Mikas blogg

02 March
2011

Lendle en ebok

Den 21 februari 2011 gjorde Jan Szepanski följande inlägg på BIBLIST:

"Att man inte kan göra mycket mer än att läsa sin ebok är ett stort problem. Att låna ut sin ebok har varit hart när omöjligt. Biblioteken står vid sidan om och kan bara titta på.
Nu tas dom första små stegen, inte utan irriterande be- gränsningar, att kunna låna ut sin ebok. Med ängsliga begränsningar typ max två veckor, inom ett visst geografiskt område

Guardian har en artikel om detta

http://www.guardian.co.uk/books/2011/feb/16/new-sites-kindle-lendle

Var det någon som sa att det var bättre förr?"

Szepanskis inlägg blev upptakten till en diskussion om e-böcker. Fera svenska och norska yrkesbibliotekarier och biblioteksvänner har bidragit till debatten på BIBLIST . Nedan följer två epostbrev som jag själv avsände tidigare idag:

1.

Hej igen,
Lars Aronsson hänvisade till ett inlägg av Rasmus Fleischer, som har påpekat att:

 "digital information kan inte lånas, bara kopieras för att senare  raderas. Om tillhandahållande av e-böcker ens ska likna "lån",  måste biblioteket tvinga sina användare in i låsta system med sluten  källkod".

Om inte saken vore så betydelsefullt och allvarligt skulle jag vilja hålla med Rasmus F till hundra procent men nu blir det bara 99% eftersom Sydsvenskan rubricerade hans artikel såhär: "Kultur & Nöjen. Visionen om det digitala biblioteket är enfaldigt, skriver Rasmus Fleischer". Samtidigt inser jag att jag löper en risk att kallas för enfaldig eftersom jag inte ens begriper mig på en enfaldigt vision. (Hmm. Borde jag känna mig enfaldigt? Det börjar faktiskt låta lite bättre, åtminstone in mina finlandssvenska öron.)

Men du, Lars, att förhandla om priser är en sak. Att förhandla om hur "att låna en bok" ska tolkas är väl en helt annan sak? Eller är jag nu enfaldigt igen?

Så att när Birgitta Åkerrud den 23 februari frågade

>> Skall vi alltså mesigt acceptera att betala 20 kr i kostnad för att

>> låna ut EN ebok till EN låntagare?

så är det visserligen ett hoppingivande tecken på att man håller på att skärpa sig (inom bibliotekariekåren), eller åtminstone frågar sig ifall man borde göra det, men det innebär samtidigt också att man blanda ihop två väsensskilda saker.

Att bibliotek måste få kosta är en sak. Att överhuvudtaget acceptera "utlåning" av e-böcker är en helt annan sak. Det sistnämnda innebär att underkasta sig ett orättvist samhällssystem som hoppas kunna förlänga sin existens med hjälp av obsolet informationsteknik. Sovjetunionen och DDR klarade det inte. Arabländerna tycks inte heller klara av IT och internet. I längden kommer knappast heller USA eller Sverige -- eller, för den delen, några transnationella bolag -- att kunna hålla monopol på vad vi läser.

Med vänliga hälsningar,

- Mikael

2.

Som sagt, att förhandla om priser är en sak. Att överhuvudtaget förhandla om att lendle en ebok är någonting helt annat.

"Vi har faktiskt förlorat kontrollen över böckerna", skrev Jan Szepanski. Jo, men i vilken mening har då bibliotekarierna hittills haft kontrollen över böckerna under den moderna epoken? (Det var antagligen rätt annorlunda med böckerna under Medeltiden.) Det moderna bibliotekets princip är ju inte att styra bokproduktionen och -distributionen utan endast att underlätta och effektivera den. Eller, för att citera den indiske biblioteksvetaren, helt enkelt att se till att böckerna kommer till användning (Ranganathan: "Böcker är till för att användas".) Eller är jag enfaldig(t?) nu igen?

Jo, lite enkelspårig är jag väl, eftersom biblioteket och bibliotekarierna onekligen också sätter djupa spår i det sk offentliga rummet redan genom de sätt på vilka de ordnar och presenterar böckerna. Men bibliotekets kontroll - i betydelsen makt - är av ett annat slag än de övriga styrinrättningarnas. Den påminner mer om internets cybernetiska och rhizomatiska makt än om statsmakterna eller Rupert Murdoch.

