Mikas blogg

01 April
2011

Mycket Wiki-väsen för ingenting?

En medborgarkommitté till stöd för “en global offentlighetsprincip och WikiLeaks” ska grundas lördagen 2 april. Det grundande mötet, sammankallat av prof. Heikki Patomäki och internetandelslaget Katto-Meny, hålls under Finlands socialforum på Arbis i Helsingfors kl 16-17.30. Välkommen! Läs mera om initiativet här. Nedan ytterligare några synpunkter:

Veteranpolitikern och -ambassadören Ole Norrback har inte höjt på ögonbrynen för något av de avslöjanden som Wikileaks gjort det senaste året.(Hbl, paradsidan 21.2.2011).

Omdömena om WikiLeaks fortsätter att hagla. Många finner anledning att klaga. Någon har läst en kritisk artikel i The New York Review of Books. Andra är osäkra på Assange. Kanske det ligger någonting i våldtäktsanklagelserna? Borde man inte begränsa sitt stöd till Bradley Manning som ju redan torteras i fängelset? Ja, och så har vi förstås den bornerade politikerns “So What?” - kunde inte WikiLeaks ha kommit med någonting rivigare?
Micah L. Sifry citerar i sin nyutkomna bok WikiLeaks and the Age of Transparency i stället föregångaren Daniel Ellsbergs berättelse om Pentagonpapperen (1971): “Under de första två veckorna känner man sig som en idiot. Men när man väl har börjat fördjupa sig i underrättelsematerialet och vant sig vid att det utgör hela bibliotek av dold information, som undanhålls mycket bättre än några topphemliga data, så glömmer man, att det fanns en tid då man inte hade tillgång till det, och då blir man medveten om att man själv har det... och att alla de andra är idioter”.
Senaste vår såg jag Julian Assanges med fleras krigsfilm Collateral Murder. Filmen var mycket avslöjande. Den fick mig att spärra upp ögonen. Framför mig såg jag en grävande medborgarjournalism som kanske lyckas göra nätet till en global supermakt. Och vad skulle denna nya supermakt syssla med? Tja, stoppa implementeringen av de nationella regeringarnas katastrofala nukleära strategier och annat sådant hoppas man ju. Annars vore man väl en idiot? (debattinlägg i Ny Tid senaste vecka)



Varför stöder jag medborgarutskottet för WikiLeaks och för att göra offentlighetsprincipen gällande globalt?

Mitt eget deltagande motiverar jag bl a med hjälp av begreppet mänsklig säkerhet (human security). T ex den amerikanska arméofficeren Shannon Beebe och den brittiska universitetsprofessorn Mary Kaldor använder begreppet i sin bok "The Ultimate Weapon Is No Weapon. Human Security and the New Rules of War and Peace" (N.Y. 2010).

En mänsklig säkerhet förutsätter, i motsats till den traditionella militära och och nationella säkerheten, att offentlighetsprincipen (dvs pincipen att alla regeringshandlingar är offentliga; termens motsvarighet på engelska är "Freedom of Information") blir universellt omfattad. Principens utsträckning till alla världens länder är numera möjlig tack vara den stora spridningen av internet. Men internet är trots allt bara en infrastruktur att bygga vidare på. WikiLeaks' verksamhet tycks mig vara riktningsgivande för ett sådant byggnadsarbete.

"...the military must operate in support of law and order and under rules of engagement that are more similar to those of police work than to the rules of armed combat", konstaterar Beebe & Kaldor, vilket jag också är benägen att instämma i. Men då behöver medborgarna onekligen mycket mer insyn och dokumentation i stil med "Collateral Murder", alltså filmen om beskjutningen av civila och journalister från en amerikansk stridshelikopter i Bagdad, som WikiLeaks utgav senaste vår.

Aktuellt tillägg: I OpenDemocracy gör ovannämnda Mary Kaldor en skarp och avslöjande analys av det pågående kriget i Libyen under rubriken "Libya: war or humanitarian intervention?". Hon menar att det hade varit klokare att sätta in FBF-fredsbevarare på marken i stället för att bomba från luften. Jag har skrivit några kommentarer till detta i bloggen Spinellis Footsteps under rubriken Libyan war and human (in)security.

12 April
2011

Vårt gemensamma förvaltarregister

Skattepolitiken är det tema som tycks ligga högst på de televiserade valdiskussionernas agendor. Och då är det en sak jag skulle vilja fråga både av diskussionsledarna och av statsministern jämte hennes kolleger från de olika riksdagspartierna: varför diskuterar ni inte utvecklingen av allas vårt gemensamma förvaltarregister?

