Mikas blogg

01 June
2012

Eurokrisens anatomi

Heikki Patomäki (f 1963) är ett känt namn åtminstone för de av Fredspostens läsare som nås av finskspråkiga media. I en tidigare artikel har jag också introducerat hans bok om den globala säkerhetens politiska ekonomi, som är en djuplodande studie av utsikterna för denna till tänderna upprustade värld under de närmast följande ca femtio åren. (Se ”Statsvetaren som framtidsmålare”, Fredsposten 1/2008.)

Patomäkis senaste bok, som snarare behandlar Europeiska Unionens framtidsutsikter, är mindre till formatet och lättare att tillägna sig än den föregående. Jag skriver ”snarare”, därför att författaren också har velat förankra ”Eurokriisin anatomia” (eurokrisens anatomi, som den nya boken heter) möjligast stadigt på globalplanet. Därom vittnar också underrubriken ”Mitä globalisaation jälkeen?” (Vad ska ske efter globaliseringen?).

I centrum för Patomäkis analys står ekonomin, finanspolitiken och den europeiska monetära unionen (EMU) med den gemensamma valutan, euron. Synen på ekonomin och åsikten om EMU:s berättigande bestämmer i hög grad hur man väntar sig att EU:s framtid ska gestalta sig. Patomäki sammanfattar de vanligaste förväntingarna i ett fyrfält:

Fyrfältet är hämtat ur det av bokens avsnitt (kap. 6), som ligger närmast dagspolitiken. De övriga kapitlen är fördjupningar om bl a grunderna för ekonomisk teori och den finansiella skuldproblematiken.

Dagens EU och i synnerhet EMU bygger i praktiken på det synsätt som beskrivs i ruta A. Om bara prisnivån hålls stabil (den europeiska centralbankens uppgift) så kommer marknaderna i längden att se till balansen i den övriga ekonomin, tror nyliberalerna. Garantera vidare privategendomen, marknadsfriheten, yttrande- och religionsfriheten och ge folket möjlighet att emellanåt byta ut de politiska ledarna genom val, så får det hela också anses vara tillräckligt demokratiskt, dvs legitimt. Nationalekonomen Joseph Schumpeter, f 1883, d 1950, brukar anges som upphovsman till denna minimalistiska demokratiuppfattning.

Den uppfattning som råder i ruta B innebär, att man kan leva med den nyliberala ekonomiska teorin och EMU samtidigt som man anser, att nationalstaten fortfarande är den bästa lösningen med tanke på den mänskliga behoven, den sociala rättvisan och demokratin. Det nuvarande EU, som bygger på fördragen i Maastricht (1993-) och Lissabon (2009-), brister alltså i fråga om legitimitet och därför ter sig dess framtid också oviss. Sociologen Jürgen Habermas, f 1929, som senast i fjol påpekade att EU-ledarnas krisåtgärder ”inte kan godkännas” får i Patomäkis schema representera det djupare demokratikravet.

Lika osäker är EU:s framtida existens ur synvinkeln C, men av andra orsaker. De åtgärder som föreskrivs av den nyliberala ekonomiska teorin leder till stagnation, skuldsättning, finanskriser och arbetslöshet, hävdar de som följer i nationalekonomen J.M. Keynes fotspår.

I fältet D, slutligen, som kombinerar synsätten i fälten B och C, ter sig EU:s framtid ännu dystrare. De postkeynesianska ekonomiska förutsägelserna har slagit in, nationalism och EU-avoghet breder ut sig bland medlemsländernas medborgare och unionen är på god väg mot sin upplösning. För att den överhuvudtaget ska kunna fortbestå måste den snarast byggas på stabilare grundval ur såväl ekonomisk som etisk-politisk synvinkel.