Rent potentiellt är bibliotekens makt trots allt "den andra supermakten", som det talades om i New York Times vid tiden för de stora demonstrationerna mot Irakkriget.

"We grew up with messages of impossibility. It was impossible to confront poverty, impossible to have a foreign policy independent of the United States... Everything was impossible. But today, the world has changed. There is a new generation and now, it is possible. It is possible that people participate in choices as in Porto Alegre. It is possible to have independent media.... We are constructing an alternative to a culture which says that no other society is possible"

sade Naomi Klein på Världens sociala forum i Porto Alegre, januari 2002, cit. enl. Pleyers, Geoffrey: Alter-Globalization. Becoming Actors in the Global Age. Polity Press 2010, s 20. Mät avståndet med längtan i din själ.

Hälsningar från http://wsflibrary.org och Socialt världsforum i Dakar. Nyligen hemkommen,

  - Mikael

04 March
2011

Om livet i biblioteket

Att leva i biblioteket kan visserligen kännas konstigt och nytt, men det är ingenting konstigt och nytt med biblioteket som sådant, påpekar de förnuftiga och förnumstiga så-har-det-alltid-varit-människorna i Adam Gopniks kategorisering av tidsandans uttolkare. *

Tidens analytiker kan enligt Gopnik indelas i de som tycker att det aldrig har varit bättre än det är nu när vi har datorer och internet (t ex Clay Shirky) ; de som menar att det hade varit bättre ifall datorer och internet aldrig hade uppfunnits (t ex Sherry Turkle); och slutligen de som anser att allt är som det alltid har varit.

Som den goda journalist han är undviker Gopnik att ta ställning till frågan om hur man själv borde förhålla sig.

Gopnik sveper i sin artikel över ett tjugotal böcker som handlar om internet och vad internet gör med oss, alternativt vad vi gör med oss själva genom att ständigt och jämt använda internet.

Innan jag går vidare till att granska vad Gopnik kommit fram till, låt mig inskjuta en anmärkning om Instapaper, ett slags automatisk biblioteksassistent i min så kallade ebok.

Gopnik kallar eboken för

... en magisk platta som hon kunde skriva ett namn på för att en halv sekund senare få en lavin av nyheter, lärda artiklar, böcker och bilder (inklusive bilder som hon inte borde titta på)..."

Hur ta vara på det viktigaste av allt det där för att sedan, när man har tid, ta fram det igen och då verkligen läsa det i lugn och ro? Det är här Instapaper kommer in i bilden för att hjälpa en att göra och spara ett sådant urval.

Men av någon anledning lät Instapaper mig inte spara Adam Gopniks artikel för senare läsning. Några mänskor som anser sig äga vad vi läser hade tyligen bestämt att just denna artikel skulle undantas från Instapapers allmänna princip.

Däremot gick det att ta en utskrift på papper - förutsatt att eboken hittade skrivaren på det trådlösa nätet. Vilket den efter en hel del mixtrande med de tekniska inställningarna också gjorde...

... men vad betyder Instapaper? Idag lyckades morgonen, som vintertids grytt söderut, åter kasta sina spjut över min boning. Ingenting kunde bättre förklara förändringen i mitt inre än detta yttre tecken. Vilken skillnad gör internet i jämförelse med vårens ankomst?

Gopnik ger ett socialpsykologiskt svar på frågan om hur internet tränger sig in i vårt inre. Enligt honom vänder internet ut och in på oss själva genom att allt det som vi brukat hålla inne med -- sexuell besatthet, konspirationsteorier, paranoida fixa idéer och fetischer -- nu finns därute till allmänt beskådande: "...the monstruous music that runs through our mind is now played out loud" Det sociala nätverket skiljer sig helt ifrån den sociala gemenskapen och sällskapskretsen, påpekar han, eftersom sällskapet med sina sociala regler syftar till att stävja aptiten medan internet snarare har till uppgift att reta den. Resultatet blir enligt Gopnik lätt att individens interaktion med andra individer internaliseras, omvandlas till en process i ens eget inre. Att umgås med andra över internet känns som att umgås med verkningar av sitt eget undermedvetna. (Gopnik nämner visserligen varken Freud eller "det undermedvetna" vid namn; men han nämner "Id" - "Detet".) "What we live is is not the age of the extended mind but the age of the inverted self", skriver han.

