04 March
2014
Viktigt, viktigare och viktigast
"Så länge Ukraina, Georgien och flera övriga före detta sovjetländer är viktigare för Ryssland än de är för väst så kommer Ryssland att kunna fortsätta agera på det här sättet", skriver Anna-Lena Laurén, Svenska Dagbladets (och Hufvudstadsbladets) korrespondent i Moskva från Krim (3.2.).
Den satsen kan tolkas på olika sätt, vilket i och för sig gäller nästan alla satser med mening. Låt mig, innan jag ger mig in på några tolkningar, understryka att jag allmänt taget brukar gilla A-L Lauréns reportage. Så även denna gång.
Tolkning nummer ett: Ukraina är tillsvidare viktigare för Ryssland än för väst men det ska förhoppningsvis komma en tid då landet ifråga är viktigare för väst än för Ryssland. Då kommer Ryssland inte längre att kunna agera på det här sättet.
Tolkning nummer två: Ukraina är tillsvidare viktigare för Ryssland än för väst men det ska förhoppningsvis komma en tid då landet ifråga är lika viktigt för väst som för Ryssland. Då kommer Ryssland inte längre att kunna agera på det här sättet.
Kommentarer:
1. Att Ukraina tillsvidare är viktigare för Ryssland än för väst verkar ganska självklart för mig. Då utgår jag ifrån historien så som jag själv, en något äldre, mansperson med Eirik Hornborgs "Finlands historia" (1963) på sin bokhylla, uppfattar den.
Hornborg skriver (om Karl XII:s fälttåg):
Utgången av Karls fälttåg är känd: efter att fullständigt uppgett förbindelserna inte endast med Östersjön och det svenska riket utan också med Polen, där en resning utbröt mot Stanislaus, de till hans stöd kvarlämnade svenska trupperna besegrades och han själv fördrevs från riket, försökte han basera kriget på de upproriska kosackernas land i Ukraina. Där blev Karl den 28 juni 1709 i grund slagen av tsar Peter vid Poltava. Den ryska armén var färdig och förfogade över dubbel övermakt. Konungen själv flydde till Turkiet, där han dröjde i mera än fem år, men spillrorna av hans här kapitulerade den i juli vid Perevolotjna och gick i rysk fångenskap" (s 133).
För Finlands - "Österlandets" - del slutade Karls, Peters med fleras sk. stora nordiska krig med att fred slöts i Nystad den 30 augusti 1721. Som en följd härav anlades inte långt därefter, nära den nya gränsen (mellan väst och Ryssland), också staden Lovisa samt sjöfästningen Svartholm, som numera är ett civilt och trevligt utflyktsmål.
Svartholm är nästan på roddavstånd från där jag bor. Att jag nämner detta hör väl egentligen inte till saken men det privata är ibland politiskt och tillsvidare känns det lokala ofta viktigare än det globala.
I ett anfall av eskapism -- flykt från den hemska nutiden -- och således i akt och mening att gräva ner mina tankar djupare i de specifikt ryska och ukrainska historierna lånade jag Berättelsen från förgångna år, även kallad "Nestors krönika", från Lovisas stadsbibliotek. Den handlar om hur Ryssland uppstod. Ja, detta var århundradena före mongolinvasionen då de slaviska och finsk-ugriska folkstammarna i det dåvarande "Kievriket" (sv.wikipedia.org) begav sig över havet ("Östersjön") och kallade på varjagerna för att dessa skulle styra landet.
"Varjag är en östslavisk benämning på nordmän, som under vikingatiden inflyttade till Kievriket. Ordet går tillbaka till kyrkoslaviska vareg (e = nasalerat e), vilket å sin sida utgått från fornnordiska ackusativet væring av væringr (variant till væringi) som är belagt i fornisländska handskrifter och i ett par runinskrifter." (sv.wikipedia.org)
Varjag = viking (i österled).