Med utgångspunkt i dessa olika synsätt ställer Patomäki upp tre möjliga framtidsscenarier, som jag ska försöka summera:

Scenario 1: Det nyliberala Europaprojektet fortsätter. Sannolikt är att ett eller flera krisländer måste avstå från euron. (Eventuellt också Finland.) Legitimeringsproblemen och de sociala konflikterna ökar. Fängelserna växer som i USA och Storbritannien. För att stimulera den ekonomiska efterfrågan inom EU accepterar man fortsättningsvis finansialiseringen; medborgarna uppmanas att konsumera och skuldsätta sig. Samtidigt strävar man att öka ”konkurrenskraften” med sikte på att exportera sina problem till utlandet. I stället för att öka den totala ekonomiska efterfrågan genom offentliga investeringar i sociala tjänster satsar man på att bygga ut krigsmaskineriet (”militär keynesianism”). Men ”det nyliberala EU står inte på fast grund. Dess slut inträffar senast på 2020-talet”, förutspår Patomäki.

Scenario 2: En (jämförelsvis) socialdemokratisk förbundsstat. Eftersom EU-projektet fortfarande har ett relativt starkt stöd bland medlemsländernas medborgare kanske den nyliberalistiska ekonomiska politikens kritiker i olika politiska läger trots allt småningom finner varandra. Resultatet kan då bli en kompromiss, som innehåller både socialdemokratiska och konservativa element, och vars bärande idé är att förbundsstaten (den politiska unionen, federationen) byggs ut:

EU:s egen budget görs 7 eller 8 gånger större än den var år 2011 genom att EU börjar uppbära skatter. Centralbanken börjar stöda investeringar i offentliga tjänster. EU inför gemensam inkomst- och lönepolitik. Legitimeringsproblemen mildras genom att EU-parlamentet ges ökad makt att besluta om budgeten och lagarna. Unionen antar principen om full sysselsättning och går in för att befästa de sociala rättigheterna och höja grundinkomsten för alla EU-medborgare. Centralbanken underställs demokratisk kontroll. Man vinnlägger sig också om medlemsstaternas och kommunernas autonomi (subsidiaritetsprincipen). För att de konservativa krafterna ska godkänna dessa åtgärder måste EU emellertid samtidigt sträva efter att bli en ekonomisk, politisk och militär stormakt. Eller som EU:s fd höga utrikespolitiska representant (och fd NATO-generalsekreteraren) Javier Solana har uttryckt saken: ”Den europeiska unionen sammanför 25 stater och 450 miljoner människor, som producerar en fjärdedel av världens bruttonationalprodukt. Vad vi än tycker om det är EU en global aktör, som också bör vara beredd att bära sin del av ansvaret för den globala säkerheten”. Detta scenario leder alltså – som också Johan Galtung m fl har påpekat – knappast till någon idealtypisk socialdemokratisk federation, utan till en kombination av sinsemellan motstridiga institutionella lösningar och mål.

Scenario 3: EU som en del av ett socialdemokratiskt globalstyre. I EU-området, som upptar en rätt anspråkslös del av jordytan, bor trots allt bara ca 5% av de ca 9 miljarder människor, som beräknas befolka jorden år 2050. Den industriella civilisationen har skapat ett globalt risksamhälle som bestämmer villkoren också för EU. Dessutom måste de normer som ska legitimera EU i globalsamhället kunna godkännas utan tvång som allmän lag av alla – också utanför EU. Av denna sats, som går tillbaka på Kants kategoriska imperativ (via Habermas) , följer att EU-medborgarskapet måste innebära ett världsmedborgarskap. Vilket i sin tur förutsätter global inrikespolitik och gemensamma politiska riktlinjer för hela världsekonomin. Hur sannolikt är det att EU omfattar en ”globalkeynesiansk” ekonomisk teori och en sådan universellt giltig moralteori, som vill öppna demokratiska rum och instifta en demokratisk praxis också på globalplanet? På kort sikt är det osannolikt, men i det långa loppet är en sådan utveckling kanske möjlig, menar Patomäki. Han motiverar denna synpunkt bl a med att betydande delar av det globala civilsamhället och av de existerande kosmopolitiska nätverken faktiskt har sina hemvister i Europa. Vidare noterar han, att europarlamentarikerna aktivt har stött kampanjen för att inrätta ett världsparlament samt att EU och dess medlemsländer har drivit frågan om en världsomfattande finansskatt.

