Mikas blogg

04 November
2011

Amazon börjar låna ut e-böcker. Vad gör bibliotekarierna?

I ett pressmeddelande från Amazon Incorporated heter det:

"Nu kan premiummedlemmar i Amazon välja mellan tusentals boktitlar att låna utan kostnad — inklusive mer än 100 aktuella och tidigare bästsäljare från New York Times — så ofta som en bok i månaden och utan återlämningsdatum. Böckerna kan lånas och läsas på alla Kindle E Ink och Kindle Fire läsplattor".

Problemet är att "utlåning av e-böcker" är en synnerligen suspekt verksamhet.

Ifall också bibliotekarierna låter sig luras att "låna ut e-böcker" (såsom redan tycks vara fallet) så kommer de utan tvivel att bli utkonkurrerade av Amazon och dess likar, dvs av affärs- och handelsmän för vilka böcker och bibliotek enbart är ett sätt att tjäna pengar och ackumulera kapital.

"Utlåning" av e-böcker är tekniskt bedrägeri, eftersom en ny kopia av e-boken uppstår bokstavligen varje gång den läses. För att kunna "låna ut" e-böcker måste man bygga upp en skenvärld som motsvarar den nutida finanskapitalismens "derivat".

För firmor av typen Amazon är "utlåningen" av e-böcker bara ett smart sätt att samla in information om kunderna och deras läsvanor (Om detta, se t ex Fleischer, R.: Boken & biblioteket, bd 1, s 31). Denna information möjliggör sedan effektivare marknadsföring av böcker, e-böcker och andra varor. Med andra ord är "utlåningen" av e-böcker i första hand ett sätt för dessa firmor att konkurrera ut varandra. Ifall biblioteken accepterar "utlåningen" av e-böcker får de nöja sig med att agera skyltfönster åt "innehållsindustrin". Ska vi verkligen låta informationsbaronerna inhängna och äga vad vi läser? Vore det inte bätre att biblioteken ägde böckerna, inklusive e-böckerna?

uppdaterad kl 15.15.
publicerad i Hbl 11.11.

18 November
2011

Folkets bibliotek beslagtaget

Folkets bibliotek, som Ockupera Wall Street-rörelsen har byggt upp, beslagtogs tidigt på morgonen 15 november av New York-polisen i samband med vräkningen av demonstranter från Zuccotti Park. Biblioteket, vars katalog omfattade drygt 5000 poster, ger fri tillgång till böcker, tidskrifter, tidningar och övrigt material. Enligt några yrkesbibliotekarier som besökt webbplatsen kom ALA: s grundvärderingar om intellektuell frihet och bästa praxis till uttryck i Folkets bibliotek, vars samling och katalog representerar flera olika åsikter och synvinklar. Biblioteket innehåller bl a barnböcker och dess referenstjänst har emellanåt skötts av professionella bibliotekarier.

Amerikanska biblioteksföreningen (ALA) kritiserar upplösningen av Folkets bibliotek. ALA:s ordförande Molly Raphael har gett följande uttalande:

"Denna upplösning av ett bibliotek är oacceptabel. Biblioteken fungerar som en hörnsten i vår demokrati och måste tryggas. En välinformerad allmänhet utgör själva grunden för en demokrati och biblioteken ser till att alla har fri tillgång till information.
"Folkets bibliotek visar genom sin blotta existens att biblioteken är en organisk del av alla samhällen. Bibliotek tillgodoser behoven för gemenskapens medlemmar och bevarar dess historia. Således innehåller Folkets bibliotek oersättliga dokument och material om ockupationsrörelsen och det temporära samfund, som denna representerar."
"Vi stöder bibliotekarierna och volontärerna i Biblioteksgruppen i deras strävan att återupprätta Folkets bibliotek."

källa: http://ala.org/ala/newspresscenter/news/pr.cfm?id=8568

25 November
2011

Ljuspunkter

Det mörknar därute.

Några ljuspunkter:

1

Hädanefter kommer Helsingfors stad kanske att favorisera företag som öppet redovisar sina finansiella transaktioner i varje enskilt land, country-by-country. Stadsfullmäktige i Helsingfors har fattat ett principbeslut i frågan på initiativ av Thomas Wallgren, läser jag idag i internationella Tax Justice Networks blogg där Matti Ylönen från ATTAC Finland rapporterar om saken.

Nuförtiden äger två tredjedelar av världshandeln rum inom transnationella bolag. Dessa bolag kan lätt dölja sina vinster för att undvika beskattning. Mekanismen heter internprissättning (transfer pricing). Det går ut på att man säljer till överpris från sina dotterbolag i skatteparadisen och köper till underpris från dotterbolagen i länder med ordentlig vinstbeskatting. Så styrs vinsterna till skatteparadisen.

Men detta missbruk fungerar bara så länge bolagen får fortsätta att mörka sin internhandel från insyn. Ifall städer och kommuner skulle börja kräva finansiell information av företagen om vad de gör i varje enskilt land så kunde det i princip leda till att våra tjänster och varor blev billigare i takt med att skattesmitningen minskade och skatteparadisen upphävdes. Ökad transparens kunde innebära bättre kontroll och rättvisare ekonomi.