Hur ordet viktigare ska tolkas beror naturligtvis på sammanhanget. I det här sammanhanget verkar det ha att göra med ens egen säkerhet eller trygghet varvid viktigare betyder rumsligt och erfarenhetsmässigt närmare. Karelen är viktigare för oss finnar än för japanerna; Panama är viktigare för amerikanarna än för ryssarna. Och så vidare. Krim är viktigare för ryssarna och ukrarinarna och tatarerna och turkarna än för amerikanarna eller utrikesminister Carl Bildt. Kunde man tro. Om nu inte Karl XII:s ande spökar i vårt västra grannland och där uppväcker hattarnas gamla anda.
2. Men i detta globaliseringens tidevarv skulle man väl kunna tycka att Japan har blivit lika viktigt för oss finnar som någonsin Karelen? Jag tänker då hemska tankar, tankar på hur det har gått till i Hiroshima, Nagasaki och Fukushima. Och i Tjernobyl, för att nu återkomma till länderna som Anna-Lena L. bevakar i sina utmärkta tidningsrapporter. Ty oberoende av väst eller öst är vi alla ödesbestämda att antingen förstöra vår värld (om vi inte redan har gjort det) eller låta bli, vilket skulle kräva gemensamma kraftansträngningar. Vid det här laget kunde väl ingenting vara viktigare eller ens lika viktigt som det.
3. A propos det viktigaste:
Daß wir so gerne sagen möchten »Das Wichtige ist das« - indem wir für uns selbst auf die Empfindung deuten, - zeigt schon, wie sehr wir geneigt sind, etwas zu sagen, was keine Mitteilung ist. -- Wittgenstein, Phil. Untersuchungen, 298
4. Här borde väl djupingen L.W. ha fått sista ordet. Jag vill i alla fall tillägga, att en del finlandssvenska nuvarande och fd journalister bara har stigit i min aktning under den pågående Ukrainakrisen. Kerstin Kronvall, till exempel, och Nils Torvalds, som hade en utmärkt artikel om krisens bakgrund i Hbl. Läs den här eller -- i piratkopia -- här!
5. A propos pirater
Vikingar (fornnordiska víkingar) var enligt Nationalencyklopedin sjökrigare eller sjörövare från i huvudsak nuvarande Norden, som deltog i båtburna plundringar och krigståg i Europa och Västra Asien från 793 fram till 1066, det vill säga under den yngre järnålderns sista period, som också kallas vikingatiden. Vikingarna bedrev också omfattande handel.
06 March
2014
2014
Ashtons och Paets Ukrainasamtal
Samtalet räcker knappt 11 minuter. Lyssna här:
Svenska YLE rubricerar idag Ashtons och Paets Ukrainasamtal avlyssnades och skriver i sin ingress:
Estland fördömde på onsdagen att ett telefonsamtal om Ukraina mellan utrikesminister Urmas Paet och EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton avlyssnats och publicerats. I samtalet vädrar Paet misstankar om att de nya makthavarna kan ha medverkat till att folk dödades på gatorna i Kiev.
Att Estlands utrikesminister Paets och EU:s höga representant Catherine Ashtons telefonsamtal har avlyssnats har sin egen betydelse men det är inte poängen. Viktigare är att samtalet och dess innehåll har bekräftats av Paet. Innehållet är med andra ord autentiskt. Det Paet och Ashton säger är ännu viktigare.
Paets viktigaste källa i det här samtalet är läkaren Olga Bohomolets, som skötte sårade på Euromaidan. Hon undersökte också de dödades skottsår och ansåg, att snipers hade skjutit för att döda och de också sköt poliser. Dessutom hade hon sagt åt Paet, att den nya regeringen i Ukraina inte bryr sig om att utreda vad som hände.
Kommentarer och reflexioner:
1. Om vad som allmänt taget är viktigt, viktigare och viktigast skrev jag redan någonting i gårdagens blogginlägg. Det håller jag fortfarande fast vid. Ett telefonsamtal är inte mer än ett telefonsamtal; det kan inte riktigt jämföras med hela historien om Ukraina, Ryssland och "Väst", eller med atomkrig.
