19 September
2012
Wikipedia och bibliotekarierna
Wikipedias stora framgångar gör att "alla" småningom vill använda uppslagsverket som sin informationskanal. Detta är i princip mycket bra. Jag är övertygad om att allmänna, offentliga informationstjänster av public service-typen ( t ex Finlands Rundradio , YLE) kommer att behövas också i framtiden. Våra moderna eller postmoderna informationssamhällen behöver dem för sin sociala kohesion, eller med andra ord för att fortsätta att hänga ihop och bilda sammanhang.
Men som bekant (det borde åtminstone vara bekant efter Hitler och Stalin) är risken för maktmissbruk så att säga inbyggd i dessa gemensamma massmedier.
Som ett massmedium är Wikipedia visserligen annorlunda än pressen, radion och televisionen i det avseendet att "alla" har möjlighet att lägga in, redigera, korrigera och deletera information i artiklarna, och dessutom att påbörja nya artiklar och föreslå deletering av redan existerande artiklar, mm.
Men resurserna och utgångsläget är olika. I skrivande stund noterar jag att Lennart Guldbrandsson "som en av de första wikipedianerna i världen" snart
kommer att påbörja "en period som anställd vid en statlig myndighet, Riksantikvarieämbetet " med uppgift "att guida två grupper anställda (en i Visby, en i Stockholm) under deras första redigeringar på Wikipedia" (länk till Guldbrandssons inlägg i Riksantivarieämbetets blogg). Också detta är i princip en god nyhet. Men om den statliga instansen inte vore Riksantikvarieämbetet utan SÄPO -- eller NATO, för inte tala enbart om svenska myndigheter, eller SCO, för att inte tala enbart om "västliga" statliga myndigheter -- så skulle jag för min del nog inte vara lika positiv.
Vad bör göras för att effektivt motverka och balansera de alltför mäktigas makt i informationsflödet? Bibliotekarierna med sin föredömliga informationsetik och sin ställning i mellanrummet mellan staten och civilsamhället har utan tvekan de bästa förutsättningarna i världen för att i längden se till att informationen inte missbrukas. Bibliotekarierna bör ta upp denna sak!
(Utkast för Biblioteksaktivisten - essäer om makt och bibliotek i informationssamhället)
29 September
2012
2012
Litet är vackert i Isnäs
Då undertecknad för fjorton år sedan flyttade från Helsingfors till Isnäs hördes varnande röster i vänkretsen. Förutom storstadsbons vanliga "maaseutu on Suomen pimein paikka" (landsorten är Finlands mörkaste plats) fick jag veta, att Östra Nyland ligger särskilt långt bakom den moderna världen på grund av sin historia med sina (för finska förhållanden) rätt många och stora adelsgårdar. Under seklernas gång hade östnylänningen vant sig vid att lyda och böja sig under en personifierad överhet, sades det. Så hade här småningom uppstått en undersåtementalitet utan like, åtminstone i jämförelse med Västnyland, för att inte tala om de österbottniska småböndernas fria vidder.
Denna beskrivning av landskapets invånare visade sig naturligtvis vara överdriven, men helt oriktig är den inte. I västnyländska Barösund (Ingå) ordnade invånarna själva nyligen en folkomröstning för att avgöra vart de vid en sammanslagning av kommuner ville höra. Har någon hört talas om någon folkomröstning i Isnäs, Sarfsalö och Kabböle? Enligt vad ÖN senast vetat berätta (29.9.) skulle frågan avgöras av Finansministeriet! Att Finansministeriet skulle få besluta till vilken kommun min hemby ska höra anser jag för min del vara helt befängt i ett land med kommunal demokrati och förestående kommunalval (där jag, vilket kanske bör nämnas, inte är uppställd som kandidat).
Det här med undersåtementaliteten och den egna viljan är dock bara den ena sidan av saken. Den andra sidan gäller argumenten och förnuftet. Röstar gör man ju egentligen, eller bör man åtminstone göra, först när man kommit fram till att meningarna och förnuftsskälen inte längre kan sammanjämkas. Då vill jag peka på två saker, som har förblivit oklara. Vilka är personerna, som tog initiativet till att de tre ovannända byarna bör anslutas till Borgå? Och framför allt: vilka är deras viktigaste argument?
Frågan om de tre byarnas tillhörighet kan tyckas obetydlig i ett läge där stora kommunreformer står för dörren. Men nu är det så, att dessa byar officiellt inte längre kallas för byar, utan för stadsdelar. När jag flyttade till Isnäs flyttade jag till landet. Nu bor jag i en stad. Den flerhundraåriga landskommunen Pernå försvann över en natt och utan en tillstymmelse till diskussion om hur vi vill ordna förhållandet mellan stad och landsbygd. Och detta förhållande är minsann ingen obetydlig lokalfråga.
När jag kom hit tänkte jag: litet är vackert. Det tänker jag fortfarande.
Mikael Böök
Isnäs