Fast långt intressantare än denna slutsats om det inverterade Jaget finner jag det ovan nämnda påståendet om att vi lever i biblioteket och dess bisats att det inte är någonting konstigt eller nytt med det.

Med utgångspunkt i Walter J. Ongs med fleras undersökning av övergången från en enbart muntlig kultur till en skriftkultur** kunde man visserligen ge ingenting-nytt-under-solen-människorna rätt. Ja, i en viss mening har mänskligheten, inklusive dess analfabeter, levt i biblioteket alltsedan skriften började breda ut sig. För att inte tala om hur det har varit efter den gutenbergska uppfinningen!

Det är också därför som internet bara tycks förstärka en tendens som har funnits inneboende i skriftkulturen från början. I ett långt historiskt perspektiv sammanfaller inverteringen av Självet med dess dokumentering i ord och bild. Människan lägger ut allt flera tecken om sig själv i sin omgivning och omskapar sålunda denna till ett yttre, kollektivt minne. Med andra ord kommer människans livsvärld i allt högre grad att bli ett bibliotek.

Men den som påstår att ingenting är nytt eller konstigt med detta bibliotek missar trots allt... biblioteket och bibliotekarierna!

I Nikolai Gogols odödliga pjäs Revisorn (visas f n på Tapanilan Työväen Teatteri) lyckas den cyniska storstadsbon Ivan Khlestakov lura sina värdar i provinsen att det är han som är Revisorn. De tror med andra ord att han är en inspektör som centralmakten i St Petersburg har sänt ut för att granska deras liv och förehavanden. Mot slutet tvingas dessa människor att inse och bittert ångra sin egen dumhet -- det är i det skedet av vår skriftkultur som vi alla för närvarande befinner oss. Men kulmen nås i slutrepliken, som annonserar den verkliga revisorns ankomst.

Så finns det också två verklighetsnivåer i vår skriftkultur eller, vilket bara är ett annat uttryck för samma sak, i vårt bibliotek: å ena sidan det inverterade självet, som litteraturen, konsten, musiken och teatern visar oss; å andra sidan det verkliga tillståndet i världen.

Det är dags för de verkliga bibliotekarierna att träda in på scenen.

Fotnoter:

* "It is odd and new to be living in a library; but there isn't anything odd and new about the library" , The New Yorker, February 14, 2011. http://www.newyorker.com/arts/critics/atlarge/2011/02/14/110214crat_atlarge_gopnik?printable=true&currentPage=all

** Ong, Walter J: Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet (Anthropos, 1990).

07 March
2011

Etiska pirater

Bert Bjarland lyfter fram synpunkten att att det är Manning, inte Assange, som förtjänar tack för att Wikileaks haft nåt om USAs krigföring att läcka och önskar att alla vänsterprofiler som ställt upp med högljutt stöd för Assange istället riktade blickarna mot Manning, som nu sen 7 månader sitter i isolerad cell i Quantico, Virginia.

“Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och att dra slutsatserna.” (Sven Lindqvist)

Bradley Manning och Julian Assange är mina hjältar. Bägge två. De har insett vad de vet och dragit slutsatserna. Det inte bara säger eller skriver saker. De gör dem också. De är etiska pirater, ifall uttrycket tillåts.

Den etiska piraten kan jämföras med den självständiga statens överhuvud. Han eller hon är också självständig. Men fastän statsöverhuvudet i just detta avseende råkar likna piraten är han samtidigt krigsmaktens överbefälhavare, vilket en etisk pirat inte skulle kunna vara.

Sålunda kan Barack Obama vara en bra karl men han kan inte vara en etisk pirat, vilket han också själv indirekt erkände i samband med att han mottog Nobels fredspris.

Nobels fredspris borde inte ges åt statsöverhuvud utan enbart tilldelas etiska pirater. De etiska piraterna är de sanna fredskämparna och frihetshjältarna. De använder sig inte av dolkar och pistoler. De går inte omkring med mystiska lådor som kallas Fotbollen. Det typiska och karakäristiska för en etisk pirat är att praktisera icke-våld. Som Jesus.