I förvaltarregistret (grundat genom riksdagsbeslut 1991) införs utländska investerares aktieinnehav i finländska firmor. Det speciella med detta register är att ägarna får förbli anonyma. I registret antecknas nämligen bara namnet på den utländska bank där investeraren har deponerat sina värdepapper. Därför lyckas inte ens den grävande journalisten Tuomo Pietiläinen på Helsingin Sanomat hålla reda på vem som egentligen äger våra storföretag. I teorin lär skattemyndigheternas rätt att få information av de utländska bankerna visserligen vara garanterad. Men i praktiken lyckas finansbranschens lobbare avhålla staten från inblandning i denna omfattande men ack så känsliga ruljans.

T ex Nokias aktier är till 85% förvaltarregistrerade. Nokia ägs m a o anonymt av företag eller personer som föredrar att göra sina affärer offshore. I riksdagens revisionsutskotts utredning påpekas, att Finland pga förvaltarregistret har blivit ett skatteparadis. Den årliga skatteförlusten för staten uppskattas till flera hundra miljoner euro.

Hittills har finländare i princip gjort sig skyldiga till skattefusk ifall de använt utländska bulvaner för att dölja sina aktieinnehav i förvaltarregistret.

Men en arbetsgrupp som Mari Kiviniemi lät tillsätta medan hon fortfarande var kommun- och förvaltningsminister föreslår nu, att också finländare ska få utnyttja förvaltarregistret.

Vad är detta om inte att legalisera den nya penningaristokratins ekonomiska brottslighet?

Om förvaltarregistret kan med fog sägas vad nobelförfattaren Günter Grass har skrivit om demokratins utveckling i Tyskland: "Parlamentet har urartat till börsfilial... Är det att undra på om allt flera medborgare upprörs, äcklas och... bedömer att valprocessen är en fars och avstår från sin rösträtt?" (Die Zeit 4.5.2005).

Den ifrågavarande farsen uppförs f n på Ryhmäteatteris scen i Helsingfors.

Pjäsen har fått det slående namnet "Eduskunta".

Mikael Böök
Medlem i ATTAC rf (förening för beskattning av finanstransaktionerna till gagn för medborgaren)

Insänd för publicering till Hbl 9.4.; omarbetad 11.4.

17 April
2011

För att det digitala biblioteket inte ska förbli en utopi

Pelle Snickars' artikel Många hinder återstår för digitala bibliotek med kommentarer står att läsa här.

Min kommentar: Tack för en initierad och mycket läsvärd artikel men problemet består knappast i "bristen på samarbetsformer med starka aktörer"* utan det beror snarare på att biblioteket/bibliotekarierna inte förstår sig på crowdsourcing.

Uppgiften att bygga det digitala biblioteket borde läggas ut på världens bibliotek, bibliotekarier och biblioteksbesökare. De nationella biblioteksföreningarna, deras internationella takorganisation IFLA och regionala biblioteksorgan typ EBLIDA samt konsortiet OCLC borde alla medverka och samverka, gärna i samarbete med författareföreningar samt medborgarganisationer typ Greenpeace, Amnesty, ATTAC, Via Campesina och Marche mondiale des femmes.

Enligt www.ifla.org verkar i dagens värld 0,5 - 1 miljon bibliotekarier.

Anta, att 50.000 bibliotekarier, dvs 10 procent av bibliotekariernas försiktigt uppskattade totalantal skulle organisera, samordna och delta i ett stort inskanningsprojekt. Var och en av dessa bibliotekarier skulle rekrytera ytterligare 5 projektdeltagare bland biblioteksvänner och -besökare. Detta skulle ge en arbetsstyrka på 300.000 personer. Som jämförelsetal kan nämnas att i februari 2011 över 1,3 miljoner personer hade deltagit minst 10 ggr/person i redigeringen av Wikipedia (enl stats.wikipedia.org). Samtidigt kan i förbigående påpekas, om det nu behövs, att uppslagsverket Wikipedia redan idag är ett oundgängligt biblioteksverktyg som har kommit till stånd utan någon som helst inblandning från några starka aktörers sida, ifall med sådana avses regeringar, mediakonglomerat eller storbanker.

I vårt fall skulle däremot en väletablerad och potentiellt "stark aktör", nämligen bibliotekets eget inskanningsprojekt, driva verksamheten.

Ponera vidare, att projektets 300.000 medarbetare skulle skanna in i medeltal en bok varannan månad. Det gör 1,8 miljoner böcker per år. Takten är långsam, men i gengäld kunde och borde arbetet göras med omsorg och kärlek och med sträng kvalitetskontroll. Varför är det förresten så förskräckligt bråttom med att slutföra denna digitalisering?

Anta, att de närmaste 10 åren skulle anslås för bibliotekets inskanningsprojekt. Då borde slutresultate bli ca 18 miljoner böcker. Det är förvisso inte alla böcker som getts ut. Men, som ett gammalt afrikanskt ordspråk lär säga: det kommer alltid mer tid. Varför inte låta övergången till det digitala biblioteket ta ett sekel i anspråk? Ifall projektet fortsatte i samma sävliga takt skulle 180** böcker vara inskannade kring år 2125. Vi räknar då med att man också skulle fira semester från projektet sammanlagt åtminstone ett tiotal år.

