Mikas blogg

11 December
2013

Se till att inte göra prostitutionen politiskt korrekt!

Förbud mot sexköp införs nu även i Frankrike, liksom tidigare i Sverige. Av skäl, som kanske kunde kallas "feministiska", hälsar undertecknad denna utveckling med tillfredsställelse. Hur stora böter man ska få, ja, huruvida detta överhuvudtaget är en fråga som kan eller bör regleras medelst lagstiftning, är visserligen värt att diskutera. Men utvecklingen i Sverige och Frankrike går i detta fall åt rätt håll. Det åligger i första hand männen att kontrollera sig själva. Och det är först och främst männen, inte kvinnorna, som bör kontrolleras.

I Tyskland försöker man gå i en annan riktning. Där har ju sedan ett drygt årtionde prostitution och bordeller "avkriminaliserats". Den nya tyska prostitutionslagen genomdrevs av socialdemokraterna och de gröna år 2002. Deras främsta argument var att "legaliseringen" i slutändan skulle hjälpa de kvinnor, som med eller mot sin vilja har prostituerat sig. Genom att betrakta "sexarbete" såsom bara ett av många yrken ville man göra dess utövare till vanliga skattebetalare, som visserligen måste acceptera sina skyldigheter gentemot samhället, men som i gengäld också skulle få sin fulla andel av de mänskliga rättigheter som ingår i grundlagarna.

Erfarenheterna av förbud mot sexköp (gäller i Sverige sedan 2005) versus legalisering (t ex i Tyskland) är motstridiga. Det är också nödvändigt att så är fallet. Det går inte att avskaffa prostitutionen genom lagstiftning. Vad vi kan och bör göra är att försöka minska på dess utbredning och omfattning, eftersom prostitution inte är en bra sak. För det första är prostitutionen ett väldigt socialt problem för hela världens kvinnor och barn. Det är inte kvinnorna och barnen själva som skapar detta problem utan det är männen. Följaktligen är det männen som bör kontrolleras och kontrollera sig. För det andra må var en och fråga sig själv: vill du att din dotter blir en "sexarbetare"? Ett jakande svar tyder på att det är något fel på den svarandes andliga utrustning.

I vissa tyska bordeller med enhetstaxa kan man idag få sig "ein Bier, eine Bratwurst und eine Frau". Men kvinnan är inte mätbar med samma mått som ölet och korven.

Som avslutning på detta ställningstagande vill jag varna både för religiös bokstavstrohet och marknadsfundamentalism. Se till att inte göra prostitutionen politiskt korrekt!

Publicerat under rubriken "Inte politiskt korrekt" som ett av "Läsarnas brev" i Hufvudstadsbladet 11.12.2013

13 December
2013

Nukleära utgångar och ingångar

Nuclear Exits ("nukleära sortier", alternativt "nukleära utgångar") är namnet på en internationell konferens, som Läkare mot kärnvapen anordnade i Paasitorni, arbetarrörelsens historiska högborg i Helsingfors, under ett veckoslut i oktober 2013. Det stod inget om denna konferens i Helsingin Sanomat eller Hufvudstadsbladet. Inte heller YLE bevakade den. Sydafrikas fd president Frederick de Klerk lär ha synts i ett nyhetsinslag på TV men det är osäkert om han då nämnde konferensen där han var talare nummer ett.

Vid ingången möttes man av en grupp demonstranter från Kvinnor för Fred, som skrudat sig i kärnkraftens och radioaktivitetens trevingade propellers alltid lika oroväckande tecken. På deras flygblad stod att läsa: NUCLEAR EXITS = NUCLEAR ENTRANCE (nukleära utgångar = nukleär ingång).

Detta tyckte jag att var en överdrift. Den "fredliga" kärnkraften tjänar förvisso som en huvudingång till den militära. Men när har kärnvapennedrustning lett till beslut om nya kärnkraftverk? Det skulle i så fall vara precis i det fall som de Klerk talade om under konferensen.