Begreppet ”globalkeynesiansk” är bokens röda tråd. I och för sig är detta föga originellt. Utan att för egen del ha sysslat särskilt mycket med nationalekonomisk teori vågar jag påstå att Keynes, som en direkt följd av finanskriserna i västvärlden, åter en gång rentav är på modet (eller åtminstone igen tas på allvar) också bland de förstockade och vilsegågna ekonomisternas släkte. Och den nyliberala globaliseringens kritiker alltifrån ATTACs Susan George till fd Världsbanksekonomen Joseph Stiglitz håller sedan länge fast vid Keynes ekonomiska läror. (Medan jag skriver detta anländer ett nytt nummer av ”Nya Argus”, innehållande Per-Erik Lönnfors artikel om Keynes och Hayek som Mozart och Salieri. – Inom nationalekonomisk teori utgör nyliberalismens grundare, Friedrich von Hayek, f 1899 d 1992, Keynes historiska motpol.)

Jag måste ändå erkänna att ”Eurokrisens anatomi” är ett på många sätt imponerande verk – som introduktion till politisk ekonomi, som lärobok för för studenterna, som ett inlägg i den aktuella politiska debatten och inte minst som en programmatisk skrift om världsekonomins -och -politikens nödvändiga förnyelse. Särskilt gillar jag den spänning, som Patomäki lyckas åstadkomma mellan socialdemokratin eller vad som återstår av de senaste hundra årens praktiska försök och misslyckanden att övervinna och tämja kapitalismen, och de mest högtflygande idéer om ett framtida kosmopolitiskt globalstyre. Enklare uttryckt handlar det om att krympa avståndet mellan politikens eländiga vardag och dess ovissa, men kanske ändå inte alldeles hopplösa framtid. Med sina universalhistoriska och kosmopolitiska idéer börjar Heikki Patomäki allt mer framstå som en sentida finländsk motsvarighet till tänkaren i Königsberg.

03 June
2012

Varför skrider man då inte till verket?

EU-kommissionens ordförande pläderade nyligen åter en gång för "en
fullskalig ekonomisk union" för att lösa problemen med
eurokrisen. Barrosos åsikt delas av många, kanske av flertalet
politiker.

I själva verket står principen om ekonomisk integration ju klart och
tydligt skriven i det nuvarande EU:s grundfördrag.

Varför skrider man då inte till verket? Varför blir "den fullskaliga
ekonomiska unionen" inte av, åtminstone inte i den takt som skulle
behövas ifall meningen är att åtgärda de akuta problemen?

Svaret är lätt att ge: ekonomi handlar till mycket stor del om
politik. Därför måste "en fullskalig politisk union" till om den
ekonomiska diton ska bli verklighet.

Men här finns ett stort aber. Politik handlar i sin tur i mycket stor
utsträckning om krig och fred. Så även EU-politiken. Personerna bakom
den tidiga EU-vision, som står att läsa i "Manifestet från Ventotene"
(1941), utgick från precis denna synpunkt. Altiero Spinelli och
Ernesto Rossi, som skrev den ifrågavarande texten, var båda anhängare
av den amerikanska statsgrundaren Alexander Hamiltons kanske främsta
argument för federalismen: den som tror, att ett antal närbelägna
men inte sammanlänkade självständiga suveräniteter kommer att
fortsätta att leva i harmoni med varandra bortser från händelsernas
vanliga utgång och struntar i all mänsklig historisk erfarenhet. För
Spinelli, Rossi och federalisterna -- basfederalisterna! -- till vilka
även undertecknad räknar sig (Hamiltons argument har med tiden blivit
riktningsgivande också för mig) är alltså den ekonomiska unionens
förutsättning en politisk union, vilken i sin tur förutsätter en
försvarsunion.

Varför ska det då vara så svårt att åstadkomma ett militärt och
politiskt EU? Det spontana svaret, inte bara från sannfinländarna
("basfinländarna", för att citera Trygve Söderling i Nya Argus
5/2012), utan också från stora delar av den politiska vänstern är att
tanken på en fullskalig europeisk förbundsstat (federation) saknar de
europeiska folkens stöd. Det fullskaliga EU vore följaktligen inte
demokratiskt, påstås det.

