15 March
2012
Sarajevo kommer igen!
I Bosnien pågår förberedelser för ett tematiskt socialt världsforum om fred och mänsklig säkerhet. Forumet ska alltså äga rum i Sarajevo år 1914 hundra år efter första världskrigets utbrott. Jag har nyligen återvänt från en resa till Ljubljana, Capodistria, Opatija, Split, Mostar, Sarajevo, Tusla och Kutina. (Det var min tredje resa till Jugoslavien; den andra resan beskrivs här.) Tillsvidare befinner jag mig därför mentalt på bron över floden Drina, som jag dock aldrig har sett i verkligheten utan endast läst om i Ivo Andrics berömda krönika. Hemkommen finner jag emellertid smärre saker som lagt sig på hög i väntan på att bli bloggade.
1. Vad ska vi ha i stället för EU?
Debattinlägg i Nya Argus 2-3/2012. Tyvärr finns bara första sidan av Leif Salméns utförligare essay i Nya Argus 1/2012, som jag polemiserar emot, att tillgå på nätet. Men kanske någon som läser mitt inlägg här blir intresserad av att gå till biblioteket eller bokhandeln för att bekanta sig också med "Lefas" text.
Leif Salméns utfall mot den europeiska enhetstanken (”En existentiell kris och des upplösning”, i Nya Argus 1/2012) förtjänar ett genmäle. Salméns diatrib mot ”dagens europeiska konstruktion” är enligt min åsikt ett lysande exempel på att kasta ut barnet med badvattnet. Frågan, som Salmén i allsköns ro lämnar obesvarad, lyder: vad ska vi ha i stället för EU?
Ett förbund av ”suveräna” nationalstater, lett av Frankrike? Åt det hållet leder Salmén osökt sin läsares tankar genom att välja ett citat av Charles de Gaulle till motto för sin artikel: Överenskommelser, förstår Ni, är som unga flickor och rosor. De varar så länge de varar. Ja, allt som har en början har ett slut, visste redan de gamla filosoferna. Och överenskommelser, t ex de som träffas sinsemellan av nationalstater, hör definitivt till det förgängligas kategori. Men hur förhåller det sig med den nationella suveräniteten som sådan? Varför skulle den vara i evighet? I själva verket har den nationella suveräniteten så länge den har varit på tapeten (dvs ungefär sedan den westfaliska freden år 1648) inskränkts av diverse imperier. Den har med andra ord aldrig varit helt suverän och är det inte heller i vår tid. Alltsedan år 1945 lever Västeuropa som känt under amerikansk överhöghet; efter år 1989 gäller detta även största delen av Östeuropa.
Men året 1945 bildar, som vi vet (men gärna vill glömma), också en historisk vattendelare i ett annat än det traditionella, maktpolitiska avseendet. Nutidens massförstörelsevapen, symboliskt representerade av de två atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, har en gång för alla understrukit att vi – människosläktet – är beroende av varandra. Man kunde tro, att Europas intellektuella och författare redan hade kommit förbi det djupt reaktionära och nationalistiska inslaget hos Charles de Gaulle, presidenten som utbrast i hurrarop när franska staten sprängde sin första kärnladdning i algeriska öknen för drygt 50 år sedan (1960)! Men så är det dessvärre inte. Leif Salméns artikel är bara ytterligare ett exempel på hur i synnerhet ”vänstern” i Europa föredrar att älta sin eländiga ”europessimism” och ”euroskepticism” i stället för att vända Europatanken mot det som faktiskt hotar civilisationen med undergång: massförintelsevapnen och det därtill knutna, ständigt växande (och gränsöverskridande) militärindustriella och akademiska komplexet; överackumulationen av kapital och skulder; framväxten av ett antal nya Leviataner, dvs väldiga transnationella bolag och banker som redan handlar mer ”suveränt” än någon stat eller regering – för att inte tala om baksidan till allt detta: underutvecklingen och utsugningen av vissa regioner, särskilt i den globala Södern och sist, men inte minst, överskridandet av ”tillväxtens” obönhörliga, ekologiska gränser.