Vilket naturligtvis leder till förföljelser, smutskastning och slutligen också till korsfästning eller någonting annat lika ruskigt. Eller ännu ruskigare. Vad är korsfästning mot poloniumförgiftning?

Är då Manning/Assange vår tids Jesusar? Ja, absolut. Naturligtvis är de inte lika fläckfria i alla avseenden som Jesus själv men de får duga för mig åtminstone. Jan Myrdal tycker att Assange borde ha runkat i garderoben i stället för att låta sig förföras av Kalypso och Nausikaa. Om Manning har det å andra sidan sagts att det var urdumt av honom att skvallra om sin dokumentsamling för Adrian Lamo. Nåjo, men eftersom både Assange och Manning åtminstone f n verkar vara väldigt illa ute så borde vi väl försöka stöda dem i stället för att botanisera i deras eventuella mänskliga brister?

12 March
2011

Katastrofen har redan inträffat

Mellan atombomben över Hiroshima och kärnkraftsolyckan i Fukushima ryms knappt en enskild människas livscykel. Denna tid inrymmer emellertid en katastrof, som de två nukleära explosionerna vid andra världskrigets slut förebådade.

Vår tid är bara vår tid. Katastrofen behövde vår livstid för att bli ett faktum. Under den tiden har flera stater rustat med kärnvapen. Samtidigt har den så kallade fredliga kärnkraften byggts ut i stora delar av världen. Katastrofen består i detta faktum.

Den kom inte med tillbudet i Harrisburg år 1979 eller med reaktorhaveriet i Tjernobyl år 1986. Dessa olyckshändelser liksom även den pågående nukleära storolyckan i Japan är endast episoder i en och samma katastrofala utveckling. De utgör delmoment i en enda katastrof.

"Detta är en fruktansvärd påminnelse om människans sårbarhet inför naturen och tsunamin som sköljde över Japans kust visar också hur svårt det är, t o m för en välmående nation, att förebereda sig på en sådan anstormning" *

påstår BBC News i en kommentar till det som nu händer i Japan. Alldeles som om den senaste nukleära storolyckan berodde på ett anfall från Naturens sida och inte på de anläggningar som vi själva har byggt. Som om Naturen plötsligt hade angripit vår svagaste försvarslinje!

Ändå är det vi själva som medvetet har ägnat en tid, motsvarande en enskild människas hela livstid, på att åstadkomma denna katastrof.

Det är lätt att utpeka skyldiga och ansvariga bland ministrar, industrichefer och fackföreningsbossar. Ja, våra nuvarande politiska och ekonomiska ledare bär onekligen ett särskilt stort ansvar för katastrofen. Men utbyggnaden av kärnkraften är ett större brott än vad en enskild människa förmår begå. Hela släktet är involverat i denna organiserade brottslighet. Ska en brottsling döma sig själv?

Nej, vi måste konstatera att katastrofen redan har inträffat och att den är vårt eget fel. Omedelbart efter Hiroshima, redan dagen innan Nagasaki hade bombats (8.8.1945), publicerade Albert Camus en ledare i motståndsrörelsens tidning "Combat", i vilken han skrev att den enda kamp det hädanefter är värt att delta i är kampen för fred. Det var onekligen ett förnuftigt omdöme men människorna är inte förnuftiga utan ytliga. De låter sig följaktligen ledas, inte av kärlek till visdomen , utan av sina affekter och illusioner.

Slå ihjäl alla optimistiska kärnkraftsingenjörer och -experter skulle man ju också gärna göra men det vore utan tvivel att förvärra den katastrof som redan har inträffat. I framtiden kommer vi nämligen att behöva vår kärnkraftsexpertis särskilt ifall vi tror att vår framtid omspänner de hundratusen år som katastrofen behöver för att avklinga.

Någonting måste vi i alla fall omedelbart få ett slut på. I stället för "kärnkraftens renässans" bör vi nu tillsammans gå in för en avveckling av alla kärnkraftverk i hela världen.