2. "Ordföranden för det estniska parlamentets utrikesutskott Marko Mihkelson beskyllde den ryska säkerhetstjänsten för hela affären, rapporterade det estniska rundradiobolaget, berättar Svenska YLE i sin ovan angivna artikel. Men är det inte -- med tanke på motivet och det faktiska resultatet -- mera sannolikt att den amerikanska säkerhetstjänsten iscensatte våldsamheterna än att den ryska gjorde det?
3. En forskare, F. William Engdahl, ställer i sin artikel The Rape of Ukraine: Phase Two Begins från 28.2. frågan om vem som placerade ut krypskyttarna (snipers). Engdahl refererar till en rapport med rubriken Who Has Ukraine Weapons från veteraner i amerikanska underrättelseväsenet. Enligt hans källa ska krypskyttarna (som sköt på torget Maidan 22.2.) ha kommit från organisationen Ukrainian National Assembly – Ukrainian People’s Self-Defense (UNA-UNSO). Ledaren för UNA-UNSO, Andriy Shkil, ska för tio år sedan -- efter den orangea revolutionen 2004 -- ha blivit rådgivare åt Julia Timosjenko.
4. För övrigt tycker jag om Paets och Ashtons civiliserade samtalston (jfr det tidigare läckta samtalet mellan Victoria Nuland och USAs ambassadör). Läs mer om saken i gårdagens Kyiv Post som också har lyckats transkribera största delen av telefonsamtalet.
17 March
2014
2014
Makten och barnet - en kommentar
Arja Voipios kommentar till lagstiftarna i artikeln Makten och barnet, ”det räckte med att det inte passade in i [lag]propositionens världsbild att en man föder eller en kvinna befruktar”, förtjänar vad jag skulle vilja kalla en allvarlig eftertanke.
År 1961, ca trettio år efter att ha författat sin berömda motutopi med titeln "Du sköna nya värld" (Brave New World) fick Aldous Huxley frågan om vad han egentligen hade velat säga med sin bok.
"Vi kommer allt närmare ett läge där dessa saker kan bli gjorda", svarade Huxley då, med hänvisning till hur naturvetenskapen kan tillämpas. Huxley fortsatte:
"Och det är ytterst viktigt att inse detta och att vidta alla möjliga säkerhetsåtgärder för att hindra att de faktiskt blir gjorda. Detta var skulle jag säga bokens budskap -- Detta är möjligt: var för allt i världen försiktiga med det." (Översatt ur Sybille Bedfords biografi om Aldous Huxley.)
Som tankelek kan och får vi också gärna föreställa oss en värld där mannen föder och kvinnan befruktar. Men se för all del till att inte bidra till att skapa den!
Begreppet mänskliga rättigheter tål också att fundera på. Hur vitt och brett vill vi ha det? Ska det höra till mannens mänskliga rättigheter att föda barn? Ska begreppet utvidgas till den grad att en kvinna som låtit "korrigera" sitt kön enligt lagen måste ges rätt att återgå till kvinnokönet på statens bekostnad? Märkväl att de åtgärder som utförs med hjälp av statsmedel är politiska. Är det en sådan politik vi vill ha? Vill vi verkligen ha en värld där männen föder barn och kvinnorna befruktar?
18 March
2014
2014
Inför toppmötet om kärnsäkerhet i Haag 24-25 mars
Nästa måndag och tisdag (24-25 april) anordnas för tredje gången ett toppmöte om kärnsäkerhet (Nuclear Security Summit, NSS). Mötet hålls denna gång i holländska Haag. Två tidigare NSS-möten har hållits i Washington D.C. (2010) och i Seoul (2012).
Det uttalade syftet med toppmötena om kärnsäkerhet är att att minska riskerna för nukleär terrorism. Med nukleär terrorism avses möjligheten av att en grupp av icke-statliga aktörer (eller s.k. failed states) lyckas komma över allt som behövs för att utföra ett nukleärt angrepp.