Sydafrikas nukleära sorti

Frederik Willem de Klerk ledde under sin presidentperiod 1989-1994 förhandlingarna om ett slut på apartheidpolitiken och tilldelades tillsammans med Nelson Mandela Nobels fredspris år 1993. Den norska nobelkommittén motiverade sitt val med att Mandela och de Klerk hade slagit in på försoningens linje. I efterhand kan man tycka, att också Sydafrikas nukleära avrustning, som tidsmässigt sammanföll med avvecklingen av apartheid, borde ha fått ett omnämnande. Så skedde dock inte.

Den grånade gentlemannen de Klerk (f 1932) noterade i början av sitt konferensanförande att Storbritannien fortsätter att upprätthålla och modernisera sitt nukleära Tridentsystem. (Att Storbritannien för en tid sedan också slöt det sk Teutatesavtalet om kärnvapensamarbete med Frankrike under de nästföljande femtio åren påtalades senare under konferensen.) Det finns fortfarande länder, som står på tröskeln till att skaffa sig atomvapen och terroristgrupper, som helst av allt vill komma över sådana vapen, konstaterade de Klerk också.

de Klerk berättade att Sydafrikas regering, under intryck av Kubas militära engagemang i Angola, tog beslutet om sitt kärnvapenprogram år 1974. Under de följande 16 åren byggdes så i hemlighet 6 bomber i samma storleksklass som Hiroshimabomben. de Klerk tillhörde själv den lilla krets som kände till saken.

Vid den tid då de Klerk tillträdde presidentämbetet befann sig Sydafrikas kommunistiska parti i upplösningstillstånd. I det nya världsläget efter Berlinmurens fall "var det inte längre meningsfullt att upprätthålla en nukleär kapacitet", sade de Klerk. Han tillade: "Jag hade alltid tvivlat på det".

Sydafrika anslöt sig till ickespridningsavtalet år 1991 och erkände slutligen officiellt sitt kärnvapeninnehav år 1993. Intressant och unik är själva avvecklingen av Sydafrikas "nukleära förmåga" som försiggick under Internationella atomenergiorganet IAEAs överinseende och fullbordades 1994.

Under Nuclear Exits-konferensen talade också Olli Heinonen och Juha Rautjärvi, två f.d. höga tjänstemän vid IAEA, om vad en sådan avveckling av kärnvapen innebär och hur den faktiskt gick till i Sydafrikas fall.

Medan jag lyssnade på dessa föredrag beslöt jag emellertid kolla hur det ligger till med den sk. fredliga kärnkraften i dagens Sydafrika. Det var lätt gjort att skaffa sig lite basfakta eftersom Paasitorni tillhandahöll WiFi-anslutning till internet. Sökmaskinen duckduckgo.com gav snabbt ett svar:

Sydafrika har två atomreaktorer som genererar 5% av landets elektricitet;

Sydafrikas första kommersiella kärnreaktor togs i bruk år 1984;

Regeringen satsar hårt på kärnkraftens framtid och planerar att bygga ytterligare några 9600 MWe-reaktorer under följande decennium, trots att finansieringen tryter. (jfr www.world-nuclear.org/info/Country-Profiles/Countries-O-S/South-Africa)

Kanske dedär kvinnorna vid ingången ändå hade alldeles rätt? Men ändå så fel, eftersom konferensens ämne i sig är av enormt historiskt och politiskt intresse.

För det första står de faktiska nukleära sortierna, t ex Sydafrikas, som en ständig påminnelse om kärnvapenstaterna USA:s, Rysslands, Storbritanniens, Frankrikes och Kinas ständiga svek och hyckleri. Också dessa stater lovade ju genom att ansluta sig till ickspridningsavtalet (NPT, 1970) göra sig av med sina kärnvapen.

