide'. Nämligen att IFLA gärna och uttryckligen borde introducera "stakeholder"-tänkandet i WSF, dvs uppfatta sig själv som "stakeholder" i det sammanhanget. Inom IGF bildar stakeholders (ge mig ett svenskt ord!) triangeln regeringar-affärsföretag-civilsamhälle. Inom WSF kunde stakeholders bestå av duon civilsamhället-biblioteket. Jag föreslår att en debatt mellan bibliotekarier och sociala aktivister på WSF i Dakar. Stuart verkar faktiskt tända på förslaget. Vi återses väl där, hoppas jag.

Återkommer evt med anteckningar från gårdagens besök på Internationella Institutet för Social Historia i Amsterdam, som hade kontaktat mig ang dokumentationen av sociala forum. Det var därför jag beslöt att åka.

• Mikael Böök

PS Besvikelse: Spinoza-muse'erna i den Haag och Rijnsberg är stängda för reparationer ända till december. Positiv överrskning: Lloyd Hotel i Amsterdam med permanent utställning om byggnadens historia. Här tog emigranterna från Östeuropa in på färden från Östeuropas länder till Sydamerika på 1920-talet. Sedan blev det fängelse (för arbetare, judar och ungdomar) ända till 1989. Numera är det alltså lyxhotell.

12 October
2010

Endelig norske e-bøker?

Föreliggande text är också inlämnad som en kommentar till Anders Ericsons artikel i Norsk biblioteksförenings webbforum den 10 oktober 2010.

Tack för artikeln "Endelig norske e-bøker?" Jag läste också notatet,, dvs "Nasjonal e-bokstrategi – et diskusjonsnotat : Forsøk på å skissere framtidsbildet av en bærekraftig felles e-bokløsning for det norske bokfeltet (forfatter, forlag, bokhandel/bokklubb, bibliotek, leser" av författaren Morten Harry Olsen, Gyldendalförlagets informationschef Bjarne Buset och Kjartan Vevle från Biblioteksentralen.

Notatskribenternas strävan att utforma en nationell modell för distribution av e-böcker förtjänar naturligtvis uppskattning och understöd. De nationella kulturerna och språken ska ju fortleva och vidareutvecklas. Fast jag kunde också tänka mig en samnordisk lösning där de olika nordiska ländernas och språkens egenarter skulle beaktas och bevaras.

Den nationella lösning för Norge som notatskribenterna skisserar tror jag emellertid inte på. Jag uppfattar den närmast som ett försök att rädda vad som räddas kan av den traditionella bokmarknaden, inte som ett steg framåt mot ett nytt sätt att uppfatta vår skriftkultur, som bättre motsvarar tidens krav och tekniska förutsättningar.

Notatskribenterna önskar uppenbarligen undvika Digital Rights Management (DRM), dvs att spärrar mot olaglig tillgång till verken ("olaglig läsning"?), eller "piratkopiering" byggs in i själva e-boken eller -artikeln. Och bra så. Ur läsarens synvinkel är DRM någonting förfärligt -- ett stort steg tillbaka från den frihet, som tryckta böcker erbjuder. Var och en som köpt en DRM-spärrad e-bok och därefter förgäves försökt läsa den några månader eller år senare på sin nya dator eller mobiltelefon, vet hur frustrerande det kan vara.

Å andra sidan vill de förlägga "biblioteket til kunden eller låneren" uppe "i skyn", alltså på en central internetserver. "En felles digital distribusjonssentral (DDS)" skulle inrättas för detta ändamål. På denna DDS skulle man sedan försöka inrätta en traditionell marknad för de nya elektroniska böckerna.

Men varför inte placera "selve biblioteket" i... selve biblioteket? I Norges fall skulle det väl ligga närmast till hands att deponera de norska e-böckerna (e-böcker på norska och/eller utgivna i Norge) i Nasjonalbiblioteket?

Att notatskribenterna inte vill föreslå denna lösning beror på vissa spärrar, som är inbyggda i deras - och i större eller mindre utsträckning i våra, i allas - huvuden. Vi kan kalla dem mentala spärrar.

En sådan mental spärr gör att vi accepterar den konstlade distinktionen mellan att kommunicera och att distribuera ett verk. Denna kommer t ex till uttryck i EU:s copyrigthtdirektiv från år 2001 där det heter att spridningssrätten "upphör att gälla i och med en första försäljning eller ett första överlåtande" av verket . Å andra sidan stipulerar direktivet, att

"Medlemsländerna ska tilldela upphovsmännen ensamrätten att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk." (ibid.).