Tricket, eller vad jag skulle vilja kalla självbedrägeriet, består i att helt sonika radera ut hela sekler av konstruktivt EU-tänkande med några lättköpta invektiv. ”Dagens europeiska konstruktion, EU och dess monetära union, restes på basen av en till utopi förvandlad grov missuppfattning av verkligheten”, kan Leif Salmén sålunda skriva utan att någonsin med ett ord nämna de insatser som genom tiderna gjorts och fortfarande görs för att skapa en demokratisk, europeisk förbundsstat. Har Leif Salmén någonsin hört talas om Altiero Spinelli (1907-1986), dvs den person som de facto införde begreppet ”Europeiska Unionen” i det politiska språkbruket?
I efterkrigstidens europeiska politiska tänkande utgör Spinelli de Gaulles motpol. En viss erkänsla av detta faktum kommer till uttryck i att EU-parlamentets ena huvudbyggnad i Bryssel fått heta ”Bâtiment A.Spinelli”. Men politiskt är Spinelli vad man i idéhistorien har brukat kalla en död hund. Hans tänkande är med andra ord effektivt nergrävt djupt under marken utom till de delar som det kan tas fram i festtal och missbrukas i våra nuvarande politiska ledares retorik för att legitimera de mest odemokratiska och imperialistiska dragen i ”dagens europeiska konstruktion”. Spinelli var nämligen en autentisk federalist, som krävde, att man ska börja med att bilda en demokratisk förbundsstat inklusive ett gemensamt, denukleariserat, militärt försvar. Inte minst hans konstitutionsförslag från februari 1984 bär vittnesbörd om denna strävan.
Men i stället för att ta fasta på federalismen hos sina politiker i EU-parlamentet, som med bred majoritet hade godkänt Spinellis utkast, föredrog västeuropas mäktiga män och kvinnor att göra gemensam sak med sin världsdels kapitalister och bankirer. Det var också då, under Reaganåren på 1980-talet, som marknadsfundamentalismen slog igenom på allvar i Västuropa. I stället för att foga sig i folkviljan som minsann hade tagit ställning för ett politiskt enat Europa antog sålunda herrar François Mitterrand, Helmut Kohl m fl och fru Margaret Thatcher Den europeiska enhetsakten (1986), dvs ett europeiskt frihandelsvtal som upphöjer den ekonomiska tillväxten och konkurrensen mellan länderna och folken till högsta religion. Några åt senare lades grundstenen för ”dagens europeiska konstruktion” och den gemensamma valutan, alltså Maastrichtfördraget (1992). I de senare, nu gällande förskräckliga byråkrattexter som kallas Lissabonfördraget söker man förgäves efter orden ”fred” och ”nedrustning”. I Spinellis konstitutionsförslag förekommer dessa begrepp däremot i paragraf 9, som handlar om unionens mål: ”de promouvoir dans les relations internationales la sécurité, la paix, la coopération, la détente, le désarmement et la libre circulation des personnes et des idées, ainsi que l'amélioration des relations commerciales et monétaires internationales...” (konstitutionsförslaget 1984 citerat via www.spinellisfootsteps.info, där det också kan läsas på engelska.).
Leif Salméns kritik av det nutida EU är steril. Den upprepar vad hundratals eller tusentals europeiska intellektuella och författare i EU har tjatat om i årtionden. Ja, dagens europeiska konstruktion är vämjelig. Men den är inte ett uttryck för någon idealistisk utopi utan för en högst pragmatisk och korporativistisk kapitalism. Ett annnorlunda Europa är trots allt möjligt. Vi borde börja med att inte tiga ihjäl det.
2. Israel och USA är fastlåsta i en lose-lose-situation
Referat av Immanuel Wallersteins ledare om Irans eventuella kärnvapeninnehav och Israels respektive USAs läge, "Israel: Its Fantasies and Its Realities", Commentary No. 325, Mar. 15, 2012; för att läsa denna och andra löpande kommentarer till världsläget av Wallerstein, se www2.binghamton.edu/fbc/commentaries/.