Definitionen av "nukleär terrorism" kan säkert göras mer exakt. Fullständig konsensus om vad den ska innehålla kan ändå visa sig vara svåruppnåelig.
President Obamas berömda tal i Prag år 2009 hör till NSS-mötenas egen närhistoria. Talet, som främst handlade om kärnvapennedrustning och kärnsäkerhet, väckte i hela världen förhoppningar om en ny, ljusare epok i USA:s utrikepolitik och därmed i världspolitiken. (I ett avsnitt om mänsklighetens energianvändning antydde Obama också indirekt att användningen av kärnkraften som energikälla måste minska.)
Den nyvalda presidenten utpekade i sitt tal den nukleära terrorismen såsom ett av de största hoten mot den internationella säkerheten.
President Obama talar i Prag 5 april 2009. Avsnittet om möjligheten av nukleär terrorism börjar ca 14 min. efter början av videon.
I dessa dagar, dvs under den pågående internationella krisen efter det abrupta regimskiftet i Ukraina och folkomröstningen på Krim med mera, känns det mer overkligt än någonsin att tala om kärnsäkerhet.
Sällan har väl allt som har att göra med kärnvapen, kärnkraft och kärnavfall känts osäkrare. Enda sättet att öka vår säkerhet vore att bli av med rubbet!
I samband med det första kärnsäkerhetstoppmötet 2010 diskuterades bland annat Ukrainas lager av höganrikat uran (HEU), som blivit över efter landet nukleära exit i början av 1990-talet. HEU är ett begärligt ämne inte minst för nukleära terrorister, som kan tänkas använda det för att tillverka atombomber.
Ukraina ingick i början av 1990-talet tillsammans med Kazakstan och Vitryssland en överenskommelse om att eliminera de kärnvapen som blivit kvar efter Sovjetunionens fall och länderna anslöt sig sig till ickesprideningsavtalet (NPT). Mellan år 1994 och 1996 eliminerade Ukraina sålunda alla långdistansmissiler (ICBM), och en stor mängd kärnammunition inklusive kryssningsmissiler och bombplan från sovjettiden. (Ang "nuclear exits", se också min konferensrapport Nukleära ingångar och utgångar från senaste höst.)
På NSS i Washington 2010 möttes president Obama och dåvarande dåvarande ukrainska presidenten Janukovitj, varvid den senare avgav ett löfte: Ukraina skulle också göra sig av med sitt HEU (uppskattat till minst 90 kilogram) före 2012. Janukovitj sade att materialet antagligen skulle överlåtas till Ryssland. (källa: Nuclear Security Summit: Ukraine to Get Rid of Weapons-Grade Uranium by 2012.)
Även om det skulle gå så illa att den pågående Ukrainakrisen urartar i en mer eller mindre intensiv väpnad ukrainsk-rysk konflikt (jfr kriget mellan Georgien och Ryssland om Sydossetien år 2008) vill jag inte tro att världen just nu står inför ett kärnvapenkrig. Men ingen garanti finns för att ett sådant kan undvikas i framtiden. Min uppfattning är att USA är i färd med att etablera ett världsherravälde. Till en del beror detta mål uppenbarligen av imperiala ambitioner, vilka kan beskrivas såsom traditionella och analyseras med de analysverktyg, som de ekonomiska och politiska vetenskaperna har att erbjuda. Men i bakgrunden finns antagligen också en strävan att etablera kärnsäkerhet. Då behöver inte bara den eventuella nukleär terrorismen kvävas i sin linda. Då måste alla kärnvapenstater och slutligen också USA ge upp sina massförstörelsevapen. Hela världen måste göra nuclear exit och detta bör inbegripa användandet av kärnkraften som en energikälla.
Personligen är jag övertygad om att USA inte kommer att lyckas etablera världsherravälde, åtminstone inte med den strategi som landet tillsvidare har lagt i dagen. USA:s krig i t ex Vietnam, Afghanistan, Irak, Libyen har inte varit särskilt framgångsrika. Snarare tvärtom. USA-regeringarnas diplomatiska ansträngningar har inte heller -- allmänt taget -- lyckats väcka den övriga världens förtroende.