(publ i Hbl 15 mars 2011)

_________________________

* BBC-citatet i original: It is a terrifying illustration of man's vulnerability to nature, and the tsunami that has struck the Japanese coast illustrates the difficulty, even for a prosperous nation, of preparing for such an onslaught. Cit enl artikeln "Japan earthquake: Can you tsunami-proof a country?" 11.3.2011. < http://www.bbc.co.uk/news/magazine-12711173 >

14 March
2011

Nu gäller det att dra den politiska slutsatsen av naturkatastrofen

Att med utgångspunkt i den enorma tragedin i Japan börja tala om svensk energipolitik tar emot. Politiska poänger ska inte göras på en naturkatastrof. Sverige är inte Japan. Vi lever inte i ett land som hotas av återkommande och kraftiga jordbävningar. Men trots detta aktualiseras frågan om kärnkraften och dess effekter även för oss. Främst därför att en kärnkraftsolycka – vare sig den orsakas av en naturkatastrof, en terrorattack eller av den mänskliga faktorn – har så oåterkalleliga effekter på jorden och mänskligheten.

skriver Devrim Mavi i de svenska vänstersocialdemokraternas webbtidning Dagens Arena. Jag håller gärna med henne om att kärnkraftsfrågan är ännu mer aktuell idag än igår. Däremot är det onödigt att be om ursäkt för att man talar om det. Sverige eller Japan kan för övrigt kvitta lika. Vad kärnkraften beträffar sitter vi faktiskt alla i samma båt, dvs i det stora rymdskeppet Jorden.

Våra kärnkraftverk i Norden lär innehålla delar som enbart tillverkas i Japan. Och apropos båtar: japanskt kärnavfall transporteras över haven till Frankrike för att där upparbetas innan det skickas tillbaka till sitt ursprungsland i form av MOX (mixed plutonium-uranium fuel).

Klicka på bilden för information om MOX-transporterna!

Reaktor nummer 3 i Fukushima I drivs sedan september 2010 med MOX-bränsle, vilket gör att den aktuella situationen där är speciellt farlig. Det föreligger risk för att plutonium, vilket som känt är ett oerhört giftigt ämne, nu släpps ut i naturen. Vilket sannerligen inte är naturens utan enbart vårt, dvs människornas, eget fel.

De aktuella reaktorhaverierna i Japan är japanernas eget verk men vi bär onekligen alla en del av skulden. Kanske kan världens kvarlevande sk ursprungsfolk -- indianer i Sydamerika, adivasis i Indien och Dersu Uzalas ättlingar i Sibirien m fl -- undantas. Men majoriteten av i synnerhet oss moderna västerlänningar kan inte frikännas. Vad vi definitivt inte heller kan är att återvända till våra ursprung.

Trots att ingen återvändo ges från moderniteten måste vi försöka korrigera vårt enorma historiska misstag, dvs gå in för att avveckla kärnkraftverken och avskaffa kärnvapnen. Något bättre sätt att hjälpa ursprungsfolken och alla som lider nöd på jorden kan jag svårligen tänka mig.

Givetvis bör vi också bistå Nippons drabbade söner och döttrar med hjälpsändningar annan assistans.

Det enda som kan hjälpa oss är såvitt jag kan se att modigt "göra en politisk poäng" på det som nu händer i Japan. Nämligen att en gång för alla besluta om en avveckling av kärnkraftverken och deras egentliga ursprung, dvs kärnvapnen. För oss européer gäller det att ta initiativet genom en denuklearisering av Europa.

Finlands finansminister Jyrki Katainen uppmanade i en av sina första kommentarer till japanernas olyckor till "ett analytiskt förhållningssätt". Jo, jag tackar! Analysen börjar förhoppningsvis klarna. Och den ger vi handen att vi måste sätta stopp för MOX-transporterna och EPR-reaktorerna ifall vi vill bevara våra existensvillkor inklusive ett klimat som passar människosläktet. Kärnkraftens mångomtalade renässans bör nu äntligen vara över. Det kommer inte att bli någon ytterligare utbyggnad av kärnkraften.

Publ i Ny Tid 12/2011

16 March
2011

Vad är en blogg?