(Anmärkning: översättaren har valt att skriva 'överföring' fast det i grunden handlar om kommunikation, dvs att meddela, dela med sig, kommunicera. På engelska, franska och tyska lyder det ifrågavarande stället 'any communication to the public of copies;', 'toute communication au public de leurs œuvres' , respektive 'die öffentliche Wiedergabe ihrer Werke'.)

Denna juridiska doktrin om spridningsrätt respektive överföringsrätt, för att inte tala om rätten till mångfaldingande, är ett förslavande diktat från en epok som redan står med ena foten i graven, dvs den till synes hejdlösa varuproduktionens och kapitalackumulationens tidevarv som nu har nått sin fysiska gräns, vilket kommer till uttryck i mänsklighetens ekologiska kris. Samtidigt har den digitala tekniken -- datorerna och internet -- dragit ett likhetstecken mellan kommunikation, överföring, mångfaldigande och distribution, som gör alla försök att upprätta konstlade spärrar lika fruktlösa som perserkungens hopp om att tygla havet genom att låta sina slavar piska vågorna (för att låna den svenska poeten Lars Gustafssons träffande liknelse).

En bestående lösning på detta problem (som vi kan kalla problemet med distribution av e-böcker) måste bygga på insikten om att läsaren egentligen är författarens uppdragsgivare. Vi, dvs den läsande publiken, betalar alltså inte för att få tillgång till en kopia av verket, utan för garantera upphovsmannens existensvillkor och möjligheter och utföra (eller fortsätta utföra) sitt uppdrag. Om biblioteket sedan gör verket tillgängligt för publiken i dess helhet, så bör detta endast glädja oss och upphovsmannen själv. Vi kan (och bör) nämligen ta för givet att upphovsmannen, genom sitt skrivande, sitt musicerande, sitt skådespelande, sitt filmande, osv., verkligen har haft och har för avsikt att kommunicera med oss, dvs med publiken.

Den lösningsmodell vi sålunda kommer fram till bygger på social beställning (subskription) i stället för på betalning per exemplar (kopia). Den utgår ifrån, att publiken är villig och kapabel att fungera som författarens, konstnärens, musikerns, journalistens, osv uppdragsgivare. Detta kanske låter radikalt och omstörtande, men i själva verket tillämpas ju faktiskt denna typ av lösning sedan länge, eftersom vi ju också finansierar forskning, litteratur och konst via statsbudgeten i vår egenskap av skattebetalande medborgare. Nu, när tekniken möjliggjort mer direkta ekonomiska relationer mellan verkens upphovsmän och deras publik, bör vi bygga vidare på denna uppdragsgivarmodell. Liksom den statsfinansierade forskningen och kulturen bör distributionen av e-böcker (om vi för ett tag håller oss till den) skötas offentligt, nämligen av biblioteket, som ju är en offentlig tjänst. Men biblioteket och själva offentligheten är samtidigt det civila samhällets grundval. Biblioteket är i sista hand den instans som garanterar att ordet är fritt och att samhälle och stat kan hållas isär, om än inte alltid i verkligheten, så åtminstone i huvudet. Biblioteket är informationens öppna rum (open space).

Ett exempel: i januari 2011 utkommer en ny bok med titeln Treasure Islands. Bokens författare är journalisten och forskaren Nicholas Shaxson. Det här är en bok som jag gärna vill subskribera på, betala för, och läsa -- för övrighet helt oberoende av om Shaxson väljer att publicera sitt verk som en e-bok eller en trycksak. Vidare är jag villig att betala gängse pris (i euro eller någon annan penningvaluta) för boken. Jag betalar glatt också ifall biblioteket ges möjlighet att distribuera boken gratis till alla som vill läsa den genom att lägga upp den för nerladdning i form av en e-bok i ePub-formatet från bibliotekets internetserver. Detsamma gäller många andra författares verk, som jag tycker är viktiga, som hjälper mig att förbättra mitt förstånd, eller som berör min själ genom sina utsökta kvaliteter.

Mot invändingen, att alla inte kan eller vill betala svarar jag: höj lönerna, stärk publikens köpkraft, förkorta arbetstiden, gör skolan bättre, höj bildningsnivån. Utgå inte ifrån att medborgarna i Norge eller i andra länder är stupida kulturkonsumenter. Ta i stället fasta på att medborgarna är kulturens bärare, att kulturen til syvende og sidst är deras. Och låt biblioteket äga det vi läser!