Då glömmer man, att det första folkvalda Europaparlamentet år 1984 med
betryggande majoritet antog utkastet till Avtal om den Europeiska
Unionen, som hade utarbetats av ovannämnde A. Spinelli. De folkvalda
stödde förslaget men regeringarna förkastade det.

Vad man också glömmer, eller inte vill, eller kanske sist och
slutligen inte vågar tänka är, att en ekonomisk union helt enkelt inte
kan vara demokratisk om den inte också är en politisk union och en
försvarsunion.

Ytterligare en försvårande omständighet är massförintelsevapnen. Det
demokratiska EU börjar med europeisk nukleär nedrustning, dvs
avskaffande av Frankrikes och Storbritanniens kärnvapenstyrkor och den
amerikanska supermaktens militära överhöghet i Europa.

Vi ska inte vänta oss att EU-kommissionens ordförande eller någon av
EU-ländernas presidenter eller statsministrar tar initiativet. Bara
vinden från en stark europeisk freds- och nedrustningsrörelse kunde få
dem att vända sina kappor.

05 June
2012

EU:s ekonomiska modell

Diskussionen om ett eventuellt ”fullskaligt EU” förs s g s enbart i termer av ”ekonomiska fördelar”. Jag var nära att skriva ”i ekonomiska termer”, men det hade varit alltför smickrande.

Ändå kan ”en federal stat” inte införas utan att man antar en ny grundlag. Och om denna process och dess resultat skall förtjäna att kallas demokratiska måste ”man” betyda medborgarna, dvs medlemsländernas folk. Då bör man absolut inte undvika att diskutera förbundsstatens ekonomiska modell.

Professorer i redovisning, bankirer och nationalekonomer kan vara nog så nyttiga och nödvändiga deltagare i diskussionen. Problemet är, att deras vetenskaper är kamerala. Deras kunskap kommer onekligen till nytta inom ett fungerade ekonomiskt system, som kan behöva regleras och rationaliseras från dag till dag. Däremot är den mindre värdefull då det gäller att fundera ut och förverkliga ett nytt system, vilket sannerligen behövs, om övergången till ”en federal stat” ska ha en chans att lyckas. Att dra upp riktlinjerna för den nya ekonomiska modellen är en uppgift som bara kan lösas genom kombination av kunskaper från många olika områden, inklusive all politisk konst och militär omdömesförmåga som finns att tillgå.

Följande programmatiska synpunkter hänger ihop med frågan om vilken ekonomisk modell vi vill ha i ”det federala Europa” och tangerar samtidigt nyckelfrågor i diskussionen om hur den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen kan och bör lösas:

• stoppa moderniseringen av kärnvapenstyrkorna – genomför en europeisk nukleär avrustning. Lägg ned missilförsvarsprojekten. Organisera en europeisk hemvärnsarmé enligt principen om territoriellt försvar;
  konvertera den europeiska högteknologiska militärindustrin till en samhällsnyttig industri med fredliga ändamål; utveckla en rymdindustri och en flygindustri, som enbart är tänkt att tjäna fredliga syften.(Gäller bolag typ EADS, BAE, Finmeccanica, m fl.) Skär kraftigt ned på vapenexporten från EU:s medlemsländer.
  
• följ Tysklands väg i energipolitiken. Satsa på vindkraft och solkraft. Skriv om EURATOM-avtalet (som inte minst syftar till att främja kärnkraftsutbyggnaden) , stoppa utbyggnaden av kärnkraften i hela EU-området och gå in för en nedläggning av de existerande anläggningarna;
  
• behåll euron, men inför bank- och skatteunion och regionalpolitik. Ge europeiska centralbanken nya befogenheter och plikter, tillåt eurobonds. Gör stora offentliga investeringar i fibernät för alla samt i ekologiskt hållbar energiproduktion och industri. Inför en tobinskatt på valuta- och andra finansiella transaktioner;
  
• tillåt och uppmuntra samtidigt system med lokala och regionala valutor, lokal livsmedelsförsörjning och småskalig tjänsteproduktion. Omställ det nuvarande oljeberoende jordbruket till en ekologiskt hållbar näringsgren, som genererar lika många hästkrafter som den använder.
  