En blogg kan bestå av två mikrobloggar:
President Tarja Halonen still in favour of building more nuclear power e.g. the EPR reactor http://bit.ly/fDzaY4 #Finland #Fukushima
Not only are nukes "not a miracle key to the future" (Tarja Halonen) but an ecological error and a killer of democracy #Fukushima #Finland
(citerat enligt http://twitter.com/#!/mikaelbook)

... eller av kommentarer typ Kommentar #4 - 16/03 08:56:
Bra kommentarer, både av Sylvia och Asfaltrosen – fast jag delar inte Sylvias optimism om världsläget beträffande krig och fred. Men, som hon skriver, kärnkraftstillbuden och -olyckorna får gränserna att rämna. Det är inte bara det att radioaktiva och andra utsläpp struntar i politisk-militära gränsposteringar. Varje kärnkraftverk är en global angelägenhet också därför att varje skede i uranets bränslecykel – uranbrytningen, tillverkningen och driften av kraftverken, lagringen av avfallet – får gränsöverskridande konsekvenser.
A propos tillverkningen av kärnkraftverk är Finland och de övriga länderna beroende av Japan. Häromdan hade svenska Aftonbladet en intervju med kärnkraftsveteranen Frigyes Reisch, 78, docent i kärnkraftssäkerhet vid Kungliga tekniska högskolan:

”Frigyes Reisch anser att de japanska myndigheterna mörkar faran i Fukushima för att hålla befolkningen lugn – men även av nationella angelägenheter:
– Det ligger oerhörda kommersiella intressen i det här. Hela världens kärnkraftindustri är japansk.” (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8707871.ab)

Trycktanken för de planerade nya, stora EPR-reaktorerna, bl a den i Olkiluoto, svetsas i Japan.

Bloggdrottningar tar som känt fasta på sina bloggformer. Susan Sontag pläderade också för ytlighet. Den som inte är ytlig går till grunden och blir kanske fundamentalist? Nej, fundamentalisten är ju bokstavstrogen, vilket är en annan sak. Varje igelkott är inte en fundamentalist -- också räven kan vara det. I vilket fall kan fundamentalisten också vara en räv. För att återkomma till temat så skriver Helsingin Sanomat idag: Helsingissä ydinvoima pelotti, Loviisassa luottamus ei horju -- samma på svenska: Helsingforsborna blev skraja för kärnkraften men i Lovisa litar man alltjämt på den. Som den uppmärksamme läsaren kanske har noterat sviktar undertecknads förtroende redan som ett rö i vinden. Avståndet från mig till kärnkraftverket i Lovisa är ca 15 kilometer har jag räknat ut. Om en vinternatt en rysk oljetanker förliser i stormen här utanför så kan det nog bli problem med kylarvätskan även här.
Lyssna noga på kärnkraftsexperterna (det finns ju trots allt en liten chans att du begriper något av vad de säger) men tro aldrig på dem. Bloggdrottningars sköna bloggformer!

Frisyrdagbok Det vore inte att överdriva ifall jag berättade att mitt hår har glesnat. Men lustigt nog har mer hår börjat växa på flinten. Tecken på att jag tar det lugnt? Nu sades i tevenyheterna, att reaktor 3 vid Fukushima I också innehåller plutonium. Detta har tevenyheterna hittills hållit tyst om. På torget i Lovisa senste söndag kväll var det däremot tal om saken. Det vore svårare att hålla sig lugn ifall av plutoniumläckage. Då skulle man kanhända förlora sina allra sista hårstrån på flinten.



Citatblogg, klimatblogg: George Monbiot håller inte med sina medskribenter i The Guardian:

"Several writers for the Guardian have made what I believe is an unjustifiable leap. A disaster has occurred in a plant that was appallingly sited in an earthquake zone; therefore, they argue, all nuclear power programmes should be abandoned everywhere. It looks to me as if they are jumping on this disaster as support for a pre-existing position they hold for other reasons. Were we to follow their advice, we would rule out a low-carbon source of energy, which could help us tackle the gravest threat the world now faces. That does neither the people nor the places of the world any favours".

Vilka "andra skäl" (än de skäl jag angav) hade jag kanske själv när jag nyligen skrev att katastrofen redan har inträffat i min blogg och i pappersbloggen Hbl där den bloggen ingick igår? Jag rannsakar min själ och bloggar vidare om resultatet.
Men som sagt, vad annat är tidningar än pappersbloggar om frisyrer, kärnkraftsolyckor och mycket annat? Snart får man sitt Hufvudstadsblad i sin iPad också; försök med Hbl på läsplatta pågår ju sedan en tid på Åland, vilket jag noterade igår på bokmärkesbloggen Delicious där bloggaren tillåts blogga fritt upp till 1000 skrivtecken per läsportion. Om blott kvinnorna regerade i bloggarens värld, ja då skulle man inte bygga några fler atomkraftverk (alla gallupresultat pekar på att det förhåller sig så). Leve bloggens drottning!