2

På hemväg från FSCONS-konferensen i Göteborg (som i och för sig också var en ljuspunkt) passerade jag senaste vecka Finlands kulturvagga Åbo där några framåtblickande yngre kvinnor och män hade slagit läger på Salutorget i syfte att skapa en lokal utlöpare av den globala Occupy-rörelsen. Jag passade på att fotografera tavlan som de hade ställt upp vid tältets ingång: Jämför denna tavla med listorna över klagomål, de så kallade cahiers de doléances som folket i Frankrike gjorde upp innan de stormade Bastiljen år 1789! Jag gläder mig framför allt åt att YDINASEET dvs atomvapnen står allra högst på listan över saker som behöver åtgärdas — i det här fallet alltså avskaffas. Och vad bra att någon har lagt till 9/11 på slutet. Det behövs en ny, oberoende, internationll undersökning om 11 september!

Tro det eller inte, men dessa Occupy-aktioner hänger faktiskt ihop med det som framkom i punkt nr 1 härovan. Hur då? Jo, ända sedan mitten av 1980-talet har ju staterna, städerna och kommunerna gått in för en massiv utförsäljning av de offentliga samhällstjänsterna. I stället har dessa samma politiker och tjänstemän, som oberoende av partiståndpunkt har åstadkommit en privatisering utan like, sett sig tvungna att upphandla privata tjänster. Och vem har erbjudit dessa tjänster om inte de ovannämnda, skattefuskande, transnationella bolagen, som kunnat dölja sina rekordvinster med benägen hjälp från sina revisorer, för att inte tala om finansiärerna.

Så har den nuvarande förrevolutionära situationen uppstått, där bankirerna på Wall Street styr och ställer medan resten av mänskligheten knappast längre har någonting alls att säga till om. All makt ligger hos kapitalet i skatteparadisen! Och folk börjar upptäcka att de har blivit grundlurade.

Occupy Turku-tältet lär numera ha flyttat från Salutorget till torget vid Stadsbiblioteket. Ett utmärkt val av campingplats. Occupy-rörelsen har förresten också fortsatt i Helsingfors.

3

Där, i ockupationsrörelsens tält i Åbo, blev jag intervjuad i radion om min bok "Sammansvärjning - om konspirationsteori och sanningssökande". Huruvida någon annan än jag själv skulle vilja kalla detta för en ljuspunkt måste förbli osagt. Men, som jag också fick tillfälle att påpeka i intervjun ägnade jag en god del av senaste sommar åt att redigera och skriva mitt bidrag till 10-årsminnet av 11 september 2001, dvs den ifrågavarande boken som utkom just i tid före 11 september 2011. Därför blev jag naturligtvis glad när boken uppmärksammades i radion, låt vara drygt två månader senare. Intervjun upptog 15 minuter av Radio Vegas program "Åboländsk förmiddag" igår, den 25.11. Lyssna.

29 November
2011

Cory Doctorow: Dags att sluta tala om copyright

I stället för att skriva ett eget inlägg översätter jag idag Cory Doctorows artikel It’s Time to Stop Talking About Copyright (1)

År 2008 invigde jag dessa kolumner med några anmärkningar om ”Varför jag är en copyfighter”(2) där jag talade om den svåra balansen mellan kreativitet, kultur och förhållandet mellan skapande människor och publiken. Internet har gjort de här frågorna ännu besvärligare än de var tidigare eftersom det som har gett upphov till reglerna om copyright, dvs kopieringen, är en naturlig del av hur nätet och datorerna fungerar. Man "laddar" t ex inte en web-sida utan man gör helt enkelt en kopia av den. Man "läser" inte heller en fil från en hårddisk utan man kopierar den till datorns minne.

Historien om regleringen av internet och copyright går tillbaka (åtminstone) till år 1995 och Al Gores dåvarande hearings om den nationella informationsinfrastrukturen. I dessa parlamentsförhör ivrade Bruce Lehman, Bill Clintons copyrightchef, för att införa nya, vidgade upphovsrättsliga regler för nätet. Eftersom Lehmans förslag var prilliga gav Gore honom sparken varefter han skyndade iväg till Genève och FN:s Världsorganisation för den intellektuella äganderätten (WIPO). Där fortsatte han att driva igenom ett ett avtal om upphovsrätt, som sedan blev amerikansk lag (Digital Millennium Copyright Act. 1998).

Vid det här laget har grälet om copyright och internet redan pågått i minst 16 år. De numera blott alltför välkända argumenten har satt djupa spår i det offentliga samtalet.

Men vid övergången till tjugoförsta århundradet hände någonting märkligt: copyright upphörde att vara ett politiskt begrepp. Varje politiskt beslut om copyright visade sig nämligen få seismiska effekter på nätet. Det blev uppenbart att man inte kan reglera kopiering utan att reglera internet.