Ifall media systematiskt lösgör t ex ovanstående frågor från diskussionen om hur de ekonomiska och finansiella problemen ska lösas spolierar de medborgarnas möjligheter att greppa krislösningarna. I stället invaggas medborgarna i den falska förhoppningen att krisen kommer att lösas av bankirerna. Men bankirerna bär inte på lösningen. De och deras makt över såväl pengar som medier är tvärtom en betydande del av problemet.


Tillägg 10.6.: Ovanstående skrevs som en kommentar till diskussionen i YLEs "Slaget efter 12" tisdag 5.6. Diskussionen fördes av Bo-Göran Ekholm, professor i redovisning vid Svenska Handelshögskolan, och Christer Lindholm, lärare i internationell ekonomi vid Åbo Akademi och leddes av redaktör Patrick Schauman.

06 June
2012

Landet utanför

"Det beste hadde vært om vi fikk en endring av åndsverklovens §19 som hadde gitt oss de samme rettighetene til å låne ut e-bøker, som vi har til å låne ut papirbøker" -- Jonas Svartsberg Arntzen, intervjuad av Anders Ericson i Norsk Bibliotekforum

Nej, en sådan ny lagparagraf vore inte alls bra för biblioteken! I värsta fall skulle den cementera bokförlagens, mediekonglomeratens och softwaremonopolens -- kort sagt "medvetandeindustrins" (H.M.Enzensberger) -- redan alltför stora makt.

Den centrala framtidsfrågan lyder: vem ska äga vad vi läser? Ska böckerna ägas av kapitalet eller av biblioteken?

"Ägandet av vad vi läser" bestäms i avgörande grad av software. Den som äger operativsystemet kontrollerar informationen, innehållet. Naturligtvis är detta en förenkling. Faktum kvarstår, att ägandet av och kontrollen över e-böckerna i sista hand tillhör dem som äger och kontrollerar den slutna, kommersiella software som läsaren behöver för att öppna och läsa dem.

Det kunde vara annorlunda. Biblioteken skulle kunna använda fri och öppen software (typ linux, bsd m.m.). Biblioteken skulle kunna vägra att "låna ut" e-böcker och kräva att få äga och kontrollera de e-böcker som de köpt av förlagen och/eller direkt av författarna. Det är alltså detta som vi bör önska oss av den nya lagparagrafen: att den ska ge biblioteken äganderätten till den elektroniska litteraturen!

Det är onekligen tekniskt möjligt att spärra e-böcker med DRM, låsa in dem in medvetandeindustrins slutna software och sluta avtal med biblioteken om "utlåning". Och för närvarande ser det inte bättre ut än att bibliotekarier och låntagare villigt låter sig förföras av de första e-lånebibliotekens tekniska elegans.

Sålunda "lånade" jag nyligen själv för första gången en e-bok från biblioteket nämligen Landet utanför: ett reportage om Sverige bortom storstaden av Kristina Mattsson (Leopard 2010). Eftersom stadsbiblioteket i Lovisa, min hemstad i Östra Nyland (Finland), inte hade denna bok eller e-boken, gjorde jag en sökning i de finländska bibliotekens förträffliga samsöksystem (FRANK). E-boken visade sig finnas att tillgå genom FREDRIKA-biblioteken i Österbotten.

Undertecknad besitter sedan länge ett lånekort till stadsbiblioteket i Nykarleby, min "sommarstad", som ligger 500 km från Lovisa. Nu visade sig detta lånekort fungera också telematiskt. Efter att ha löst några tekniska initialsvårigheter (sådana uppträder ju regelbundet varje gång man vill göra någonting nytt med datorer) hade jag den efterlängtade e-boken klar för läsning på min iPad. Underbart! Varför klaga? Varför ondgöra sig över medvetandeindustri och softwaremonopol?

