Mikas blogg |
|
Börja med END! |
16 August
2014 Mer om världslägetmed utgångspunkt Richard Swartz kolumn "Världen kryper allt närmare EU" i Dagens Nyheter
God morgon, världsläget är som sagt dåligt och ger anledning till oro (jfr mitt föregående blogginlägg). Men det kan förstås också hända att inbördeskriget i Ukraina närmar sig en vändpunkt i stil med Daytonavtalet 1995, "som satte punkt för kriget i Bosnien och Hercegovina" (sv.wikipedia.org). Att Bosnien och Herzegovina egentligen aldrig hämtade sig efter Daytonavtalet och att inte heller Ukraina kommer att att göra det efter ett eventuellet motsvarande avtal om det landet, är en annan historia. Rättare sagt är det den historia som vi genomlever och vars fortsättning vi inte kan förutsäga. I mitt föregående inlägg har jag en passus som pinar mig för att den är så tvär -- det där med att det numera bara är fånigt att ta Finlands intressen till utgångspunkt i analysen av världsläget. För det första har nationalismen väl alltid varit en insnöad ståndpunkt, byggd på myter och överhuvudtaget felaktiga premisser. Men man vill ju inte gärna uppfatta nationalstatens historia som ett verk av enbart fånar eller brottslingar. Hellre lämnar man frågan öppen med ett uppgivet konstaterande om att allt har haft sin tid. För det andra är det tyvärr för tidigt att proklamera nationalismens död. Som Zygmunt Bauman nyligen påpekade -- med referens till Antonio Gramsci -- lever vi i ett interregnum där det gamla håller på att avlida fast det nya inte ännu har hunnit födas
Också Richard Swartz i Dagens Nyheter noterar detta ödesdigra läge. Men så går han på i journalistens vanliga ullstrumpor: "Och denna värld är inte sällan illasinnad. Vi vet alla att följderna av att den så dramatiskt krympt kan bli fatala. Terrordåden den 11 september 2001 visar att den fientlighet mot Amerika och Väst som förr var lokal och ofta slumrande, i dag är internationell, mobil och radikaliserad. Av ren självbevarelsedrift är Amerika helt enkelt dömt till att se hela världen som sin bakgård",skriver Swartz, varefter han fortsätter: "Jag vill hävda att vi européer bör vara mycket tacksamma för det". Vad betyder egentligen detta? Om "Amerika" nu "helt enkelt är dömt" att göra som det gör, då är väl det enda vi här i Europa kan göra att titta på och fortsätta odla vår kål? Ja, något annat alternativ är det svårt att få syn på i denna text av Richard Swartz. Men, skulle man vilja fråga: vem satt i domarsätet? Vem, eller vad, har "dömt" oss till denna "krympande värld"? Ställd på detta generella sätt blir frågan emellertid metafysisk och omöjlig att besvara utan ett religiöst eller teoretiskt-filosofiskt ställningstagande. Det är inte heller långifrån att Richard Swartz gör ett sådant: "Amerikanen har ofta inget pass, kan inte skilja på Australien och Österrike, kan inte peka ut Afrika eller Nordpolen på en jordglob. Och ofta förenar sig den provinsiella ovetskapen med megalomani: Amerika blir då liktydigt med världen, en solipsism som ibland kan bli komiskt absurd som när en idrott knappast någon utanför Amerikas gränser intresserar sig för upphöjs till World Series (baseball)",vet Swartz berätta. Frågan är dock om det inte är oss européer han menar? För är det inte trots allt så att vi européer, trots att vi kanske känner oss mer kulturellt sofistikerade än genomsnittsamerikanen, i stort sett tänker i samma "solipsistiska" banor som denne? Betyder inte den ovannämnda "domen" (dvs att amerikanerna, och vi européer med dem, är "dömda" att fortsätta som hittills) att vi "helt enkelt" sitter fast i våra gamla nationalistiska postulat? I dagens världspolitiska läge tar sig detta europeiska tänkesätt uttryck i en närmast metafysisk-religiös samhörighet med supermakten USA, som gör att vi överlämnar våra egna nationers öde i dess händer i hopp