17 March
2011

Om vad journalism hädanefter borde betyda

Tack Mikael för länken. Jag har varit optimist i de mest bisarra situationer, jag vet inte om det är en försvarsmekanism eller nåt annat. Men sant är det i varje fall att olyckor drar fram en massa granskning och kritik, något som vi journalister borde vara ännu bättre på att lära oss av – en våg av granskning för sent innebär ju att man försummat något medan tid var. - Sylvia Bjon i går i sin Zeitgeistblogg på Hufvudstadsbladet

Sylvia Bjon, din optimism är nog en psykologisk försvarsmekanism, som du säger. Och den är bra. Men den måste balanseras av intellektets pessimism.
Du kanske minns Albert Camus' alltid aktuella roman "Pesten"? Den är alldeles särskilt aktuell just i dessa dagar.
Det verkar som om ni journalister -- det var du själv som buntade ihop er! -- hädanefter måste gräva djupare i kärnkraftsfrågan. Ni kan inte bara fortsätta vara lojala med regeringarna och kärnkraftsindustrin.
Regeringarna har s g s undantagslöst gått in för kärnkraftens renässans --- ett ohyggligt ekologiskt och historiskt misstag. Kärnkraftsfrågan är inte en fråga att vara neutral i. Man måste ta ställning för eller emot de nuvarande regeringarnas kärnkraftspolitik. Jag hyser den bestämda uppfattningen att ni journalister har gett regeringarna ert massiva stöd på den här punkten. Precis som i kärnvapenfrågan.
Vad vet vi om plutoniet som kom bort i Cadarache? Hur mycket spaltutrymme gav tidningarna den europeiska exporten av kärnavfall till Somalien (som avslöjades i UNEPs rapport om tsunamin 2004). Har ni hört talas om MOX-transporterna över världshaven? Visste vi att USA satsar på MOX och att MOX sedan september i fjol används som bränsle i Fukushima I, reaktor 3 ? I skrivande stund berättar nyheterna om vit rök som kommer från just den reaktorn. Ni journalister borde ha förberett oss bättre för katastrofen.
Nu har det kommit till en punkt då er profession som sådan behöver reformeras. Journalism betyder hädanefter att att utveckla internet till en global regeringsmakt, som stoppar implementeringen av de nationella regeringarnas katastrofala strategier.
Albert Camus, som då arbetade som journalist i motståndsrörelsen, beslöt att omedelbart uttrycka sitt nej till vad som några år senare hade blivit det nukleära, "militärindustriella komplexet" (Eisenhower).

"Vi sammanfattar vår åsikt i en enda mening: den mekaniska civilisationen har nått sista graden av sitt vildhetstillstånd" ("Nous nous résumerons en une phrase: la civilisation mécanique vient de parvenir à son dernier degré de sauvagerie"),

skrev Camus i Combat 8.8.1945.
Avveckla det nukleära komplexet; det löser visserligen inte alla problem. Men därmed måste vi börja och eftersom vi lever och bor i Europa faller det på vår lott att börja här, i denna världsdel.
Vad har Libyens och Japans regeringar gemensamt? Jo, satsningen på kärnkraft i nära samarbete med de övriga regeringarna. För inte länge sedan ansträngde sig t ex Frankrikes regering för att sälja Arevas kärnkraftverk till Gaddafi.
De vet inte vad de gör. "Anledningen är en kombination av ekonomiska intressen och okunskap bland beslutsfattarna" (Frigyes Reisch, Aftonbladet 16.3.2011 ; http://www.aftonbladet.se/nyheter/jordskalvetijapan/article8719351.ab)

28 March
2011

Rösta atomstaten till historien!

Många betraktar kärnkraften som en "samvetsfråga". Se bara på de politiska partierna i riksdagen och valrörelsen. Man låter sina kandidater fritt vara för eller emot de aktuella planerna på nya urangruvor och atommöllor i Lappland eller i Lovisanejden. Var och en måste i dessa frågor lyssna till det egna samvetets röst, säger man.

