Mikas blogg

07 May
2012

Den hemligstämplade kvinnan

"Bra bibliotekarier är borna agenter. De äger alla färdigheter och egenskaper som behövs i underrättelsetjänsten: nyfikenhet, vida kunskaper, gott minne, fallenhet för organisation och analys samt försiktighet" (cit o övers enl Marilyn Johnson, This Book Is Overdue!: How Librarians and Cybrarians Can Save Us All)

Häromdan utkom en ny bok som får mig att ta upp denna tråd på nytt. (Se tidigare blogginlägg här.) Författaren är inte bibliotekarie men amerikanska biblioteksföreningen ALA tycker uppenbarligen att hon är värd att lyssna på eftersom de inbjöd henne att hålla ett av huvudanförandena på sin årliga kongress år 2007 (läs om detta och se videoklippet via webbsidan www.oif.ala.org/oif/?p=36.)

Personen ifråga heter Sibel Edmonds och i dagarna har hon alltså utkommit med boken "Classified Woman" på, som det verkar, eget förlag. Titeln -- "Den hemligstämplade kvinnan" -- låter kanske som ett skämt men visar sig, när man kommit lite längre än till hälften i boken (eller kindleversionen) böra uppfattas helt bokstavligen: de amerikanska myndigheterna har rentav hemligstämplat Sibels födelsedatum och -ort för att inte tala om vad hon vet. Bakgrunden är den att fru Edmonds under ca ett halvt år, nämligen från oktober 2001 till mars 2002, jobbade som översättare och tolk (turkiska, farsi) hos federala polisen FBI -- innan hon fick sparken. Här kommer ett smakprov på vad hon vet:

"Jag kände till olaglig narkotikaverksamhet som gick ut på att turkiska och albanska organiserade brottslingar anskaffade, transporterade och distribuerade opiumbaserade produkter österifrån -- huvudsakligen från Afghanistan -- till Västeuropa och Förenta Staterna och att detta skedde i nära samarbete med vissa grenar av NATO och med Utrikesdepartementets samt vissa Pentagonanställda individers fulla vetskap. Jag var också medveten om att USAs regering, eller åtminstone delar av den, avsiktligt dolde dessa aktiviter och att detta inte bara innebar att skydda de iblandade från brottsutredning från den amerikanska polisens (inklusive narkotikapolisen DEA:s) sida utan också att i vissa fall komplettera deras operationer. När allt kommer omkring bidrog ju inkomsterna från dessa illegala aktiviteter till att finansiera Turkiets och några centralasiatiska länders inköp av vapen och materiel som tillverkats i USA; med hjälp av förfalskade certifikat och på andra olagliga vägar hamnade en del av dessa varor sedan också i svartlistade länder"(cit o övers ur trettonde kapitlet i Sibel D Edmonds: Classified Woman, Published by Sibel Edmonds, Alexandria/Virginia, USA 2012 - MB)

I hopp om att väcka tankar och frågor om bibliotekariernas roller och identiteter nu och i framtiden skulle jag vilja anföra ännu ett citat:

"It is not so much that a person has to deny one identity to give priority to another, but rather that a person with plural identities has to decide, in case of a conflict, on the relative importance of the different identities for the particular decision in question" (enl Amartya Sen: Identities & Violence. The Illusion of Destiny. Penguin Books 2007, s 29 ; den här boken föreligger i svensk översättning av Anna Sörmark med titeln Identitet och våld : Illusionen om ödet )

12 May
2012

Den blida bibliotekarien

"Idyllisk", kallade Jan Szczepanski en beskrivning av bibliotekarien, som tar fasta på vad jag kallade hennes "blida" karaktär i kombination med en en tes om att hon i det långa loppet ändå är en farligare motståndare än företrädarna för alla övriga yrken.

"Idyllisk" är i sin tur ett positivt attribut: jag skulle vilja att världen vore bra mycket mer idyllisk än den är! Men eftersom världen nu är allt annat än "idyllisk" vill jag hålla med Jan S i det mesta av vad han sade (se här) och också för min del mana bibliotekarierna till kosmopolitisk kamp för freden och ljudligt uppror mot orättvisan.