om att detta ska bli vår räddning. "Vår Gud är oss en väldig borg", sjöng man under en annan, tidigare epok. Ifall vi sjöng psalmer i nuläget skulle vi väl ersätta Gud med USA eller NATO? Så förblir också den yttersta "domen" i form av ett atomkrig hängande över oss. Men jag tror (hoppas) fortfarande att världskriget kan undvikas. Dock inte genom att EU rustar upp militärt såsom Richard Swartz tycks mena. Beträffande den europeiska energipolitiken (men det kunde ha gällt så gott som vilket annat politikområde som helst) påpekar Richard Swartz: "dess uppenbara koppling till försvars- och säkerhetspolitik ignoreras för det mesta". Men han låter nogsamt bli att ens nämna kärnvapensystemen, som allt fortfarande utgör kärnan i de nutida militära stormakternas "försvarsmakt". Vad EU:s försvarspolitik beträffar höjer sig Richard Swartz därför inte ett dugg över det sevanliga gnället på EU:s "maktlöshet". Att EU i ett slag skulle kunna bli politiskt och militärt mäktigare än det är idag genom att avlägsna alla kärnstridsspetsar från EU-ländernas territorier och samtidigt även skrota "missilförsvaret" (detta absurda arv från Ronald Reagans "strategiska försvarsinitiativ på 1980-talet, som emellertid fortsätter att vara en guldgruva för "försvars"-industrin), faller honom inte ens in! Och ändå är det just så det förhåller sig: varje segrande strategi måste hädanefter bygga på nukleär nedrustning, inte på fortsatt kärnvapeninnehav och modernisering av dessa domedagssystem, som byggdes ut under det kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA. Nedrustningen och särskilt den nukleära nedrustningen är och förblir en nyckelfråga. Så länge inte den står på EU:s agenda finns det föga hopp om en övergång från nuvarande interregnum till en annorlunda, mindre permanent livshotande politisk världsordning. Men nedrustningsperspektivet är uppenbarligen inte tillräckligt. Det behövs en vision som låter oss skönja den eventuella nya världspolitiska byggnadens konturer. Då är internet avgjort det intressantaste nya fenomenet, som har dykt upp på framtidens horisont. Det intressanta med internet är att det i princip förstärker några institutioner som är gemensamma för hela människosläktet nämligen posten, den vetenskapliga forskningen och biblioteket. Dessa institutioner är till sin natur varken imperiala, nationellt-politiska eller ekonomiskt-korporativa. De är inte "västliga" eller "östliga" utan "universella". Det är alltså närmast på dem som alternativ till det nuvarande världssystemet kan och bör byggas. När jag försöker tänka lite närmare på särskilt bibliotekets och bibliotekariernas möjliga roll i ett sådant världssystem där världskrigen har avskaffats tycks det mig att just bibliotekarierna och biblioteken måste ges en del av vad vi idag menar med den politiska makten. Denna maktförskjutning och nya maktdelning måste emellertid också ske på globalplanet. Måtte biblioteket, som i allt större utsträckning är förutbestämt att smälta samman med internet, frånta de nationella regeringarna, parlamenten och domstolarna en del av deras makt. (Jfr tankegången i boken "Biblioteksaktivisten - essäer om makt och bibliotek i informationssamhället", 2013) Att avfärda denna vision som en utopi är kanske inte heller särskilt väl genomtänkt. Västerlandets nutid är nämligen dess förverkligade utopi. Vi västerlänningar har ju aldrig "haft det så bra" som i detta globaliserade och högteknologiska Schlaraffenland! Men vår nutidsutopi saknar en framtid, eftersom dess "utveckling", som det så riktigt heter, inte är "hållbar". Det gäller fortfarande att fundera ut någonting bättre. Medan jag har skrivit ovanstående har nyheter, som egentligen inte längre är det, strömmat in och det har blivit eftermiddag. God middag! |
Powered by COREBlog alkaen-påbörjad-started 2014-01-23 |