21 March
2014
2014
Västledarna borde erkänna sitt misstag
Vi ser inte krisen i Ukraina som den är utan som vi är
Att se krisen i Ukraina som den är är inte bara svårt, det är omöjligt. Snarare ser vi den som vi är.
Carl Fredrik Sandelin hade redan ett utmärkt inlägg i diskussionen om Finland borde ansluta sig till den västliga militäralliansen NATO (Hbl 16.3.). Jag ansluter mig till hans och väldigt många andra finländares åsikt nämligen att Finland bör förbli militärt alliansfritt. I tillägg till Sandelins goda synpunkter vill jag framhålla, att en analytisk försvarsdiskussion i massförintelsevapnens och internets tidsålder borde föras med utgångspunkt i begreppet 'mänsklig säkerhet' (human security) i stället för begreppet 'nationell säkerhet'.
Större och viktigare försvarsfrågor än den om Finlands Natomedlemskap är sålunda också för oss finländare hur vi ska bli av med kärnvapnen, kärnkraftverken och kärnavfallet. Jag tror inte att Finland bättre kunde bidra till den diskussionen genom att gå med i NATO. Tvärtom skulle vårt land i och med ett NATO-medlemskap binda sig vid försvarspaktens kärnvapendoktrin. Förr eller senare skulle NATO:s ivrigaste anhängare också kräva att USA flyttar fram sitt missilförsvar till Finland. Hbl visste redan (12.3.) berätta att Estlands försvarsminister ”eventuellt” också kommer att vilja ha robotförsvar till Baltikum.
Nästa måndag och tisdag (24-25.3.) hålls ett toppmöte i Haag om kärnsäkerhet, det tredje i ordningen efter motsvarande möten i Washington DC 2010 och Seoul 2012. Men kommer toppmötet att diskutera ett avskaffande av kärnvapnen? Knappast, ty på toppmötet om kärnsäkerhet är kärnvapennedrustning och avveckling av atomkraften ironiskt nog tabubelagda ämnen!
Borgmästaren i Haag lär ha meddelat att inga demonstrationer och protester får förekomma under toppmötet. Men de går naturligtvis lika lite att stoppa som ukrainarnas möten på Maidan.
Vad bryr sig stormaktsledarna om vad vi tycker, invänder kanske någon. Då frågar jag: är deras version av ”kärnsäkerhet” förenlig med frihet och demokrati?
Efter Sovjetunionens fall beslöt det självständiga Ukrainas regering, delvis p g a följderna av olyckan år 1986 i den ukrainska staden Tjernobyl, att landet skulle avstå ifrån att inneha kärnvapen. Tusentals ”överblivna” stridsspetsar, missiler och bombplan eliminerades under åren 1994-96. Så sent som i samband med det första mötet om kärmsäkerhet (2010) gav Ukrainas dåvarande president Janokovitj ett löfte åt president Obama: landet skulle överlåta kvarvarande ca 90 kg höganrikat uran (ett begärligt ämne för eventuella nukleära terrorister) till Ryssland. I dessa dagar kan man inte annat än hoppas att överlåtelsen har blivit av.
Ukrainas nukleära exit får betraktas som en positiv utveckling. Se där ett säkerhetspolitiskt steg som Frankrike och England gärna kunde ta efter om nu en gång Ukraina ska bli medlem i EU.
Beträffande Ukrainakrisen vill jag också betona, att Ukrainas hela folk var enigt om att bli av med Janukovitj, det må sedan ha varit lagligt eller inte. Men att försöka flytta den västliga militäralliansens gräns till Ukrainas gräns mot Ryssland var att gå ett steg för långt, som varken Putin eller någon annan statschef i Ryssland kunde väntas godkänna. Nu borde västledarna erkänna sitt misstag, annars kommer kanske ingen att lyckas ta sig ut ur den farliga situation som har uppstått i världspolitiken.
Publicerad i Hufvudstadsbladet fredag 21 mars.