För några dar sen bloggade jag om boken "Classified Woman" av Sibel Edmonds, en av Amerikas ledande whistleblowers om vad som hände 11 september 2001. Fru Edmonds arbetade mellan oktober 2001 och mars 2002 vid federala polisen FBI med översättning av dokument och ljudband i samband med spaningarna efter de skyldiga till 11-september.

Sibel Edmonds bok fick mig att fundera vidare på översättarens och bibliotekariens respektive yrken, som ju har en hel del gemensamt med varandra och dessutom med (åtminstone den kvinnliga) underrättelseagentens yrke. En god bibliotekarie har t ex just de egenskaper, som behövs i underrättelsearbetet: allmänbildning, omdömesförmåga, pålitlighet, noggrannhet, systematik, diskretion... Ja, och så förväntas ju varken bibliotekarien, översättaren eller agenten sticka upp. Ofta anses det tydligen vara allra bäst om de överhuvudtaget inte syns eller hörs. Men all ödmjukhet kan gå för långt och nu har så skett. Det är dags för intellektets servicearbetare att följa Sibel Edmonds exempel!

* * *

Några fler teser om bibliotekariernas yrke:

1. "All professions are conspiracies against the layman", låter George Bernard Shaw en av sina personager utbrista i The Doctor's Dilemma (1911).

2. Yrkesgruppen, skrået, korporationen, ska ändå inte förväxlas med den individuella yrkesutövaren, undergruppen eller ideella föreningen. Också domarna, journalisterna, lärarna, m fl är härskarnas lydiga redskap. Men Jurister mot Kärnvapen (IALANA) och (på sin tid) pedagogerna kring den kritiska utbildningstidskriften KRUT, för att inte tala om alla alla modiga grävande redaktörer, gör frågan mer invecklad och inger visst hopp om kommande intellektuella och moraliska reformer.

3. Av alla moderna yrkesgrupper är bibliotekarierna den blidaste och mest tillmötesgående. Bibliotekarien fäller inga domar, avslöjar inga skandalösa fakta, ger inga latläxor och ordinerar inga beska mediciner. T o m en god bok rekommenderar hon bara ifall hon blir tillfrågad. I det långa loppet är bibliotekarien ändå kallad att bli maktens farligaste motståndare, vilket följer av det moderna bibliotekets ideal att utan dröjsmål hålla all information tillgänglig för alla människor.

4. Man kan också skönja en seglivad kosmopolitisk och universalistisk tendens inom biblioteksvärlden. Detta framgår t ex av dr Toni Sameks bok Librarianship and Human Rights: A Twenty-first century guide (Chandos 2007). Samek ger många roliga samtida exempel på vad bibliotekarier i olika länder har gjort och gör för att främja de mänskliga rättigheterna. Och om vi gräver lite i historien hittar vi bland bibliotekarierna opinionsbildare som har uppmanat hela sin yrkeskår att aktivt motarbeta militarism och krig. Vid amerikanska biblioteksföreningens nationella kongress i Berkeley år 1915 talade bibliotekschefen i Washington, George F. Bowerman, under rubriken: How Far Should the Library Aid the Peace Movement and Similar Propaganda? Bowerman påpekade, att frågan om bibliotekens roll i fredsrörelsen då behandlades för första gången under en nationell ALA-kongress och ställde sig utan tvekan på en internationalistisk ståndpunkt. Han uppmanade bibliotekarierna att engagera sig för fredens sak, och avslutade med en reflektion över vad biblioteken borde se till att få gjort efter det pågående världskriget: "In order to be successful, behind the world organization and the international court there must be the sympathetic world spirit. This can only be secured by education, in which the library should have an increasingly large part". (Cit enl Rory Litwin (ed): Library Daylight. Tracings of Modern Librarianship, 1874-1922. Library Juice Press 2006, s 180.)