Tillägg om e-böckernas format. - De grundläggande formaten är TXT och HTML (som i sin tur är en del av SGML). ePub är ett lovande format för e-boksdistribution till läsplattor. ePub bygger i själva verket också på HTML. Det kan man övertyga sig om genom att döpa om en .epub-fil till en .zip-fil och därefter öppna den senare med unzip. Då får man ut de .html-filer som bildar e-bokens egentliga innehåll.
TXT, HTML och ePub är fria och öppna format, som är användbara i datorernas olika operativsystem. E-böcker som utgivits i dessa format kan läsas inte bara med hjälp av fri och öppen mjukvara (rekommenderas) utan också med de stängda datorsystem som vissa mjukvarukorporationer försöker bevara som sina affärshemligheter.

Med vänliga hälsningar från Östra Nyland i Finland,

- Mikael Böök

14 October
2010

Endelig norske e-bøker? (forts.)

Harvardbibliotekarien Robert Darnton, som har inlett en aktuell diskussion om ett nationellt digitalt bibliotek för USA, refererar, intressant nog, till Norges exempel beträffande finansieringen i en intervju 6.10.2010 för The Chronicle of Higher Education :

"Mr. Darnton pointed to studies that Harvard has done of digital-library projects in other countries, including the Netherlands and Norway."

Intervjun med Darnton ger anledning till reflexioner om nationella vs. internationella syften med digitala bibliotek. Enligt Darnton kan Hathi Trust bli en grundsten i det tilltänkta amerikanska digitala biblioteket. Hathi Trust uppstod efter att Google hade kört igång med Google Books som ett samarbetsprojekt mellan tretton stora amerikanska universitetsbibliotek för att skapa ett gemensamt förråd av digitaliserade böcker. Vi det här laget erbjuder Hathi Trust tillgång till ca 4 miljoner titlar och 7 milj volymer . Ett citat ur Darnton-intervjun belyser problematiken om förhållandet mellan Google Books och Hathi Trust:

"Q. Was Google a focus of the conversation? A. This was not in the slightest an anti-Google or counter-Google project. Google was hardly mentioned. One institution or entity that has resulted from Google Book Search is the Hathi Trust. …Hathi was mentioned, and my own hope is that the Hathi Trust could somehow evolve to become a fundamental building block of a future digital library. And that would, I think, require the agreement of Google."

Notera, för det första, att Hathi Trust är ett biblioteksinitiativ och, för det andra, att Hathi Trust deklararar öppenhet för samarbete med bibliotek i andra länder:

"HathiTrust was conceived as a collaboration of the thirteen universities of the Committee on Institutional Cooperation and the University of California system to establish a repository for these universities to archive and share their digitized collections. Partnership is open to institutions worldwide who share this grand vision". (cit fr Hathi Trusts hemsida)

25 October
2010

Först modiga politiker, därefter skatt

Det ligger ingenting självklart i att, som Per Wirtén skriver i Dagens Arena, "EU:s budget borde expandera". Först gäller det att stoppa expansionen av Europas militär-industriella-akademiska komplex. Frankrikes och Storbritanniens nukleära styrkor är inte heller några ovidkommande detaljer i en eventuell europeisk New Deal. Antingen går EU in för alliansfrihet och nukleär nedrustning, eller fortsätter unionen att utvecklas till en ny imperialistisk supermakt. Man måste vara blind -- eller låta sina politiska reflexer styra sitt tänkande -- för att inte se det nödvändiga sambandet mellan unionens budget och dess militära strategi.
Altiero Spinelli, vars namn pryder den ena av Europaparlamentets huvudbyggnader, skrev redan i början av 1960-talet, att USA måste avveckla sitt militära engagemang i Europa. Spinelli ställde i utsikt en "denuklearisering" av vår världsdel (artikeln i Foreign Affairs, juli 1962). Vad Spinelli inte ännu hade klart för sig är det ekologiska imperativet: att också den sk fredliga kärnkraften bör avvecklas. Medvetandet om att kärnkraften är ett historiskt misstag och att följaktligen EURATOM-fördraget (som syftar till att främja en gemensam europeisk utbyggnad av kärnkraftverken) bör skrotas (eller åtminstone radikalt omskrivas) hör inte till Spinellis epok. Tjernobyl-olyckan inträffade i april år 1986; Spinelli avled, 79 år gammal, i maj samma år.
- - -
Enligt signaturen Modigs kommentar till Wirténs ledare, är Tobinskatt "ett förslag för att minska de globala kapitalrörelserna genom skatt på transaktionerna". Det är väl en riktig beskrivning -- men bara ifall vi håller oss till vad James Tobin själv skrev på 1970-talet efter upphävandet av guldmyntfoten. Vid det här laget har Tobins gamla idé hunnit få helt nya förtecken. Hans förutsägelse om en ohejdad tillväxt av penning- och valutaspekulationen med instabilitet och finanskriser som påföljd, har ju slagit in över all förväntan. Beskattningen av penning- och finanstransaktionerna handlar således inte längre om att bevara eller återställa lugnet på valuta- och finansmarknaderna utan faktiskt om en tribut, dvs om ett uttag av skatteinkomster, som -- och här återkommer vi till budgetfrågorna - skulle kunna användas t ex för att avbetala skulderna för bankpaketen eller för att finansiera FN:s millenniemål. Eller, ifall vi tillåter att Fogh Rasmussens med fleras nuvarande politik fortsätter, varför inte också för att bygga ut den europeiska nukleära "force de frappe" och förstärka det europeiska "missilförsvaret"?