Ta t ex frågan om internetleverantörer, webbhotell och andra mellanhänder ska anses vara ansvariga för användarnas överträdelser och i så fall under vilka omständigheter. Denna fråga om operatörernas ansvar, som tidigare bara intresserade specialisterna, har under de senaste 16 åren levererat mängder av brännstoff till debatten.

Men denna fråga handlar ju inte enbart om copyright. ”Mellanhänderna” förmedlar nämligen stora mängder av material, som inte har något med copyrightgräl att göra, såsom politiska videoklipp från valrörelser, förstahandsvittnesmål om krigsförbrytelser, familjebilder av barn som leker i badet, e-post mellan läkare och patienter (eller mellan advokater och klienter), med mera.

När Viacom avkrävde YouTube miljardbelopp i ersättning bad företaget rätten slå fast att mellanhänder hädanefter måste stänga av säkerhetsfunktionerna på sina tjänster så att Viacoms robotar ska kunna granska att copyrightbestämmelserna följs på varje enskild datafil. Ifall internet bestod av idel underhållning kunde detta vara meningsfullt, men på internet är underhållningen en bisak. Huvudsaken är allt annat vi gör på nätet.

Skivindustrin juridiska teoretiker har bett domstolarna att slå fast att universitet och högskolor bör ställas till ansvar för de studerandes olagliga nedladdning av musik, ifall de låter bli att installera programvara som spionerar på all nätverkskommunikation. Om universitetsnätverken bara vore populära TV- och och radiostationer kunde detta kanske försvaras, men för universiteten är ju det viktigaste att internet möjliggör fri intellektuell forskning medan underhållningen bara är en tillfällig förströelse i det vetenskapliga arbetet.

I Storbritannien, på Nya Zeeland och i Frankrike har underhållningsindustrin lyckats köpa sig lagstiftning som ger den möjlighet att koppla bort hela hushåll från internet på grund av sina anklagelser om copyright. Om nätet bara vore kabel-TV kunde detta vara vettigt, men för familjer över hela världen innebär nätet arbete, social fostran, hälsa, utbildning, tillgång till verktyg och idéer, yttrandefrihet, mötes-och pressfrihet samt en kanal för politiskt engagemang och medborgerlig aktivitet.

Copyright har helt enkelt upphört att vara en politisk fråga. All copyrightpolitik blir internetpolitik, som rör varje sida av vår nätanvändning.

Och när vi går vidare från en värld där nätuppkopplingen kan ingå som ett element i det vi gör till en värld där vi alltid förutsätts vara uppkopplade blir internetpolitiken helt enkelt politik.

Jag är definitivt för att reda ut de regler som styr försörjningen i underhållningsbranschen. Låt oss ändå sätta in frågorna i deras rätta sammanhang. För om vi försöker ”lösa” de upphovsrättsliga problemen på bekostnad av internet kommer det att ske på bekostnad av det tjugoförsta århundradets samhälle som helhet.

När musikern Don Henley uttalade sitt stöd för den föreslagna nya copyrightlagstiftningen (3) ( PROTECT-IP Act), som skulle leda till ett nationellt system för internetcensur i USA, under förevändning av att bekämpa brott mot upphovsrätten, påstod han att yttrandefriheten inte berörs, eftersom ”piratkopiering” inte är en form av yttrandefrihet.

Därför har det blivit dags att sluta prata om copyright och kreativitet. I stället ska vi börja tala om internet. Det ska inte vara möjligt för någon som är så smart och begåvad som Don Henley att framleva i tron att ett rikstäckande nätverk för övervakning och censur enbart kommer att drabba ”piratkopieringen”.

Om vi fortsätter att fokusera på konstnärer, kreativitet och publik i stället för på yttrandefrihet, integritet och rättvisa låter vi en enskild industrigren kapa hela diskussionen om det framtida samhället och underordna den sina egna intressen.



Fotnoter:

(1) Cory Doctorows artikel publicerades i Locus Online 2.11.2011. — Eftersom vår kontinentaleuropeiska tradition beträffande upphovsmannens oskiljbara moraliska rätt ('droit d'auteur'; 'Urheberrecht') skiljer sig från den den anglosaxiska traditionen med dess starkare betoning på den köp- och säljbara ”kopieringsrätten” ('copyright') har jag här velat undvika att översätta copyright med 'upphovsrätt'. Jag hoppas detta översättningsförslag inte ska tolkas som ett entydigt ställningstagande för den ena eller den andra rättstraditionen. Således ger den amerikanska copyrighten i vissa avseenden läsarna, lyssnarna och tittarna större befogenheter än den europeiska, mer monopolistiska upphovsmannarätten. (Härom, se Patterson, L.R & Lindberg, S.W.: The Nature of Copyright. A Law of Users' Rights. The University of Georgia Press 1991.) — Om Cory Doctorow, se Wikipedia.

(2) En 'copyfighter' är en person som motsätter sig copyright.

(3) Se Don Henley: ”Internet theft is a job-killer, too”, USA Today 21.8.2011 . Ö.a.