I november 2011, efter öppnandet av gasledningen NordStream från Ryssland till Tyskland genom Östersjön, konstaterade Immanuel Wallerstein, att USA inte har lyckats hindra bildandet av en Moskva-Berlin-Paris-axel i den internationella politiken. Samtidigt som han underströk NordStreams betydelse passade Wallerstein, som bygger sina omdömen på egen mångårig forskning kring "världssystemet", på att räkna upp några händelser som enligt honom inte kommer att inträffa trots att det pratas väldigt mycket om dem i media: Israel kommer inte att bomba Iran. Euron kommer inte att försvinna. Yttre makter kommer inte att intervenera militärt i Syrien. De världsomspännande protesterna kommer inte att lägga sig.Idag, efter premiärminister Netanyahus besök i Washington nyligen, återkommer Wallerstein till problematiken om Irans kärnvapen och Israels respektive USAs optioner. Han börjar med att tillbakavisa påståendet, att ett Itran med kärnvapen skulle innebära ett existentiellt hot mot Israel. Ingen person i ansvarig ställning tror att Iran skulle gå till anfall mot Israel med atombomber, de bara säger att de tror det, menar Wallerstein. Varför säger de så? Jo, om Iran slutligen lyckades bli innehavare av några nukleära vapen, så skulle onekligen den geopolitiska balansen i Mellanöstern ändras och Israels position politiskt försvagas, menar IW. Antagligen skulle dessutom en rad andra länder skaffa sig atomvapen. T ex Saudiarabien, Egypten och Turkiet.
Men om Israel eller USA i stället bombade Iran i preventivt syfte, så skulle det omedelbart få enorma politiska följder . För det första skulle det inte stoppa Irans kärnvapenprojekt. För det andra skulle det försvaga USAs och Israels positioner i världen. Därför vill underrättelsetjänster och militärer i båda länderna inte ens diskutera några krigsplaner, eftersom de fruktar att vissa politiska ledare som tillsvidare inte fattar besluten kunde vara galna nog för att börja kriget om de kom till makten.
Wallersteins slutsats är att Israel och Förenta Staterna sitter fastlåsta i ett läge där de tycks förlora oberoende av vilket alternativ de väljer. En lose-lose-situation. Det enda Obama och Netanyahu är i stånd till just nu är därför att skylla på och utöva press på varandra alltmedan ledningen i Iran viftar med fosterländska flaggor och stärker sin inrikespolitiska ställning.
3. END, till att börja med
En Youtube-video från ATTAC Finlands seminarium The New Budgetary Discipline in the EU, som hölls i Riksdagshusets tillbyggnad (Medborgarinfo) 22.2.2012 innehåller bl a min muntur, där jag dels berömmer, dels kritiserar EuroMemorandum, som presenterades på seminariet av prof Magnus Ryner.
Europaekonomer för en Alternativ Ekonomisk Politik i Europa (EuroMemo Group) har under några år arbetat med ett Euromemorandum innehållande konkreta och realistiska motförslag till regeringarnas och "marknadernas" krisåtgärder, vilka som känt går ut på att Europas folk ska uppoffra sig, dra åt sina svångremmar och rädda finanskapitalismen. (En del av 2012 års version av Euromemorandum finns också i svensk översättning, http://www2.euromemorandum.eu/uploads/euromemorandum_2012_swedish_summary.pdf). Jag hörde nyligen prof Magnus Ryner presentera de progressiva ekonomernas vision på ett seminarium och tyckte det lät fint. Utom att nationalekonomerna också denna gång verkar missa en av de största ekonomiska realiteterna nämligen militärindustrin, vapenhandeln och militariseringen. De grekiska regeringarnas miljardbeställningar av ubåtar från Tyskland, stridsflygplan från Frankrike m.m. , vilka finansieras med lån från de tyska och franska banker som vi uppmanas rädda från konkurs med våra sista slantar, är ett belysande exempel som jag tar upp under min muntur. Munturen utmynnar i en fråga till seminariets föredragshållare och panelister: kunde Europa ställa sig i spetsen för nukleär nedrustning (END, European Nuclear Disarmament) genom att ensidigt avrusta sina kärnvapen? -- Prof Heikki Patomäki svarade inte direkt på frågan men sade att EU, som ju inte som sådant har kärnvapen, borde gå in för att överta Frankrikes och Storbritanniens medlemskap i FN:s säkerhetsråd. Detta skulle också kunna hjälpa européerna att göra Europa kärnvapenfritt, menade han. Ett utmärkt förslag.
16 March
2012
2012
Sarajevo kommer igen! (forts)
4. Sarajevo kommer igen
"All politik är och förblir nationell, på gott och ont, även om finansvärlden och marknaderna försöker etablera en supranationell ordning." -- Leif Salmén i den ovan citerade artikeln "En existentiell kris och dess upplösning"All politik, på gott och ont?