"Nato insisterar på kärnvapen som absolut nödvändighet för avskräckningen. Således kommer kärnvapnen också i fortsättningen att moderniseras och utplaceras , vilket gäller såväl de brittiska ballistiska Tridentmissilerna som de amerikanska strategiska kärnvapnen. NATO har slopat alla planer på ett tillbakadragande av de amerikanska kärnvapnen från Europa och ett övergivande av nuclear sharing mellan USA och dess europeiska allierade"

snabböversätter jag ur ett färskt meddelande från No-to-Nato.Org. Om någon av dagens EU-politiker skall förtjäna epitetet "modig" så är det för att han eller hon vågar bryta med NATO-politiken.

Tobinskatten behöver ses som ett led i en global demokratisering. Ett preciserat förslag om vad detta skulle innebära lade den finländska statsvetaren Heikki Patomäki och den belgiska skattejuristen Lieven Denys fram på Världens sociala forum i Porto Alegre i januari 2002; se deras Fördrag om global skatt på valutatransaktioner.

27 October
2010

Krigsdagböckerna: tumör eller metastas?

Per Wirtén, min favorit bland ledarskribenterna på andra sidan Östersjön, kommenterar idag de sk Krigsdagböckerna från Wikileaks. Wirtén konstaterar att de amerikanska kommentarerna till de nya avslöjandena om tortyr av krigfångar i Irak hittills har varit oförsvarligt lama. "Tortyren kommer att fortsätta, tumören bli elakare och demokratin förgiftas så länge landets politiska ledning vägrar juridisk prövning eller åtminstone öppen utredning", skriver han.

Den nog så träffande tumörliknelsen får mig att tänka på boken ”WTC 7 och dess mystiska kollaps Varför den officiella rapporten om 11 september är ovetenskaplig och osann” av David Ray Griffin (Hft. / 408 sidor, Alhambra förlag 2010). Varför? Jo, helt enkelt för att här har vi en annan sjuk punkt i dagens offentlighet. Vilka tidningar har recenserat ifrågavarande verk? Vilka ledarskribenter har kommenterat det? Vem vågar lyssna?

Jag tror vi nödgas erkänna att denna tumör, som enligt Per Wirtén förklarar varför den amerikanska publiken och presidenten inte längre reagerar på Krigsdagböckernas tortyravslöjanden, bara är en metastas. Vi måste också inse, att den sjukdom som vi talar om inte begränsar sig till Amerika. Denna cancer har dessvärre drabbat hela människosläktet.

Häromdan efterlyste Per Wirtén modiga EU-politiker (vilket jag kommenterade i mitt föregående blogginlägg). Det finns faktiskt några EU-politiker som vågar se och lyssna. En sådan är europaparlamentarikern Giulietto Chiesa. I februari 2008 anordnade Chiesa en visning av filmen ZERO i EU-parlamentet, åtföljd av en debatt tillsammans med den japanska riksdagsmannen Yukihisa Fujita samt den ovannämnda amerikanska filosofen David Ray Griffin. Evenemanget var i och för sig välbesökt – men det utmynnade ändå i en total mediaflopp. Inga journalister vågade nämligen bevaka det. Det offentliga EU stängde sina öron.

Den ifrågavarande cancern är f ö möjlig att datera. Men det var inte 11 september 2001 som den började, utan långt tidigare, dvs 6-9 augusti 1945.

Efter att följt med sjukdomens förlopp under större delen av min livstid har jag kommit till vissa slutsatser angående botemedlen. Det kommer knappast att bli någon stor operation av cancerhärden i form av en 9/11-rättegång i stil med Nürnbergprocessen. En sådan behövs kanske inte heller. Det viktigaste vore att medier och ledarskribenter, inte bara i USA utan också i EU erkände sjukdomsläget och började tala om det. Så kan vi européer också bäst hjälpa våra vänner amerikanarna och deras president Obama att ta itu med sitt militär-industriella-akademiska komplex (det som redan Eisenhower varnade för) – samtidigt som vi angriper vårt eget transatlantiska komplex.

Ovanstående ingår också i Ny Tid 19.11.2010