För det andra har alla kärnvapenstater, dvs förutom de ovannämnda också de som inte har undertecknat NPT, dvs. Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea, mycket att lära av de praktiska erfarenheterna av Nuclear Exits i den betydelse som konferensen handlade om. Här passar jag på att hänvisa till konferensmaterialet (powerpointvyer, uppsatser och anteckningar), som föreläsarna och arrangörerna har lovat göra tillgängliga på nätet. Sök efter länken via fredsforbundet.fi och/eller www.lsv.fi !

Sverige och Schweiz

Också Sverige kan anses ha gjort en nukleär sorti, dvs bokstavligen ha avvecklat sitt kärnvapeninnehav. Av Thomas Jonters (statsvetare vid Stockhoms universitet) föredrag fick åtminstone jag den uppfattningen att Sverige faktiskt redan hade hunnit producera en del sk. taktiska kärnvapen innan beslut togs om anslutning till NPT och nedläggning av landets eget kärnvapenprogram, vilket hade inletts genast efter andra världskriget. (Hoppas få detta kontrollerat när texten eller vyerna från Jonters föredrag blir tillgängliga via nätet.)

Prof. Jonter och konferensdeltagarna diskuterade helt visst frågan om varför Sveriges militärer och regering i slutet av 1960-talet samlade sig till ett stopp för den militära tillämpningen av atomkraften. Men i motsats till fallet Sydafrika var detta uppenbarligen en jämförelsevis komplicerad historia. I hur hög grad var det den svenska militären -- och bakom militären kanske USA -- som sist och slutligen motsatte sig ett svenskt, nationellt kärnvapeninnehav? Hur viktigt var kärnvapenmotståndet inom landet, inte minst från Socialdemokratiska kvinnoförbundet?

Däremot undrar jag varför frågan om varför Sveriges makthavare ursprungligen önskade förse sin stat med egna atombomber överhuvudtaget inte ställdes. Kanske svaret på denna sistnämnda fråga ter sig alltför självklart. Å andra sidan är det ofta givande att ifrågasätta de till synes mest självklara svaren.

Också Schweiz - av alla världens länder! - hade länge planer på egna A-bomber. Faktiskt ännu längre än Sverige, framgick det av Andreas Nideckers presentation. Trots atomfysikern Paul Scherrers ihärdiga ansträngningar lär det dock inte ha blivit något av bortsett från den hemliga kärnreaktorn i Lucens, där det skedde en icke alltför välkänd kärnkraftsolycka år 1969. Kärnreaktorn Saphir i Lucens hade ursprungligen kunnat sättas igång inom ramen för det internationella programmet "Atomer för fred" (!) Men landet hade inte egna urantillgångar utan man nödgades köpa U från belgiska Kongo samt tungt vatten från Norge för anrikningsprocessen. Och hur skulle man leverera bomberna till sina mål, ifall bomberna någon gång blev färdiga för användning? För detta ändamål måste man vända sig till herr Dassault, flygplanstillverkaren i Frankrike. Allt detta blev tydligen för mycket för lilla Schweiz...

Erbjuder Schweiz ett exempel -- det enda kända exemplet i hela världen! -- på ett land där medborgarna i något skede fick om landet kärnvapenprogram? Och röstade de i så fall för därför att schweizarna är ordentliga människor som alltid gör som myndigheterna vill att de ska göra? Att det hade förhållit sig så antyddes under konferensen. (Hoppas få höra av schweizarna själva att denna version inte är helt överensstämmande med sanningen.)

