06 July
2014
Om aktiva hyllor och passiva bibliotekarier
Man tar en bok, skannar av den i en station med en stor pekskärm och får sedan information om boken och förslag på liknande böcker http://digital.deichman.no/blog/category/aktive-hyller/ Är man intresserad och kan programmera finns programmet fritt tillgängligt via Github https://github.com/digibib/aktive-hyller — via BIBLIST.Min kommentar till BIBLIST:
Här är det fråga om teknik på jakt efter användning. Teknologi är (som vi vet) svaret - men vad var frågan? Om frågan var vad jag ska läsa under sommarlovet så förlitar jag mig hellre på min vän än på aktiva hyllor. Eller på bibliotekarien. Med nutida teknik kan biblioteken naturligtvis göras bibliotekarielösa — biblioteken kan ju ha aktiva hyllor i stället för passiva bibliotekarier! Jamen då skiter jag (förlåt mig!) i att gå till biblioteket. Bibliotekarien är för mig lika viktig som fotboll är för den finlandssvenska poeten Claes Andersson, som har sagt att han inte längre vill leva om fotbollen försvinner.
Det går också att framställa förarlösa bilar. Men varför i all världen vill Google och Finlands trafikminister göra någonting till den grad huvudlöst tillsammans med Nokias fd VD Jorma Ollila? Jo, det hänger väl ihop med att Jean-Claude Juncker väljs till Kommissionens ordförande. Finanskapitalisterna vet inte vad de ska göra med sitt överskott av penningkapital, det är kris! Rosa Luxemburgs -- och Junckers Luxemburgs -- överproduktionskris.
Aktiva hyllor är någonting som vi definitivt inte behöver. Det är direkt farligt att låta korporationerna styra våra personliga bokval med sina ruttna reklamalgoritmer.
Är korporationernas algoritmer verkligen ruttna? frågar ni kanske. Läs då vad Christian Sandvig, Associate Professor at the University of Michigan and a Faculty Associate of the Berkman Center for Internet & Society at Harvard University, skriver i sin senaste artikel "Corrupt Personalization" !
Apropå sommarläsning skulle jag vilja föreslå Lev Tolstojs essäer om fred och civil olydnad, t ex "Kristendom och patriotism". Ja, det var vad en gammal bekant gav mig att läsa medan han renoverade inredningen i sitt kök och redan efter första sidan begrep jag att det var just den här boken jag borde läsa. Det är förstås inte alltid man har vänner och bekanta till hands när man behöver dem. Men snälla, låt oss då åtminstone ha bibliotekarier!
EUROPA TAR STRID MOT DEN BRUTALA AMERIKANSKA INFORMATIONSKAPITALISMENförkunnar en rubrik på BIBLIST med hänvisning till artikeln From Google to Amazon: EU goes to war against power of US digital giants i The Guardian 6 juli.
Men jag vet inte om jag riktigt håller med om att "Europa tar strid mot den brutala amerikanska informationskapitalismen" fast jag så gärna skulle vilja att så vore. Åtminstone verkar det inte så att döma av den där artikeln i The Guardian. Artikeln baserar sig närmast på rykten och är allmänt rätt pratig. Att den gamle finansfiluren Jean-Claude Juncker från Luxemburg skulle ha allvarliga planer på att "ge sig på Google" (som det påstås i artikeln) finner jag närmast skrattretande.
Intressantare är då The Guardians rapport om VD:n för Springerförlaget, Mathias Döpfner. Döpfner lär ska ha lust att göra Springer till "världens ledande digitala förläggare" (vad nu sedan det ska betyda i detta sammanhang -- har inte alla förläggare varit digitala redan i ett par decennier?). Men Döpfner förefaller ha en (mer eller mindre vag) idé om en "europeisk" sökmaskin à la Google:
"Last Wednesday, he told the Radio 4's Today programme: "We need a simple rule of fair and transparent search criteria, and I think the product that has the highest traffic should be on the top rank and the product that has the lowest traffic should be on the lowest rank. But unfortunately, Google is not respecting that." "
Detta är alltså den tilltänkta bakgrunden till ett "europeiskt uppror" mot de amerikanska internetjättarna Google, Amazon och Facebook -- fortfarande enligt The Guardian , se http://www.theguardian.com/media/2014/jul/06/matthias-dopfner-fight-google
För egen del tror jag dock inte heller ett ögonblick på något europeiskt digitalt jättekast från Springer-förlagets och Bild-Zeitungs håll. MEN TÄNK OM BIBLIOTEKARIERNA SKULLE LÖSGÖRA BIBLIOTEKEN UR IMPERIERNAS OCH KORPORATIONERNAS GREPP OCH SKAPA SIN EGEN UNIVERSELLA SÖKMASKIN PÅ INTERNET!? Det tåget har redan gått, invänder kanske någon. Fel, svarar undertecknad. Det tåget har ännu inte anlänt till perrongen. Ännu en liten tid måste man lägga örat till skenan för att övertyga sig om dess ankomst.