Jo, därför att det egentligen inte var Nykarleby stadsbibliotek, eller överhuvudtaget biblioteket, som "lånade" den här boken åt mig. Biblioteket fungerade bara som hyrkiosk. Det var visserligen inte jag som måste betala hyran. Betala hyran kunde nämligen biblioteket göra för min räkning, tillsvidare med skattebetalarnas och således i sista hand också med mina pengar. E-boklånens ekonomi är viktig och bör utredas närmare, men den egentliga poängen i sammanhanget är att e-lånebiblioteket inte finns i biblioteket utan utanför det, nämligen (i detta fall) i eLib, som har grundats och utvecklats av Bonniers, Natur och Kultur med flera bokförlag. Bibliotekets roll bestod enbart i att berätta om eLib och och att be mig vända mig dit för att få "låna" boken -- dock fortsättningsvis med användning av mitt bibliotekskort. eLib-ägarna har alltså lyckats med det smarta tricket att bygga in bibliotekssystemet i sitt eget system!

RAPPORT OM MITT FÖRSTA E-BOKLÅN

Det var som sagt första gången jag "lånade" en e-bok. Min upplevelse av själva "boklånet" var följande: Först fick jag flera gånger meddelandet "Felaktigt lånekortsnummer" när jag försökte "låna" boken. Samma problem oberoende av om jag försökte på bordsdator eller med iPad!

Men en enda gång blev jag ändå av någon anledning insläppt och fick "Hämta hem boken"-länken (Jag förstår fortfarande inte varför det misslyckades de övriga gångerna.)

Bakom "Hämta hem"-länken hittade jag en liten fil med namnet "URLLink.acsm", som jag laddade ned till bordsdatorn (som kör linux). Inget av programmen på min dator verkade kunna göra något annat med "URLLink.acsm" än att visa dess innehåll Då kom jag på att kopiera över "URLLink.acsm" till nätet, varefter jag öppnade den med Safari på iPad. Et voilà, nu kunde jag välja att öppna och läsa boken med appen Bluefire Reader!

Så lyckades alltså "boklånet" till slut. (Safari på iPad avslutade visserligen med meddelandet "Elib3 unknown library. Please report this error to info@elib.se", vilket härmed också blir rapporterat.)

Filen "URLLink.acsm" ser ut så här:

Filändelsen acsm står för "Adobe Content Server Manager". ACM är en mjukvara som det amerikanska företaget Adobe Inc. tagit fram för att sätta virtuella lås och bommar, dvs "digital rights management" (DRM) på
e-böcker.

Elib.se, som alltså ägs av en rad svenska bokförlag med Bonniers i spetsen, har uppenbarligen köpt eller hyrt ACM av Adobe. Programmet innehåller som sagt utlåningsfunktioner, som erbjuds till biblioteken. Biblioteken blir som sagt ett slags underhyresgäster hos förlagen. Biblioteken måste (som alla vet efter affären med Zlatan-boken) betala varje gång en e-bok "lånas". Jag antar att det är därför Fredrika-biblioteken endast tillåter 3 e-boklån per gång.

Ett viktigt byggblock i systemet är bibliotekskonsortiet OCLC:s
PURL-server (Persistent URL). Det här systemet verkar vara utvecklat i ett samarbete mellan förlagen och biblioteken...

10 June
2012

Jean-Marie Matagnes hungerstrejk fortsätter

Jean-Marie Matagnes hungerstrejk för fransk och allmän nukleär nedrustning fortsätter. I skrivande stund har det gått 26 dagar sedan dr Matagne inledde aktionen. Han lär ha magrat bortåt 10 kg. (Tillägg 13.6.: faktiskt bortåt 15 kg vid det här laget!) Många fransmän stöder redan den 68-åriga aktivistens krav, läser jag i webbtidningen Mediaparts specialnummer om Fukushima och kärnteknologin. Olika partiers kandidater i franska riksdagsvalen har också lovat arbeta för att en folkomröstning angående nukleär avrustning anordnas i Frankrike ifall de blir invalda i Nationalförsamlingen (deras enkätsvar står att läsa via www.acdn.net). Det behövs, som jag nämnde i mitt tidigare inlägg om Matagnes hungerstrejk (Hbl 18.5), en ny folkrörelse för europeisk och allmän nukleär nedrustning. Och nog kunde väl Finlands regering också visa sympati för den hungerstrejkande fransmannen?