5. Vad internet beträffar har väl biblioteken och bibliotekarierna hittills som de flesta andra närmast försökt hänga med i den sk utvecklingen. Men var går egentligen gränsen mellan biblioteket och internet? Hur skiljer dessa sig från varandra? Är de i grunden en och samma institution? Jag påstår att detta åtminstone är vad vi vill: att internet ska vara och förbli hela världens allmänna bibliotek. Eller önskar vi att internet ska bli Circus Maximus och störst bland varuhusen? -- Med en term som lånats från företagsekonomin pratar man i samband med internet gärna om intressentmodellen (eng. stakeholders, t ex ICANNs "multi-stakeholder model"). Också biblioteket har naturligtvis flera intressenter men bland dessa intressenter intar bibliotekarierna trots allt en plats för sig. Av dem väntar man sig nämligen att de ska leda och ansvara för det hela.

6. "Kill the Corporation!" (skådespelaren Mike Daisey, cit enl http://www.youtube.com/watch?v=MXT0sVy04v8)

Postad av book 10:57

| Kommentera / antal kommentarer (0)

18 May
2012

Dr Matagne bryter den skamliga tystnaden

(Hbl-debatt 15.5.)
Med hänvisning till de senaste dagarnas debatt om kärnvapen förtjänar det
påpekas, att fil.dr. Jean-Marie Matagne, 68, har inlett en hungerstrejk på
obestämd tid. Med sin aktion vill fransmannen Matagne, som basar för
föreningen Action des Citoyens pour le Désarmement nuclèaire, uppmana
republikens nya president och den nya regeringen att föra förhandlingar
som leder till nukleär nedrustning.

"Det franska folket har aldrig hörts i frågan om kärnvapen", konstaterar
Matagne och tillägger att dessa utgör "vapen för brott mot mänskligheten,
som byggts i folkets namn och på folkets bekostnad".

Matagne, en gång själv presidentkandidat, försökte i samband med de nyss
timade franska valen göra följande till en valfråga: "Håller du med om
att Frankrike deltar med andra stater i en fullständigt eliminering av
kärnvapnen under strikt och effektiv ömsisidig internationell kontroll?"

Maffiabegreppet omertà kan enligt Matagne tillämpas på myndigheternas
inställning. Omertà betyder att inte ange brottslingarna. Att hålla tyst.

"50 år av militär och civil kärnkrafts-omertà får räcka", meddelar dr
Matagne. "Förändringens tid är nu."

Mikael Böök
Lovisa

Mer om Jean-Marie Matagne och hans motstånd mot Frankrikes och andra länders kärnvapenpolitik www.acdn.net

Fler kommentarer av Mika om Matagnes hungerstrejk blog.spinellisfootsteps.info

21 May
2012

Säkerheten vid Lovisa kärnkraftverk år 2012

(Bakgrund: Inbjudan till informationsmöte - Säkerheten vid Lovisa kärnkraftverk år 2011)

Fråga till STUK:s representanter:
Min fråga gäller begreppet strålsäkerhet. Hur kan vi fortsätta att lita på detta begrepp då ju bedömningen av följderna av olyckorna i Tjernobyl och Fukushima för människornas hälsa divergerar med en eller rentav två storleksordningar?
Osäkerheten kring begreppet strålsäkerhet kan illustreras med A) uppgifterna i Tabell 1 och B) med den politiska snedvridningen av uppfattningarna om strålsäkerhet.
A) Tabell 1.

Tabell 1: Olika forskares och/eller forskningsorgans uppskattningar av antal personer som har dött eller kommer att dö av cancer p g a Tjernobylolyckan
Källa	Publikation	År	Har dött eller kommer att dö av cancer
IAEA med flera medlemmar av Chernobyl Forum	"Chernobyl Forum assessment report"	2005	4 000 av ca 5 milj invånare i kontaminerade områden
Fred Mettler, Univ. Of New Mexico	IAEA Bulletin Vol 47 No 2	2006	9 000 globalt
Union of Concerned Scientists	How Many Cancers Did Chernobyl Really Cause?—Updated Version	2011	27 000 globalt
Greenpeace	The Chernobyl Catast-rophe. Consequences on Human Health	2006	93 000 globalt
Alexey V. Yablokov, Vassily B. Nesterenko, and Alexey V. Nesterenko	Chernobyl: Consequences of the Catastrophe for People and the Environment	2009	212 000-245 000 i Europa +19 000 i resten av världen
Länkar till ovan citerade källor finns i Wikipedia-artikeln ”Chernobyl disaster” (21.5.2012)

B) Strålsäkerhet – en global hälsofråga.
Strålsäkerhet är framför allt en global hälsofråga. Men vad allmänheten får veta eller tror sig veta om strålsäkerhet fastställs i alltför hög grad av FN:s atomenergiorgan IAEA, som fungerar under Säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet är ett utpräglat politiskt organ, som inte nödvändigtvis tar hänsyn till hälsosynpynkter. Våra uppfattningar om strålsäkerhet borde snarare påverkas av Världshälsorganisationen WHO, som är underställd FN:s Ekonomiska och sociala råd.