Ukraina och Kazakstan

Ukraina och Kazakstan hade deltagit i byggandet och utprovningen av Sovjets kärnvapenarsenaler. Sådana vapen fanns också kvar på deras territorier vid tiden för Sovjetunionens upplösning. Enligt ukrainaren Juri Donskoj från den internationella organisationen "Soldater för fred" och Kazakstans ambassadör Roman Vassilenko gjorde sig både länderna frivilligt och fort av med dessa massförstörelsevapen. Men rörde det sig i dessa fall verkligen om samma slags nukleära sortier som i fallen Sydafrika och Sverige? Därom tycks tycktes (tycks) råda viss osäkerhet. Lyckas inte åtminstone Kazakstan, där ju president Nursultan Nazarbajev har suttit vid makten ända sedan 1990, plocka åt sig en oförtjänt diplomatiska poäng ifall man ser saken ur den synvinkeln? Jag undviker gärna att avslöja min egen åsikt i den frågan och konstaterar bara, att också dessa stater är två mycket intressanta fall.

Donskoj betonade starkt Tjernobyl (1986) som en orsak till att Ukraina slog in på kärnvapenavrustningens väg. Kärnkraftsolyckor kan således bidra till nukleär nedrustning, även om nukleär nedrustning inte nödvändigtvis förhindrar nya kärnkraftsolyckor. Ja, kanske det rentav förhåller sig precis tvärtom med den saken! Kazaken Vassilenko framhöll å sin sida de obehagliga erfarenheterna från Semipalatinsk, vilket hade tjänstgjort som Sovjets främsta provsprängningsområde, som en bidragande anledning för det stora centralasiatiska landets ledning att låta bli att försöka hålla sig med en egen force de frappe ( alltså någonting i stil med den ena av våra egna europeiska kärnvapenslagstyrkor).

Iran, Japan, Australien, Nya Zeeland, Brasilien...

Flera andra länders nukleära ingångar och utgångar behandlades också T ex. fallen Iran, Japan, Australien och Nya Zeeland togs upp till diskussion under konferensen. Om Latinamerikas länder talades det däremot mindre eller inte alls, vilket lär ha berott på att det hade blivit för dyrt att tillkalla föreläsare därifrån. Jag rekommenderar ännu en gång studier i konferensmaterialet, när det väl kommer ut på nätet.

Slutord

Texten i ickespridningsavtalet (NPT) belönar uttryckligen avtalsstaterna med "rätten att använda kärnteknik fredligt" men en rad länder har tagit sig denna "rätt" oberoende av om de anslutit sig till NPT eller inte och dessutom fått hjälp med både militära och "fredliga" nukleära projekt av olika avtalsstater. Ett exempel: År 2004 slöt USA avtal med Indien om att hjälpa till med utbyggnad av kärnkraften. Ändå hade Indien varken anslutit sig till NPT eller avhållit sig från att bygga en egen kärnvapenstyrka.

Alla officiella instanser svär dyrt och heligt vid sitt fasthållande vid NPT men jag skulle ärligt sagt helst se att det avtalet skrotades. I likhet med Alva Myrdal (som redan på 1970-talet skrev boken Spelet om nedrustningen) tror jag nämligen inte längre på de multilaterala nedrustningsförhandlingarnas lyckliga utgång. Det som däremot behövs är unilaterala Nuclear Exits. Se på Sydafrika och Sverige!

Innan jag gick in lovade jag de demonstrerande kvinnorna vid ingången att framhäva det motsägelsefulla i att samtidigt som man talar om kärnvapennedrustning förespråka en utbyggnad av kärnkraften. Inte minst förhandsinformationen om att fd chefen för strålskyddsverket Jukka Laaksonen skulle närvara och tala under konferensen gjorde att det kändes riktigt att avlägga ett sådant löfte.

Men, som sagt, konferensens ämne var så spännande att jag aldrig kom mig för att säga det där. Dessutom visade det sig att fd. STUK-chefen Laaksonen inte ens deltog i konferensen.

Från fd. IAEA-tjänstemannen och nuvarande STUK-medarbetaren Juha Rautjärvi bevarar jag hädanefter i mitt minne följande vackra aforism: "Let it be unfolding naturally, like a flower, a feeling".

Mikael Böök

En något förkortad version av artikeln publicerades i Fredsposten 4/2013.