Med vänlig hälsning,

Mikael Böök
Biblioteksaktivist
Lovisa
Finland


* Ett litet längre citat kan här vara på sin plats. Pelle Snickars skriver:

"Europeana är en stark satsning på frammarsch, men initiativet kan förstås inte alls mäta sig med Googles finansiella och teknologiska muskler. Det stora problemet för biblioteks- och kulturarvssektorn idag är bristen på samarbetsformer med starka aktörer, och därför är domen mot Google ett bakslag. Om det exempelvis skulle vara juridiskt och politiskt accepterat att bibliotek och kulturarvsinstitutioner betraktade sig själva som ett slags leverantörer av kulturella rådata, som sedan kunde förädlas i kommersiell form, ja då skulle de också framstå som långt mer attraktiva för potentiella samarbeten.

* Bör vara 180M, annars blir takten litet väl långsam också för undertecknad!

20 April
2011

Soini slår kanske huvudet på spiken

Mot finansglobaliseringens följder uppstår spontant politiska motrörelser, som antingen är vänsterrevolutionära eller högerpopulistiska. Som beskrivning av de senares ideologi lämpar sig termen social protektionism. T ex Sannfinländarnas ideologi tycks kort sagt gå ut på att skydda det egna landet och folket mot utlandet.

Sådana motrörelser beror enligt Karl Polanyi (1886-1964) på att man låtit de globala marknadskrafterna lösgöra sig från de lokala samhällena. Vill man angripa problemet vid dess rot gäller det således att åter väva in den ekonomiska verksamheten i samhällenas sociala relationer. T ex bankerna bör hellre vara sparbanker än hedgefonder.

I dagsläget kunde det vara nyttigt och kanske också terapeutiskt med en diskussion om vissa finländares och finländska företags internationella värdepappershandel. En arbetsgrupp, som Mari Kiviniemi lät tillsätta medan hon fortfarande var kommun- och förvaltningsminister, har redan framlagt en översyn av just detta område. Arbetsgruppen föreslår bl a, att också finländare ska få utnyttja förvaltarregistret.

I förvaltarregistret (grundat genom riksdagsbeslut 1991) införs utländska investerares aktieinnehav i finländska firmor. Det speciella med detta register är att ägarna får förbli anonyma. I registret antecknas nämligen bara namnet på den utländska bank där investeraren har deponerat sina värdepapper. Därför lyckas inte ens den grävande journalisten Tuomo Pietiläinen på Helsingin Sanomat längre hålla reda på vem som egentligen äger våra storföretag.

T ex Nokias aktier är till 85% förvaltarregistrerade. Nokia ägs m a o anonymt av företag eller personer som föredrar att göra sina affärer offshore I riksdagens revisionsutskotts utredning påpekas, att Finland pga förvaltarregistret har blivit ett skatteparadis. Den årliga skatteförlusten för staten uppskattas till flera hundra miljoner euro.

I teorin lär skattemyndigheternas rätt att få information av de utländska bankerna visserligen vara garanterad. Men i praktiken lyckas finansbranschens lobbare avhålla staten från inblandning i denna omfattande men ack så känsliga ruljans.

Att ge finländska aktieägare rätt att använda sig av förvaltarregistret är ingen liten justering av reglerna. I Timo Soinis valprogram står det f ö under rubriken "Skatter" att statens skatteinkomster kan ökas genom rensa upp i den svarta ekonomin. Vad detta betyder förklaras inte närmare men om Soini avser beskattning av de alltför fritt flödande internationella kapitalströmmarna slår han huvudet på spiken.

Också den sociala rättvisan kräver att förslaget avstyrs.

Hittills har finländare i princip gjort sig skyldiga till skattefusk ifall de använt utländska bulvaner för att dölja sina aktieinnehav i förvaltarregistret. Om förslaget går igenom i riksdagen blir det alltså lagligt att göra så. Man behöver inte vara en invandringsfientlig EU-motståndare ifall man kallar detta legalisering av ekonomisk brottslighet.

Om förvaltarregistret kan med fog sägas vad nobelförfattaren Günter Grass har skrivit om demokratins utveckling i Tyskland: "Parlamentet har urartat till börsfilial... Är det att undra på om allt flera medborgare upprörs, äcklas och... bedömer att valprocessen är en fars och avstår från sin rösträtt?" (Die Zeit 4.5.2005).

Günter Grass har knappast slutat rösta fast han skrev som ovan. Det har undertecknad inte heller gjort.

Mikael Böök

Medlem i ATTAC rf (förening för beskattning av finanstransaktionerna till gagn för medborgaren)

Artikeln ingick i Hufvudstadsbladet 20.4.2011