Försöket att "etablera en supranationell ordning" (Salmén) bygger på ett hopp, som har sina rötter i människans inre och som därför hör till det verkliga livet, för att återanknyta till ett av Antonio Gramscis brev från fängelset ("la vita reale nasce da radici interiori").
"Finansvärlden" och "marknaderna" kan lika litet ges monopol på detta hopp som på den närbesläktade EU-tanken och dess förverkligande.
10-18-95 5:10p GospicJag var dåligt påläst, och är det förstås fortfarande. Men idag tycker jag mig skönja svaret på frågan om varför Krajinas befolkning och byggnader skövlades under kroaternas och serbernas krig i början av 1990-talet. Kriget programmerades av nationalstaternas politiker, inklusive politikerna i de nygamla nationalstater, som skulle bildas vid Jugoslaviens sönderfall. Bara en supranationell ordning hade kunnat förhindra att det kriget bröt ut. Tidmässigt var dock avståndet till ustasjamännens respektive Titos partisaners illdåd under föregående krig (dvs 2. världskriget) alltför kort. Politikerna var för dåliga och bönderna saknade Bildung. (forts. följer)
Kulhål, ödelagda hus. Människorna och fordonen på gatorna, skapar trots allt ett intryck av normalt(?) stadsliv. Återuppbyggnadsarbetet har kommit igång. Vid utfarten från Gospic syns en jättelik fana (Kroatiens flagga -- röd-vit-grön? -- svårt att se färgerna i den nedgående solen) som hissats till toppen av en mast på en hög kulle. Tar vi vägen genom Krajina via Knin eller skall vi ännu vända ned mot kusten? Längs vägen beskådar vi en beklämmande följd av hus efter hus, kilometer efter kilometer, som tydligen sprängts med trotyl eller dynamit så att taket störtat in och fönstren blåsts ut. Därförinnan och/eller efteråt har husen uppenbarligen plundrats. Människorna, husens invånare, har knappast varit närvarande, får man åtminstone hoppas. Men bland ruinerna kan man ändå emellanåt skåda enstaka ljus genom fönster eller källargluggar. Kanske finns där några, som beslutat sig för att stanna, trots allt?
Öster om Gospic gör vi ett uppehåll vid halvsextiden, när skymningen börjar falla. Här syns tydliga spår efter det senaste kriget i augusti då kroatiska armén invaderade Krajina, drev praktiskt taget hela befolkningen (serber) på flykten och återinförlivade området med Kroatiens territorium. I ett förstört hus vid vägkanten struttar fortfarande hönorna omkring, darrande av rädsla för dessa nya människor som stigit ur sina bussar och intagit gårdsplanen.
Intrycket av en planlagd, systematisk ödeläggelse av byggnader blir småningom överväldigande och etsar sig in i medvetandet i form av stora frågetecken. Kommer överhuvudtaget någon att bosätta sig här igen? Varför detta vansinniga slöseri med mänskliga boningar?
-- Ur ovannämnda Resejournal 17. - 26.10. 1995 från Helsinki Citizens' Assembly i Tuzla.
17 March
2012
2012
När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han, att Biblioteket hade förvandlats till en Skoobe
Skoobe som erbjuder läsaren hela biblioteket i mobiltelefonen för 9,90 e/mån är, vilket tillsvidare kanske inte riktigt har framgått, ett Bertelsmann-initiativ. Och det tyska familjeföretaget Bertelsmann är ju ett av världens tio största i mediebranschen (eller borde vi i stället börja tala om informationsbranschen?) samt (sedan 1998) ägare av Random House, världens största engelskspråkiga bokförlag.
Ja, nog kan man säga att lånebiblioteket har fått en ny konkurrent alltid!
Men vid närmare eftertanke ser vi här fortsättningen på EU-kommissionens lånedirektiv från början av 1990-talet. Eller närmare bestämt förlängningen av ett tänkande, som låg (och ligger) till grund för ifrågavarande lagstiftning.
Lånedirektivet bygger på idén om en Public Lending Right (PLR), vilket ju inte, som man kunde tro, betyder att allmänheten bör ha rätt att låna och läsa böcker, men som i stället syftar till att ge "rättighetsinnehavaren" (the rights holder) en helig och okränkbar rätt till ersättning i form av pengar varje gång en läsare lånar och läser den ifrågavarande boken.