15 June
2012

"Problemet är inte att skeppet läcker, utan att det är lastat upp till relingen"

Attackerna mot WikiLeaks, Julian Assange och Bradley Manning verkar lyckas över förväntan. I media framställs Assange numera som en fallen hjälte, redan dömd av publiken om än inte ännu av en domstol. Manning vill man helst bara glömma och kring WikiLeaks råder samma tystnad som kring Amazons, VISAs, PayPals med flera privatbolags politiskt motiverade stängning av dess bank- och internetförbindelser. Nu återstår kanske bara ett par veckor innan Julian Assange överlämnas till Sverige, om inte Europadomstolen åtar sig hans fall. I USA utkom för några dar sedan boken Private: Bradley Manning, WikiLeaks, and the Biggest Exposure of Official Secrets in American History av Denver Dicks. Jag översätter en fråga och ett svar ur Democracy Now!s intervju med författaren:

JUAN GONZÁLEZ: Du pekar också på det faktum att systemet självt blir mer sårbart i denna metastasliknande nya säkerhetsstat, som lägger tonvikten på insamlandet av information. Ju mer information systemet samlar in, centraliserar och delar mellan sina förgreningar, desto större möjlighet ges individer som Bradley Manning -- som visserligen var mycket skicklig, men dock bara en vanlig soldat i det militära -- att att komma åt nycklar till och få tillgång till denna skattkammare av underrättelser.
DENVER NICKS: Det är alldeles riktigt. Häromdan skrev jag om New York Times två förstasidesreportage om insider information. Det ena reportaget handlade om ursprunget till Stuxnet-viruset och det andra om den sk dödslistan och avrättningarna medelst drönarattacker; båda anses allmänt gynna presidentens chanser i det stundande valet. För min del är jag inte säker på att de här historierna vittnar särskilt gott om presidenten men sådan var ju tolkningen. Bägge historierna citerar sekretessbelagd information, som högt uppsatta, konfidentiella källor har låtit tidningen ta del av.
Senator McCain och andra har gjort stor sak av detta sekretessbelagda flöde, som förefaller att strömma ut från Vita Huset. Vita Huset tycks å sin sida inte anstränga sig speciellt mycket för att täppa till läckagen. Lagstiftare har sagt att de tänker införa lagar mot läckorna, men därmed kommer man inte åt källan till problemet. Som jag skrev är problemet inte att skeppet läcker, utan att det är lastat ända upp till relingen. I denna tidsperiod efter 11 september där utrikespolitiken förs på skuggsidan ("in the shadows", som Dick Cheney sade) har fler människor tillgång till mer hemlig information än någonsin tidigare. Vi är mer beroende än någonsin av läckor för att kunna veta vad vår regering gör. Läckorna är inte bara oundvikliga, de är nödvändiga. Och om om administrationen läcker ut information för att plocka politiska poäng så är detta visserligen förkastligt, men det är inte där problemet ligger.

Marx använde begreppet samhällets överbyggnad; idag borde vi kanske hellre tala om dess informationsstruktur. Underligt nog låter 'informationens infrastruktur naturligare, eftersom informationen idag i högre grad än tidigare kan tyckas bestämd av sin förhärskande teknologi, dvs den digitala datatekniken. Således verkar överbyggnaden, informationens struktur, numera vara inbyggd i samhällets infrastruktur, dvs i basen. En slutsats av detta resonemang måste i varje fall bli, att Marx tankar om 'bas' och 'överbyggnad' är förlegade (om nu någon trodde att de fortfarande är gångbara). Uppenbart är, att samhällets informationsstruktur håller på att genomgå en metamorfos, som inte bara gäller den ovannämnda säkerhetsstaten, underrättelseväsendet och de mjukvarurelaterade eller -betingade informationsläckorna utan också mediavärlden och nyhetsflödet. Under decenniet efter 11 september har sålunda västpressens och de västliga nyhetsbyråernas hegemoni småningom urholkats av sådana nykomlingar som det Quatar-finansierade Al-Jazeera och RT (tidigare Russia Today). Här tycks vi befinna oss ett steg högre upp i 'överbygganden' men det är icke desto mindre fråga om en strukturell förändring, som desstutom också den betingas av ... internet. Internet tycks alltså samtidigt höra till 'basen' och 'överbyggnaden' och dessutom förefaller dess verkningar att sträcka sig både långt uppåt och långt neråt i samhällsbyggnaden. Jag nämnde redan hegemonibegreppet, som ju teoretiserades och utvecklades av Gramsci under den italienska fascismen ; också det behöver minst sagt ses över. Till sin kärna är G:s hegemonibegrepp fortfarande högst aktuellt (hur skulle det kunna förhålla sig annorlunda i en värld som fortsättningsvis domineras av stormakter och -företag!) men det behöver idag framför allt anpassas till globalplanet, som i synnerhet kärntekniken och internet på ett alldeles nytt sätt har gjort till vår verklighet.
Julian Assange deltar förresten på sin kant också i ovannämnda RT, där han sedan ett par månader leder sin egen talk-show. Den är värd att följa med oberoende av ens känslor beträffande debattledarens person. Programmet utökas varannan vecka med en ny episod -- vanligen ett samtal med eller mellan en eller två personer. För närvarande finns åtta episoder att tillgå via http://rt.com/tags/the-julian-assange-show/