Eftersom kärnkraftsfrågan i högre grad än man vill medge faktiskt också bekymrar väljarna låter smarta politiker sina potentiella röstare förstå, att de visserligen har ett samvete, som säger nej till kärnkraften. Men samtidigt viskar deras samvete tydligen, att de ändå bör låta Fortum bygga ett nytt kärnkraftverk i Lovisa.

Andra politiker låter sin inre röst intala sig att kärnkraften bara är en tillfällig energipolitisk lösning, ett nödvändigt ont för att att undvika en global uppvärmning av klimatet. Men vad menar de egentligen med en tillfällig lösning? Det ligger ju i kärnkraftens natur att utgöra en extremt långvarig energilösning. Sålunda är t ex bränslet i de planerade nya reaktorerna uppblandat med plutonium, vars halveringstid är 24.000 år. (Detta sk MOX-bränsle används redan i reaktor 3 i det olycksdrabbade Fukushimakraftverket.)

När man kallar kärnkraften en samvetsfråga så menar man knappast, att politikerna är samvetslösa i alla andra frågor än de sk samvetsfrågorna. Snarare vill man väl låta påskina, att kärnkraftsfrågan är religiös eller filosofisk, men inte politisk till sin karaktär.

Detta gängse synsätt vill jag härmed kritisera, dock utan att förneka existensen eller betydelsen av religiösa och/eller filosofiska frågeställningar.

Frågan om vi bör bygga fler kärnkraftverk eller låta bli är i högsta grad världslig och politisk redan därför att den berör själva statsformen. Den österrikiska journalisten Robert Jungk skrev på sin tid en bok om just detta ämne. Boken utkom år 1977 och hette "Der Atom-Staat"; en översättning till svenska utgavs följande år under titeln "Kärnkraftsamhället". Robert Jungk avvisade kärnkraften, inte för att han ansåg tekniken vara ond i sig, utan därför att

ett land, som bygger ut sin atomindustri, väljer för alltid den "starka statsmakten"" (Kärnkraftsamhället, Bonniers 1978, s 15).

Med den "starka statsmakten" avsåg Jungk inte någon trygg och borgerligt-demokratisk nattväktarstat, utan en farlig teknokratisk och/eller diktatorisk statsmakt, som ständigt misstänksamt måste skydda sig mot sina egna medborgare.

Jungks med fleras politiska invändning mot kärnkraften illustreras kanske bäst med det rykande aktuella exemplet Libyen. Sålunda lyckades president Sarkozy och överste Gaddafi närapå göra den libyska staten till en atomstat år 2007, när de avtalade om leverans av det franska kärnkraftsbolaget Arevas kraftverk till öken- och oljelandet i söder.

Men vad händer när det utbryter revolutioner och krig i atomstater?

Paristidningen Le nouvel observateur erbjuder en återblick på Frankrikes och Libyens diplomatiska och handelspolitiska närmande efter frigivningen av de bulgariska sjukskötarna sommaren 2007.

Jungk, som författade sin bok om kärnkraftstaten och -samhället redan före olyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima, påpekade också

"att exporten av kärnkraftverk till länder i tredje världen förstärker redan existerande auktoritära statsformer, omintetgör förhoppningarna om en gradvis demokratisering och främjar flykten från landsbygden" (a a, s 15).

Kärnkraftsamhället, det må sedan gälla Japan eller Finland, Frankrike eller Libyen, blottar avgrunder av kortsynthet för att inte säga samvetslöshet hos sina politiska förespråkare. Men kärnkraftsfrågan bör inte sammanblandas med religion och filosofi. Ingen gudstro eller vishet rättfärdigar atomstaten. Bygga nya kärnkraftverk i Finland eller sälja dem till Libyen, vilken vetenskap kan bevisa att det faktiskt är någon skillnad? Åtminstone är det inte historie- eller samhällsvetenskaperna.

Skillnaden mellan att bygga ut mer kärnkraft eller låta bli är kort sagt rent politisk. Rösta atomstaten till historien!

En mutilerad version av ovanstående ingick i Borgåbladets insändarspalt 30.3.2011
__________

Ett tack till Dan Plesch och Harald Heubaum för deras artikel "Nuclear Follies", i OpenDemocracy 13 mars 2011 < http://www.opendemocracy.net/dan-plesch-harald-heubaum/nuclear-follies>