Hon som blåste i visselpipan
Sibel Edmonds: Classified Woman. A Memoir. Published by Sibel Edmonds, Alexandria, Virginia (USA) 2012.
Nu har Sibel Edmonds, kvinnan i filmen Une femme à abattre/Kill the Messenger (som för några år sedan visades av FST) gett ut en spännade och välskriven bok om sina upplevelser. Man nänns knappt släcka sin kopia av e-boken innan morgonen randas efter sträckläsning av alla tjugo kapitel.
Fru Edmonds hade hade mot slutet av 1990-talet ansökt om en praktikplats vid federala polisen FBI, vilket passade ihop med hennes studier i straffrätt och psykologi. Så inträffade 11 september 2001 och den då 32-åriga Sibel, som vuxit upp i Turkiet och Iran, inkallades för att göra en tolk- och översättarinsats för sitt nya fosterland dit hon utvandrat i unga år för att undvika att bli politiskt förföljd som sin far, en demokratiskt sinnad läkare från Azerbaidzjan, och för att söka friheten. I USA hade hon gift hon sig, beviljats ett nytt medborgarskap och inlett universitetsstudier.
Hennes födelsedatum och -ort får vi inte veta. Myndigheterna anser denna person vara så farlig för landets säkerhet att hennes personuppgifter inte får publiceras. Allmänna åklagaren John Ashcroft lade redan i oktober 2002 locket på fallet Sibel Edmonds med hänvisning till State Secrets Privilege, en sällan åberopad regel, som sedermera har tagits i flitigt bruk. Sibel Edmonds skulle bli ett precedensfall.
Särskilt förbjudet har det varit att diskutera vad fru Edmonds fick veta under det halvår hon var anställd av FBI. I juni 2004 lade Ashcroft munkavle också på Kongressen. Och inte nog med det: senatorerna Grassleys och Leahys inlägg, som de redan hade publicerat på Kongressens webbplats för att stöda Sibel Edmonds krav om en rättslig utredning av vad hon erfarit vid FBI, hemligstämplades retroaktivt. Som taget ur en roman av Kafka.
Vilka känsliga ämnen tar då författaren av Classified Woman (”den hemligstämplade kvinnan”) upp? Det gäller t ex finansiering av amerikansk vapenexport till Turkiet med pengar från narkotikasmuggling. Det handlar om utförsäljning av amerikanska kärnvapenhemligheter till högstbjudande, där höga amerikanska ämbetsmän och politiker (icke namngivna i boken) sägs ha varit inblandade. Fru Edmonds avslöjanden om detta har f ö tidigare publicerats av brittiska Sunday Times (8.1.2008.)
Boken berör också underrättelsearbetet kring 11-septemberhändelserna. Kort efter att hon börjat på FBI i oktober 2001 noterade Edmonds, när hon kollade ett sammandrag av en tidigare översättning av ett ljudband, att översättaren hade missat några potentiellt viktiga detaljer om skyskrapor. Till hennes förvåning for avdelningschefen Mike Feghali iväg med hennes anteckningar och befallde henne att omedelbart avsluta arbetet med det ifrågavarande materialet.
När Sibel tog upp incidenten med sin arbetskamrat Sarshar Behrooz berättade denne, att en fd chef för persiska shahens hemliga polis SAVAK i april 2001 hade varnat FBI om ett förestående angrepp mot amerikanska städer med kapade flygplan. I juni hade han velat försäkra sig om att hans uppgifter hade nått fram till högsta ort i USA och lett till åtgärder. Eftersom polisagenterna inte var säkra på att så hade skett skickade de och Behrooz tillsammans en formell rapport om SAVAK-mannens utsagor till Thomas Frields, chefen för FBI:s avdelning för terrorismbekämpning.
När Behrooz kort efter den 11.9.2001 tog upp saken på nytt med FBI-agenterna berättade dessa, att Frields hade förbjudit dem att nämna ett ord om saken. ”Vi fick aldrig några varningar. De där samtalen har aldrig förts. Punkt och slut!”, dundrade Frields.
Lite senare gick det upp för Sibel Edmonds, att en av hennes arbetskamrater, Melek Can Dickerson, och dennas man, majoren i flygvapnet Douglas Dickerson, arbetade i det fördolda för kriminella element, som FBI undersökte efter 9/11-händelserna. Edmonds ansåg sig ha bevis föratt paret Dickerson hade lyckats infiltrera översättaravdelningen och att parets uppdragssgivare inte bara var iblandade i knarksmuggling och illegala vapenaffärer utan också i utauktioneringen av USA:s kärnvapenhemligheter. Genom att kombinera rapporter från olika agenter kunde Sibel Edmonds också konstatera, att två av dessa misstänkta individer hade förbindelser med ”ett institut som finansierar terrorism och som är direkt relaterat till 9/11 och en del saudier”.
Under resten av sin tid på FBI försökte Sibel förgäves föra sina upptäckter vidare inom FBI:s beslutshierarki. Men det ledde bara till att hon i mars 2002 på nytt kallades till ett sådant förhör med lögndetektor, som hon hade måst genomgå före sin anställning. Om hon vägrade, eller om förhöret gick illa, skulle hon bli avskedad, fick hon höra. Förhöret gick bra men Sibel Edmonds fick sparken – utan giltig orsak.
Vid det laget var Sibel Edmonds mogen för att bli en whistleblower. Så kallas en som blåser i visselpipan när polisen inte själv har förstånd eller mod att göra det. Under de följande åren besvärade fru Edmonds och hennes advokater sig igenom alla amerikanska rättsinstanser för att det hon vet ska bli undersökt av domstol, men varje gång utan att nå sitt mål. Sibel Edmonds och Sarshar Behrooz hördes också av den officiella 9/11-kommissionen, men när kommissionen lade fram sin rapport i augusti 2004 hade deras vittnesmål minimerats till en intetsägande fotnot.
Under läsningen av den här boken har jag funderat över translatorns yrke, som i vissa avseenden liknar bibliotekariens respektive (den kvinnliga) underrättelseagentens värv. Yrkeskraven är allmänbildning, omdömesförmåga, pålitlighet, noggrannhet, systematik, diskretion... Ja, och så ska de absolut inte sticka upp. Men all ödmjukhet kan gå för långt. Det är dags att många fler av intellektets servicearbetare följer Sibel Edmonds exempel!
Mikael Böök
Recension i Vasabladet 14.6.2012