20 June
2012

Den uthållige filosofen

Till vänster om ovanstående insändare i dagens Hbl står, som synes, EU:s miljökommissionär Janez Potocniks inlägg om miljökonferensen i Rio ("I Rio de Janeiro väljs världens framtid").

Den slovenska nationalekonomen Potocnik ger i sin artikel en rosig bild av EU-kommissionens ansträngningar för att skapa "en grön ekonomi" där "naturtillgångar och hållbarhet får ett pris". Men för att det ska lyckas måste inte bara politikerna övertygas, "vi måste också få med oss företagen, det civila samhället och enskilda människor", skriver miljökommissionären.

Det kommer inte att lyckas. Utan nedrustning -- som Potocnik inte nämner med ett ord -- har den sk hållbara utvecklingen inte en chans. Se vidare appellen Disarmament for Sustainable Development.

24 June
2012

CIA hade Usama bin Ladin på kornet ett år före 11 september 2001

Nyligen publicerade dokument från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA ger vid handen att regeringen kände till Usama bin Ladins attackplaner men lät bli att döda eller fånga honom. Dokumenten publicerades 19 juni av de amerikanska journalisternas Nationella säkerhetspolitiska arkiv (National Security Archive).

Arkivet lyckades  med stöd i den  amerikanska lagen om informationsfrihet få tillgång till 120 CIA-dokument, som belyser Bushadministrationens passivitet i kampen mot terrorister före händelserna 11 september 2001. 

Särskilt komprometterande för USA:s regering är dokument som  visar att  CIA ett helt år före attackerna mot WTC och Pentagon lyckades spana in  bin Ladin med hjälp av en drönare.  Underrättelseorganisationen hade emellertid inte tillstånd att använda drönaren för att döda terroristledaren och  Bushadministrationen ströp CIA:s penninganslag  för  att fortsätta operationen mot Usama bin Ladin.  Uppgifterna i de nyligen publicerade CIA-dokumenten motsäger direkt regeringens många påståenden om att man aggressivt bekämpade terrornätverket al-Qaida och att ingen kunde ha förutsagt  terrordåden 11 september 2001.

Det framgår av dokumenten, att Vita Huset fick ta emot många förvarningar om  al-Qaida-attacker mot Förenta Staterna. Mellan juni och september 2001 upplyste inte mindre än sju rapporter från erfarna CIA-tjänstemän  att terrorattacker var att vänta inom en snar framtid. 

De nyligen offentliggjorda promemoriorna och epostbreven  från CIA  anses utgöra en viktig källa till bakgrundsinformation om 11-septemberhändelserna trots att dokumenten har redigerats och censurerats kraftigt före utgivningen.  Dokumenten ger t ex  inga nya upplysningar om CIA:s roll i förhören av Khalid Shejk Muhammed, som anklagas för att ha lett attackerna mot WTC och Pentagon för mer än tio år sedan, vilket antagligen beror på att CIA vill undvika anklagelser om tortyr.

Mikael Böök

Läs mer:

Jordan Michael Smith: New NSA Documents Contradict 9/11 Claims, Salon June 19, 2012, 

National Security Archive:  The Central Intelligence Agency's 9/11 File