EU-kommissionen, som hade inside information från medieföretagens lobbyister, förutsåg att böckerna, när de blir eböcker, inte längre skulle lånas ut till allmänheten från biblioteken, som man hade gjort på 1900-talet, utan i stället åter börja hyras ut till läsarna, vilket hade varit praxis i lånebibliotekens barndom på 1700-talet (jfr Wikipedias artikel om boktryckaren Lars Salvius, som Jan Szczepanski så påpassligt hänvisade till i sitt Skoobe-meddelande).
I början av 1990-talet grundade bibliotekarierna en egen lobbyorganisation -- European Bureau of Library and Documentation Associations (EBLIDA) -- för att tillvara bibliotekssektorns intressen i ett digitaliserat Europa.
Men när böcker uthyrs eller utlånas till fast månadspris kvarstår "rättighetsinnehavaren", som inte är identisk med författaren (upphovsmannen) utan snarare med förläggaren (Bertelsmannen) , de facto som böckernas ägare -- ägaren till vad vi läser. Därmed fullbordas ännu en av dessa privatiseringar, som egentligen innebär stöld i stor skala av offentlig egendom. Biblioteken, vilka alltsedan 1800-talet har varit våra närmaste kandidater till att äga vad vi läser, ska tydligen gå samma öde till mötes som redan i varierande grad drabbat posten, energibolagen, vattenförsörjningen, hälsovården, universiteten och skolorna ... Från att ha varit allmänna inrättningar för publiken håller biblioteken alltså nu i rask takt på att övergå i transnationella, privatägda korporationers ( typ mediekonglomeratet Bertelsmann) ägo.
Personligen kom jag att bekanta mig med PLR-problematiken genom att EBLIDAs webbplats förlades till det internetföretag där jag arbetade, varvid jag under ett par år i mitten av 1990-talet s g s dagligen samarbetade med EBLIDAs dåvarande verksamhetsledare, copyrightspecialisten Emmanuella Giavarra, som byggde upp bibliotekens studiematerial om elektroniska licensavtal m.m. (ECUP-projektet). Men det räckte ända till 2000-talet innan jag kom mig för att studera själva texten i EU:s lånedirektiv. Då hade jag också hunnit ta del av bibliotekarien Siv Wold-Karlsens initierade kritiska analyser av PLR-frågorna i tidskriften BiS och stiftat bekantskap med bibliotekarierna i Cologno Monzese nära Milano, som under några år tid försökte organisera Non pago di leggere-kampanjen mot PLR-direktivet.
I direktivets formuleringar fäster man sig särskilt vid två saker. För det första, att ordet bibliotek helt lyser med sin frånvaro. I stället talas det om "inrättningar som är tillgängliga för allmänheten". För det andra förbigår direktivet helt begreppen läsare och läsning. Det handlar kort sagt om en rent ekonomistisk (marknadsfundamentalistisk) lagstiftning kring frågor av oerhörd kulturell betydelse. I PLR-direktivet jämställs sålunda biblioteken med, säg, videouthyrningsfirmor, varuhus, badinrättningar, biljardsalar och bordeller -- alla dessa "inrättningar som är tillgängliga för allmänheten"!
Trots alla skenheliga betygelser om motsatsen intar Bertelsmann & Co en i grunden fientlig inställning till allmänna bibliotek för den läsande publiken. För dem utgör bibliotek och bildning närmast kostnadsfaktorer, som bör rationaliseras bort, eller utlokaliseras, allt i den heliga profitjaktens och kapitalackumulationens namn.
På webbsidan www.skoobe.de ståtar titelomslagen från tre "aktuella böcker". Längst till höger hittar vi som väntat biografin över entreprenören och uppfinnaren Steve Jobs, grundaren av ett IT-bolag som i praktiken utnyttjar kinesiska slavarbetare för att bygga sina läsplattor. Mittpositionen upptas av en tysk översättning av Dan Browns bestseller, en thriller byggd på hårresande konspirationsteorier. Till vänster, slutligen, finns Die Verwandlung, ett urval av Franz Kafka. En bra bok alltså, men som har hamnat i dåligt sällskap.
När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han, att Biblioteket hade förvandlats till en Skoobe.
20 March
2012
2012
Kommer marknaden att ta över låntagarna?
Jag skickade frågan vidare till Mumintrollet, som svarade såhär:
Hm, vad förstår vi med en låntagare? Jag har inget färdigt svar att föreslå, eller ens någon auktoritet att hänvisa till, så jag måste försöka tänka ut ett svar på egen hand. Innan jag sätter igång måste jag också be om hjälp, för jag tror inte jag kommer att klara av uppgiften ensam.