Tillägg 21.7.: Samtidigt som denna diskussionsunge föddes på Biblist stod ett underhållande kåseri om Deichman, Voltaire och informationssökning att läsa i norska Morgenbladet (se Håkon Gundersen, "Jakten på lykketreffet", Morgenbladet 4.7.). Mot konceptet "aktiva hyllor" vid folkbiblioteket Deichmanske bibliotek i Oslo, grundat år 1785, ställer Håkon Gundersen serendipiteten vid det något yngre medlemsbiblioteket London Library, som öppnade 1841 på initiativ av Thomas Carlyle.
Tja, det är väl ingen vits att jag berättar mer om artikeln, varje bibliotekarie (vars bibliotek har Morgenbladet) kan väl läsa själv, vet jag. Se morgenbladet.no/samfunn/2014/jakten_pa_lykketreffet
Apropå serendipiditet har också följande blivit skrivet:
"Tillståndet i Biblioteket kallas serendipidity. Om radions meddelande angående läget vid kuststationerna idag klockan åtta påminner om det allra viktigaste, vilket är att det finns ett hav och ett land, så garanterar biblioteket för sin del det kanske nästviktigaste, dvs serendipidityn. Vad serendipidity egentligen betyder kan jag inte förklara. Det är just det som är poängen med serendipidity. Man bara råkar hitta någon bok som man inte visste att man ville läsa eller att den boken överhuvudtaget hade blivit skriven, tryckt, anskaffad, katalogiserad och uppställd på bibliotekets hylla precis på det ställe där den skulle stå och där bibliotekarien med osviklig kännedom om sina böckers ordning skulle ha kunnat leta fram den åt en i rappet, ifall det hade behövts. Men det behövdes inte. Man bara råkade hitta den i alla fall."
23 July
2014
2014
De gröna gubbarnas logik
Nils Torvalds kolumn "En vecka av insikt" i Hufvudstadsbladet idag innehåller en "slutsats", som inte ska få stå oemotsagd. Härmed avser jag inte "slutsatsen att Ryssland och Ukraina är två stater" men väl den, att Valdimir Putin "personligen är ansvarig för morden på 298 människor". Nils Torvalds tar för givet att Putin försåg de östukrainska separatisterna med BUK-missiler varmed dessa sköt ned det malaysiska passagerarplanet MH17 och dödade 298 människor. Men hur kommer Torvalds fram till att just denna version av händelseförloppet är riktig? Smått karikerat kunde man säga att han härleder sin åsikt ur "gröna gubbar". Dessa är enligt Nils Torvalds medelålders män, "som kompenserar en avtagande manlighet med kamouflagedräkter, kommandohuvor och stormgevär" samt "med ryska luftvärnsmissiler".
Signalementet passar emellertid in på rätt många män i medelåldern. Ifall MH17 sköts ned av sådana skjutglada gossar så kunde dessa också ha tillhört den ukrainska extremhögern eller Ukrainas militär, som ju har BUK-missilsystemet i arv från sovjettiden.
Å andra sidan: om nedskjutningen inte var ett "misstag", förorsakat av irrationella element, utan ett dåd som den ena eller andra staten utförde med kall beräkning så borde vi väl börja med att fråga oss vad Vladimir Putin hade att vinna på saken innan vi utpekar honom personligen som skyldig. Denna tragiska händelse tycks mig inte ha gett Ryssland och inte heller de östukrainska separatisterna någon fördel i stormakternas propagandakrig eller i striderna i Ukraina. Tvärtom!
Medges att "säkerhetstjänsternas frivilliga medarbetare" (som Torvalds kallar de gröna gubbarna) kan vara farliga. Men också "säkerhetstjänsterna" själva är farliga när de hänsynslöst spelar på våra nationella, religiösa eller personliga känslor och våra massmedia och kolumnister kritiklöst tutar ut deras uppgifter.
Inlägget jämte Nils Torvalds svar och Wilfred Hildonens illustration publicerades i Hufvudstadsbladet 29.7.14.
Tillägg 30.7.: Ett litet fel har insmugit sig i Nils Torvalds svar nämligen i namnet på tidskriften han citerar. Den heter inte "Östeuropa" utan "Osteuropa" [länk]