Avtalet från 1959 mellan IAEA och WHO, som ger IAEA bestämmanderätt över WHO:s forskning och rapportering angående strålsäkerhet, behöver ses över och eventuellt skrotas. I annat fall kvarstår risken för politisk snedvridning av våra uppfattningar om strålsäkerhet.

Tillägg 23.5.

Jag borde naturligtvis rapportera om informationsmötet. Någonting fick jag sagt i Radio Vega Östnyland igår morse.

Informationsmötet var upplagt kring frågor om säkerheten vid Lovisa kärnkraftverk under senaste år, alltså 2011. På plats var mellan tjugo och trettio personer från stadens ledning och invånare.

Strålsäkerhetscentralen STUKs nya generaldirektör Tero Varjoranta talade om kärnsäkerhetsarbetet ute i världen efter olyckan i Fukushima våren 2011. Han försäkrade att en liknande olycka inte kan inträffa i Finland. Möjligheten för en allvarlig olycka där reaktorerna skadas slutgiltigt kan ändå inte uteslutas, sa han, men i så fall skulle utsläppen i omgivningen hur som helst vara mycket mindre än i Fukushima.

Keijo Valtonen från STUK talade om arbetet på att förbättra säkerheten vid kärnkraftverket, också med beaktande av erfarenheterna från Fukushima och Tarja Ikäheimonen, också från STUK, gav detaljer om Lovisakraftverkets inverkan på miljön.

Det gavs möjlighet till frågor och svar. Tero Varjoranta höll med om att strålsäkerhet framför allt är en hälsofråga. På min kritik av IAEA:s och de politiska beslutsfattarnas alltför stora inflytande på diskussionen (jämfört med den medicinska expertisens inflytande; se punkt B ovan) svarade han genom att understryka FN-organet UNSCEAR:s betydelse. (United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation).

Tarja Ikäheimonen besvarade min fråga om diskrepansen mellan de olika experternas bedömning av cancerdödsfallen efter Tjernobyl. Enligt henne beror skillnaderna främst på hur små strålningsdoser man räknar med.

De övriga mötesdeltagarna deltog inte i den här diskussionen. Däremot ville fler än jag ställa frågor till STUK-representanterna. Därför beslöt jag att inte ställa följdfrågor eller ifrågasätta de svar som jag fick.

Ju mer man försöker sätta sig in i strålsäkerhetens problematik, desto mer mångfacetterad och komplicerad ter den sig. "Men att kärnklyvning innebär en otrolig, ojämförlig och unik risk för det mänskliga livet kommer aldrig med i någon kalkyl och blir aldrig omnämnt" (Schumacher, Litet är vackert).

Tillägg 26.5.

Lovisatidningen Östra Nyland rapporterade från informationsmötet i måndags under rubriken EN FUKUSHIMAOLYCKA KAN INTE INTRÄFFA I LOVISA . Mitt ifrågasättande av STUK-representanternas begrepp om strålsäkerheten har inte lämnat något spår i reportaget.

Gapet mellan de olika experternas bedömningar av strålsäkerheten är för mig en källa till oro. Jag menar, att vår okunnighet och vår ovetskap i stort sett är oundvikliga. Men när det gäller följderna av våra egna handlingar, inklusive upprustningen med atomvapen och utbyggnaden av den sk fredliga kärnkraften, bör vi kunna enas något så när om sanningen. Vi bör alltså -- jag använder medvetet etikens verb -- kunna veta ungefär vad vi själva har gjort.

Även sanningen om våra egna handlingar måste naturligvis vara föremål för mycken diskussion och många justeringar. Någon absolut sanning finns knappast att tillgå ens om "fakta" (av lat. facere, dvs att göra).