Frågan gäller alltså boklån och vad man kallar utlåning av eböcker. Fast egentligen tycker jag det är lika fånigt att prata om låntagare i fallet eböcker som att prata om ryttare när det är fråga om bilförare.
Genom att de har köpt eller fått böckerna till skänks äger biblioteken dem och kan låna ut dem åt låntagarna att läsa.
Alla som kommer till biblioteket för att skaffa sig lektyr eller stimulans eller kunskaper skulle jag vilja kalla låntagare, de må sedan ta materialet hem till sig eller stanna i bibliotekscaféet för att i lugn och ro avnjuta det där.
Men sedan en tid tillbaka håller saker och ting som vi har märkt på att förändras. Från att ha varit långivare tycks biblioteken numera vara på god väg att själva bli låntagare. Eller hyreskunder. Fast skillnaden mellan att låna, att hyra och att köra på licens anses tydligen inte vara alltför stor, trots att den kan vara till stort besvär.
Vad ska hända med bibliotekets tidigare låntagare? Jo, det ser ut som att de blir ett slags underhyresgäster, till vilka biblioteket hyr vidare eböckerna, som de själva har hyrt eller skaffat sig licens till. Att hyra eböcker eller köra på licens tycks nämligen vara lika OK som att hyra bilar!
Men innebär inte det här att det egentligen är biblioteken som håller på att övertas? Och att biblioteken genom diverse mergers småningom kommer att rationaliseras bort? (Det tror nu inte jag, men fn ser det minsann inte bättre ut.)
Att marknaden "övertar" låntagarna skulle väl då närmast betyda, att lånen ersätts med hyrningar och låntagarna med hyrestagare. Skillnaden är som sagt inte nödvändigtvis så stor, fast för dem som äger vad vi läser (eftersom de har övertagit biblioteken) ska det tydligen bli lönsammare med hyrestagare än med låntagare. Så är det antagligen tänkt. Ja, så tolkar åtminstone jag den amerikanske företagskonsulten Joe Espositos funderingar.
Med vänliga hälsningar,
Mumintrollet
30 March
2012
2012
Får jag rekommendera en bok?
Hej,
artikeln "Why Ebooks Fail as Research Tools" av den amerikanska företagskonsulten Chris Forbes tycks mig bygga på en generaliserande och ytlig föreställning om böcker och "forskningsverktyg". Ändå kan också Forbes mycket bristfälliga analys leda in på "intressanta" (Jan S) frågor.
Inom empirisk och experimentell forskning menar man med "forskningsverktyg" knappast böcker utan t ex teleskop, vindtunnlar, laboratorieutrustning, simulatorer, datorer, mätverktyg osv. Vissa databaser och sökverktyg hör också hit.
Inom humaniora och samhällsvetenskap, där inte sällan boken själv utgör forskningens objekt, är situationen en annan. Här kan boken alltså vara verktyget för att uppnå forskningsresultatet, dvs den djupare och mer kritiska eller överskridande förståelsen, inklusive förståelsen av boken själv. (Boken ingår i vad man har kallat "en hermeneutisk cirkel".)
Mycket av vad som nuförtiden skrivs och sägs om e-böcker versus pappersböcker bottnar, skulle jag vilja påstå, i en verklig och sann upplevelse och/eller iakttagelse, nämligen att e-boken utsätts för en hårdare konkurrens om läsarens uppmärksamhet från sin omgivning än pappersboken från sin omgivning.
Beträffande pappersbokens och e-bokens respektive omgivningar är det frestande att resonera så här: E-boken är länkad till internet; internet är e-bokens omgivning. Pappersboken hör till (har lagts till samlingen i) biblioteket.
Men i själva verket ingår ju dessutom dessa båda miljöer i varandra, dvs internet har numera lagts till biblioteket och, vice versa, biblioteket håller för närvarande på att integreras i internet. Internet och biblioteket bildar alltså tillsammans de traditionella böckernas och de digitala böckernas gemensamma nya miljö.
Så långt om böcker och bibliotek. Nu borde vi utan att låta oss skrämmas gå in på frågor om läsning: Vad betyder "att läsa"? Och: vad läser vi egentligen? Får jag rekommendera en bok?
Med vänlig hälsning,
Mikael