Ändå hoppas jag fortfarande att experternas åsikter om kärn- och strålsäkerheten förr eller senare ska kunna sammanjämkas genom diskussioner, som i så fall också måste förmedlas av massmedia.

Tillägg 1.6. , postat till till några journalister

Vem förnekar, att frågorna om kärnkraftsolyckornas hälsoföljder är komplicerade? Jag anser att kärnkraften som sådan (och dess tvilling atomvapnen) är alltför komplicerad för människorna, vilket redan i sig är katastrofalt... Ändå måste vi försöka reda ut följderna av de olyckor som inträffat och se framtiden an utan att helt förlora hoppet. Journalister som ska förmedla information om kärnkraft har en svår sits. De journalister som inte inser att det förhåller sig så är papegojor... Ni journalister måste bli ännu bättre på att informera om kärnkraft. Ni måste bli ännu mer kritiska i ordets egentliga bemärkelse, dvs ni måste försöka sätta er ännu djupare in i de komplicerade kärknkraftsfrågorna än ni hittills har gjort. Det som jag tog upp på informationsmötet, alltså det oroväckande gapet mellan IAEA:s och UNSCEARS: bedömningar (av Tjernobylkatastrofens hälsoföljder) å ena sidan och den bedömning som Yablokov & Nesterenko ger i sin bok å andra sidan, är ett viktigt exempel, som också måste behandlas i offentligheten. Det är en etisk fråga, jag borde skriva "bör" i stället för måste. Hur mycket kan man kräva av journalisterna? Jag vet inte. Som sagt misstänker jag att man måste kräva mer än någon överhuvudtaget klarar av eftersom vi (alla) har tagit oss vatten över huvudet -- vattnet i Fukushima, från tsunamin. Varje journalist som skriver om kärnkraft borde läsa Yablokovs & Nesterenkos bok "Chernobyl: Consequences of the Catastrophe for People and the Environment".

... Jag har ... även tagit en titt på IAEAs kanske mer lättlästa men IMHO ytligare rapport (rapporten från det sk Chernobyl forum) mm. Naturligtvis inser jag att mina baskunskaper inte räcker för att inte tala om specialkunskaperna. Jag inbillar mig inte att jag är någon expert. För övrigt har jag kommit fram till att experterna vanligen har fel. (Detta gäller inte bara kärnkraften och dess följder.) Men jag inser också att det vanligen är nyttigt, eller t o m mycket nyttigt, att lyssna på experterna. Bara man inte tror för mycket på dem.

Engelska Wikipedia har en egen artikel om Yablokovs bok och i den artikeln nämns också fyra recensioner av boken, alla skrivna av vetenskapsmän. Tre är rätt negativa, men en av recensionerna är rätt positiv. Jag har läst en av de rätt negativa (Monty Charles) och den rätt positiva (Ian Fairlie). Båda givande.

31 May
2012

En atlas för det nya biblioteket

I senaste Nya Argus (5/2012) har jag en recension av R.David Lankes Atlas of New Librarianship. Kan vara av intresse. Kan också läsas som en e-tidskriftsartikel här: http://bit.ly/KKltVy .

Lankes föredrag "Grand Challenges of Librarianship" vid Biblioteksdagarna i Visby 2011 (som fortfarande går att se och höra här: http://vimeo.com/23732998) gjorde ett gott intryck och jag har också gett boken, atlasen, ett positivt omdöme. Men då jag har funderat vidare på vad Lankes säger har jag kommit till att jag är oense med honom på en, som jag tror, principiellt viktig punkt.

Det gäller hans åsikt att läsaren egentligen aldrig kommunicerar med författaren utan endast med sig själv. Jag vet inte om det går att motbevisa eller bevisa denna synpunkt. (Man kommer att tänka på vissa filosofiska problemställningar, t ex beviset för den yttre världens existens.) Min invänding mot Lankes (och kanske Gordon Pask, på vars arbete han säger sig bygga sin teori om konversationen), skulle utgå ifrån att "translatio studii et imperii", dvs överförandet av kulturarvet från generation till generation, trots allt är möjligt. Eller kortare sagt, att de levande åtminstone under vissa gynnsamma omständigheter faktiskt förmår kommunicera med de döda.